Jag vet inte om det alltid varit så. Men det är i alla fall så just nu. Vi är rädda. Rädda för att någon ska plocka upp våra barn på vägen till skolan, rädda för att den där personen som verkar skum på bussen är en självmordsbombare, rädda för baciller, rädda för att bli för feta, rädda. Det är rädslan som visar oss vägen i livet.
Jag tänker förstås på den situtation som jag var med om idag på dagen. En tjej och en kille, båda i 13-14års åldern som står efter vägen och vevar med armarna, uppenbarligen ute efter hjälp. Jag stannade till (Men jag var också rädd, för all del, jag har också hört historierna om vägpirater som använder barn som lockbete). Men jag stannade till. De var märkbart frusna, och lite skrajja för de visste inte åt vilket håll Falun var. Inte helt säkert i alla fall. Jag körde dem till skolan. De tackade särskilt, för det var så många bilar som åkt förbi och inte stannat.
Tror vi, på riktigt, att den här rädslan som vi styr efter kommer att göra våra liv längre, eller bättre. Det är där jag hamnar. Vi undviker faror för att jomen det är väl logiskt, vi har undvikit faror i alla tider, men nu undviker vi också saker som är helt ofarliga. Saker som bara är precis såsom livet är. För att vara på säkra sidan.
Tror ni att problemet för de 50+ människor som fick sätta livet till i Las Vegas var att de inte systematiskt gick runt och var rädda. Hade vi klarat oss bättre från en sån situation om vi inte varit rädda? Naturligtvis inte. Det går inte att se vem det är som tänker plocka upp en automatkarbin och skjuta, och det går inte att se vem som är en vägpirat och vem som bara är en frusen ung människa som vevat bort sig i orientering. Det är en chansning.
Oddsen är givetvis på vår sida. Det är inte så himlars vanligt med vägpirater, så gillar man betting är man ju i alla fall på rätt sida.
Det vi däremot borde vara rädda för, jag menar verkligen rädda för. Det är väl en värld där folk inte stannar för barn som behöver hjälp efter vägen. Eller där man automatiskt antar att en person som ber om en hjälpande hand är en lurendrejare. Det är väl om något förbannat jävla läskigt. En värld där våra barn kan hamna i knipa, men ingen vågar hjälpa dem för, ja just det, de är alldeles för rädda. Där flygplatssecurityn ”slumpmässigt” väljer ut människor som ser ut som självmordsbombare, eller där en viss typ av kön eller etnicitet är tveksamt i särskilda situationer. Riskanalys, nja. Men Rädsla! Jag vill fan inte ha det så.
Det är ju inte terrorismen eller vägpiraterna som blir problemet i förlängningen, det är vi människor som sluter oss i våra skal, drar in våra händer, och sakta men säkert fryser till is. Jag tror alldeles säkert att våra svårstartade bilar, och vårt nordiska klimat blir kallt nog den här vintern, och vintern därefter. Vi människor har inte råd att bli kalla. Vi har en värld som inte har råd att frysa till is. Vi måste våga finnas till för varandra. Allt annat är oacceptabelt.
