Det är intressant när man diskuterar det här med ”sug” med människor. De som, enligt mig, inte riktigt upplevt suget på riktigt säger i regel ”Det är bara att låta bli” och det kanske det är, men ett sug kommer alltid att vinna i slutändan.
Har du ett ständigt sug, eller i alla fall ett ständigt återkommande sug efter sötsaker så kommer det suget att vinna en dag. Det är omöjligt att vara ”stark” eller att ens kunna motstå det resten av livet. Det kanske inte är problematiskt att ge efter för det, om du är väldigt aktiv och det inte genererar mer sug. Men det är just det sistnämnda som är problemet, det blir en enormt ond cirkel av alltsammans.
Vissa vill likna sockersug och sockerattityder med alkohol eller andra droger, som ett beroende. Jag säger varken bu eller bä om det, men jämförelsen är intressant. Hos en patient som är alkoholberoende eller beroende av andra droger ser man först och främst till att ta bort det fysiska beroendet – givetvis genom att sluta tillföra drogen. Men i förlängningen kan vi se att heroinmissbrukare t.ex måste skippa att dricka alkohol också för att det triggar samma typ av beteendemönster som en gång gjorde dem till heroinister.
Hur översätts detta till sockersug då? Det är här det blir mer tveksamt hur man ska resonera. Frågan är om de sakerna som snabbt blir socker i kroppen ger samma trigger som faktiskt socker gör, eller om det räcker att det blir socker överhuvudtaget över längre tid. För min del handlar det framförallt om hastigheten. Blodsockerhöjningar. Går mitt blodsocker upp snabbt, så kommer suget att bli triggat. Ibland direkt, ibland över längre tid. Här blir det problematiskt om man inte känner igen sin egen kropp, och kanske om man inte heller förstår sig på hur vissa matvaror fungerar. Potatis är en sån matvara för mig, jag har märkt det innan men inte riktigt trott att det varit möjligt. Men potatis triggar mitt blodsocker, troligen på grund av stärkelsen som finns i den, och som rent kemiskt är en massa druvsocker, det blir det i kroppen i alla fall. Det finns andra matvaror som till synes är en ”helt normal” grej, men som gör att jag blir mer sugen än vad jag var innan.
Jag funderar då om det är värt det. Svaret är naturligtvis nej. Det är svårt att förklara det här för en person som inte har samma trigger, eller kanske samma fysiska förutsättningar, där låter jag folk som vet något om kroppar resonera, men en sak är jag helt säker på. Vi är mycket mer olika än vi kanske tror, samtidigt som vi också är väldigt lika. Det är en svår ekvation, men bara för att grannen kan äta potatisar och inte bli sugen, eller inte får problem med sitt blodsocker, betyder inte det att jag kan göra det.
Det här gör också att det blir så inåthelvete svårt att ha ett resonemang med någon annan om mat. ”Det är bara att tillföra mindre kalorier än du gör slut på så tappar du vikt” – rent teoretiskt är det förstås korrekt. Men att säga till en alkis att ”sålänge som du inte dricker för mycket är du inte sjuk” skulle ingen idiot komma på. När det gäller mat så blir det en annan grej, men frågan är dock om inte beroendet är detsamma.
Så därför säger jag; Hitta ett balanserat blodsocker och slipp suget. Då behöver du inte kämpa dagarna i ända för att besegra det, för det finns inte. Då slipper du belastas med dåligt samvete för att du givit efter. Alla ger efter om de ständigt har ett kroppsligt sug, men om du kan eliminera det, så kan du bli fri
Läs om min viktresa och hur jag blev frisk från diabetes här