Ibland när ni hör mig och Mats prata, t.ex i våran podcast så tror inte jag att ni alltid förstår djupet i det som sägs. Missförstå mig inte nu, jag försöker inte låta som att vi är svåra och avancerade, men Mats träffsäkerhet när det gäller mig är ibland t.om större än vad han själv begriper. Det blir väl så är en hängt ihop lång lång tid, och dessutom varit hyfsat ärliga mot varandra.
Men i senaste avsnittet, eller om det var avsnittet innan det så tog Mats upp att när jag var liten så hade jag på någon hemsida fått välja ett favoritcitat, och då valt citatet ”Failure is not an option” – det stämde och det är det citatet jag tänkte snacka lite om idag. För det är så, alltså verkligen så, jag har gjort många gånger i mitt liv. Jag tillåter inte mig själv att misslyckas, och det är förstås en rätt farlig grej att göra, men hittills har jag i alla fall bara satt det på saker som jag verkar ha klarat av.
När jag klev upp ur sängen nångång i April förra året, och knappt kunde stödja mig på båda benen för jag hade så jävla ont i dem. Jag hade gjort alla undersökningar en kan tänka sig och inga fel hittades, och läkaren ville kolla blodsockret igen. Bara en gång till liksom. Då blev det rätt svart för mina ögon. Jag stannade upp, som att jag inte levde längre, som att allting fick ta en paus. Jag skulle träffa diabetessköterskan berättade Läkaren. Jag hörde va hon sa. Lade på telefonluren och sen funderade jag. Jag funderade över vilka val jag gjort här i livet, hur jag lyckats så väl med att streama, att få åka på event över halva jordklotet, att lyckas med att få vara programledare och kommentator på TV.
Jag var nöjd över det, men såg också vilka andra val jag gjort samtidigt. Eller kanske icke-val om ni så vill. Jag behövde en förändring, eller så behövde jag medicin. Eller båda delarna som min läkare sa i alla fall. Men i det där tankemörkret så bestämde jag mig. Jag bestämde mig för att lägga om min kost, och bara genom att lägga om min kost lyckas få min diabetes att dra sig tillbaka. Det fanns inget som helst utrymme för att misslyckas.
Efter ett halvår nöjde jag mig, så tillvida att jag såg att jag tappat en stor del av den övervikt jag hade och att jag inte längre spårade ur i blodsockret, då beslöt jag mig för att börja träna. Det blev gymmet, och det blev promenader, och lite säckboxning. Väldigt skönt, men jag hade läst mycket om löpning, jag var väldigt nyfiken på löpning och testade mig på det också. Jag sprang 6 lyktstolpar ungefär, jag tror det handlade om 300 meter innan jag fick stanna upp och hämta andan. Det gjorde ont i bröstet, jag fick knappt luft. Trots att jag ändå börjat lite smått med annan träning. Det blev ett riktigt fiasko, jag fick promenera resten av vägen och jag tittade ut över de vackra åkrarna som finns efter vägen mot Svärdsjö i Enviken. Det är en otroligt rofylld miljö, och jag behöver den. Men under den där promenaden så formade sig en vision i min skalle. En vision som övergick till ett mål som inte skulle gå att misslyckas med. Jag skulle under sommaren springa förbi den platsen som jag stod på, jag lovade mig själv att jag skulle ha relativt lätta steg, och att jag skulle njuta av att jag sprungit en lång stund innan och nu var jag snart hemma. Punkten ligger precis vid kyrkan, när man promenerat förbi hängnet med hjortar. Jag såg mig själv svettig och lycklig, lycklig kanske över att vara frisk, att vara rörlig, eller att turen var färdig. Det var en väldigt tydlig vision som jag skapade mig själv den kvällen. Det var klart.
Ikväll, ungefär 4 månader senare, så upplevde jag den. Jag kanske inte var så lätt i steget som jag var i visionen, det får jag erkänna, men jag var en bit in på min femte kilometer när jag sprang förbi punkten. Jag var glad, för jag var snart hemma, och för att min lite bråkiga rygg helt och hållet slappnat av och inte gjorde ont längre. Jag tog en liten omväg innan jag landade på gården med mina första sex kilometer i sträck utan att stanna -någonsin- bakom mig. Det vibrerar i hela kroppen. Det känns så sjukt jävla gött. Nästa målsättning får vara att ta sig runt sjön – det är mer än milen – men jag har inte kommit så långt i sinnet ännu.
Failure is not an option – jag får horn i pannan och sen kör jag. Det kan som jag nämnde innan säkerligen vara livsfarligt att göra så, om en inte har fötterna på jorden, om en inte sätter realistiska mål. Då kan man nog fullständigt gå sönder, men när jag får nyttja den här kraften att bestämma mig för något till rätt saker, då är det en djurisk kraft. Det finns ingenting som kan stoppa mig. Den känslan är grandios, den är så stor och så jävla stark, och det spelar ingen roll om jag är morgontrött eller om vaderna är hårda som diamant och värker som krystvärkarna för en tvillingfödsel. Jag bara kör och kör. Jag hoppas att en vacker dag kunna kontrollera den här kraften helt och hållet. Fram tills dess får jag vara nöjd när den dyker upp – och då förhoppningsvis på rätt saker.