Först, stort TACK till all positiv respons. Det har varit kul att vara med, mycket trevliga människor som fanns runtikring, och flera inspirerande historier. Det är viktigt med informationen också, det som troligen slog mig mest vore hur svårt det vore att ha ett barn med diabetes. Ett gäng tårar extra blev det den kvällen. Missade du inslaget så är det efter ca 1:05 in i galan
Men sen måste jag få svara på lite kommentarer, som sägs till mig, om mig, och om inslaget. De allra flesta är i all välmening. Men jag vill svara an på just det här med att man kan göra något åt sin sjukdom.
Det går snabbt i hockey, och ganska snabbt kommenteras att alla sjukdomar är individuella. Det är korrekt. Någon säger att ”han fick reda på det så snabbt, då går et att förändra” och det måste jag dementera. Jag vet inte hur länge jag hade högt blodsocker innan jag fick diagnosen, men jag var ju bara 34 år så totalt illa var det ju förstås inte. Men det finns flera försök att tänka sig att jag hade en väldigt enkel diabetesdiagnos, och att det var en enkel historia. Det är möjligt att det var det också. Men det är också möjligt att den typen av argumentation är mycket likt ”man måste ju leva lite också” – ett sätt att frånslå sig vad man kan göra för sig själv.
Vi kan ju konstatera att all diabetes slår på olika sätt. Betacellerna är olika skadade och vi har hunnit fått olika påföljder av sjukdomen, såklart är det så. Det går också att prata om att typ 2 inte är lika svår som typ 1, och att det inte går att bli frisk från typ 1. Egentligen kan man välja vilken approach som helst för att se på historien som jag delade. Men det finns saker som typ 1 och typ 2 har gemensamt. Två väldigt centrala saker, det ena är blodsockerkurvorna, och det andra är insulinresistensen. Båda sakerna faktiskt något som går att påverka med HUR vi äter, HUR vi rör på oss, och HUR vi tar hand om vårt sinne. För att inte tala om hur viktigt det är att inte bli för rund om buken. Vi kan alltså oavsett vilken typ av diabetiker vi är hjälpa kroppen till en så optimal insulinmottagning som möjligt. Rökning är också en faktor där som ska nämnas.
Jag säger inte att någon ska leva si, eller någon ska leva så. Jag säger inte att någon ska skippa att ”leva lite” – jag fokuserar på mig. Men det är också ledsamt att så många ser dessa diagnoser som öden skrivna i sten. ”Det har redan gått för långt” ”Det är farligt att äta för lite kolhydrater” (Det är sant, men minimumgränsen är inte så låg som du tror)
”Man måste ju leva lite”
Ja, det finns hur många möjliga förklaringar som helst på varför man inte ska försöka. Det är framförallt jävligt svårt. Det tar mycket energi. Det ger dock ännu mer energi tillbaka i långa loppet. Det kan vara så att din bukspottskörtels produktion är skrivet i sten – då är det ingen idé att fokusera på den. Fokusera på resterande saker istället, det du kan påverka. Skit i det där med att leva lite, lev mycket istället.
Ps. Jag kanske blir superdiabetiker imorgon igen. Men idag är jag så frisk som jag kan vara. Det är mitt sätt att se på det. Ds