Idag har jag haft ett TV-team på besök, och det har varit en rätt uttröttande dag faktiskt. Jag har förberett ett inslag som kommer nästa månad, det kommer nog bli bra. Men dagen har gett mig mycket perspektiv, gällande min sjukdom som jag haft. Jag har haft så jävla mycket problem som jag bara tillslut kallat för ”min personlighet” att det är fan tragiskt.
Mina barn har sett det, frugan har sett det och jag har väl innerst inne sett det också.
Det svåra med perspektiv är att man måste använda det på något sätt, för annars försvinner det. Eller blir något dåligt. Jag fick svårt för det idag. Hur kan man inte tänka på alla de dagar som försvunnit, i alla fall ett slag? Eller det faktum att jag var så trött, så sliten, så missnöjd att jag trodde att jag var missnöjd med hela livet. Det är en vidrig tanke, som inte riktigt jag kan släppa i alla fall just nu. Vad hade hänt om jag inte fått en diagnos som jag sen kunde jobba med. Lite för stor tanke, lite för läskigt att låta den gå hela vägen.
Samtidigt känner jag mig trött över att behöva förklara mig. Förstås förtjänar mina tittare att få FÖRSTÅ varför jag ser så annorlunda ut, och det är ingenting jag skäms över. Men jag upplever att jag hamnar i ett läge där flera, inte merparten men en del, tror att jag gjort dessa val med helt andra grunder. Det gör mig ledsen, och frustrerad. Jag kommer att behöva fortsätta med det här resten av livet, och det är klart att om någon tänker sig att det är av estetiska skäl så blir jag förbannad.
Samtidigt förstår jag ju hur världen ser ut, att utseende är så extremt viktigt, så viktigt att det är det första som människor tänker på. I vissa fall. Jag dömmer själv också med ögonen, så jag kan inte påstå att jag egentligen har något bättre perspektiv. Jag önskar nog bara att det vore lite mer förståeligt vad som ligger bakom det jag gjort. Den förändring jag gjort.
Jag har från ett år till ett annat blivit varse och övertygad om att min kropp faller sönder samtidigt som jag använder den, men jag har inte förstått varför. Jag har haft ont i leder, varit helt totalt utmattad och hela tiden burit runt på en rädsla för vad det är, vad som komma skall. Jag har dragit på mig udda sidosjukdomar, och hela tiden haft övertygelsen att jag har haft ett stort stort fel. I flera år egentligen. Sen fick jag kvittot av min läkare, det fanns en förklaring, och inte nog med det. Det kanske eventuellt fanns en väg ur det.
Det var där jag hamnade i april förra året. Klart att det mellan varven blir lite överdrivet, och klart att det mellan varven blir det som faktiskt finns på min näthinna, det som jag går runt och tänker på, det som jag bygger strategier runt. Det har ingenting med mina andra intressen att göra, jag blev bara tvungen att välja mitt egna liv. Ingenting annat.
Så nu snurrar jag ner i sängen, känner mig stark och stor och frisk samtidigt som jag känner mig svag liten och, ja frisk. Det är hårt att höra ens barn berätta hur de upplevt mig, trots att de bara är positiva och pratar om de positiva förändringarna. Det är hårt att höra hur ens fru upplevt en, men hårdast av allt är det ändå att minnas hur jag upplevt mig själv. Snacka om att jag blev varse idag om att jag en gång i tiden mer eller mindre givit upp. Klättringen tillbaka tar längre än ett år, kroppsligen kanske det räcker med det här året. Men mitt sinne är långt ifrån där jag avser att det ska vara.
Tack för ordet. Godnatt!