Men den genuina upplevelsen av att vara en vacker människa, den skapas varken på gymmet eller i köket.
Det är uppenbart så att gymmet är ett ställe där människor söker sig själva, och egentligen ska man inte vara kritisk till något sånt ställe. Det är vår rättighet att leta efter vår identitet, oavsett om vi är 14 eller 34. Den strävan, den jakten, ska förtlöpande ske resten av livet. Strävan efter att hitta den vi är på insidan är en jävligt turbulent men fantastisk resa. För den resan innehåller utan tvekan också jakten på självkärlek. Inte att vara nöjd med sig själv, utan att fucking älska sig själv. Jag menar inte att de måste vara en förälskelse likt den en kan känna för en partner, men en respektfull kärleksförklaring där man förstår att jag själv är en dynamisk individ med fördelar och nackdelar, med delar som är mindre bra i vissa situationer och andra delar som är helt fantastiska i andra. Det är den typen av kärlek som man måste leta efter, och gärna också mellan varven finna.
Jag är själv ingen bilentusiast, men jag har träffat många såna på vägen genom livet, och deras syn på sina gamla bilar är något vi ska lära oss från. De skryter kanske om hästkrafterna eller vilken tum de valt på sina däck, men när det konstateras att bilar från 60-talet saknar vissa av de moderna funktionerna, så presenteras inte detta som en skamfylld punkt, utan som ett konstaterande. Det är så den här bilen fungerar, och det är ett vackert sätt att se det på som jag tror vi kan anamma på oss själva. Inte är vi alla stora talare, inte är vi alla lämpade för att räkna avancerade mattematiska formler eller lyfta tunga skrotartiklar. Vi är olika, och där måste vi vara både accepterande och kärleksfulla.
Det som är fantastiskt med människor som motiverat jobbar för att förändra sina kroppar och sin hälsa är att termen omöjligt sällan existerar, det går alltid att bli starkare och det går alltid att få en bättre kondition, och den attityden ger mycket energi, och bidrar till en ständig känsla av att en människa inte är en bestämd varelse, utan man kan faktiskt göra förändringar. Men risken med den är att den också bidrar till upplevelsen av att man inte är perfekt såsom man är. Därför kan människors strävan efter självrespekt och kärlek halta ganska rejält på gymmet. Det finns ingen vikt, ingen omfångsgräns som gör att dessa människor kommer att älska sig själv, för den kärleken kommer inte därifrån. Jag hoppas att folk sakterliga förstår det. Hur sexig någon är, hur vacker någon är, hur intressant någon är kommer inifrån dessa personer. På sociala medier kan dessutom dessa personer själva välja i vilken stund i vilken vinkel i vilket scenario som ett fotografi fångas. Klart att det verkar ouppnåeligt att ha samma självkänsla som den personen man följer då.
I podden inflykt pratar Mats om att göra resor inåt. Att besöka sig själv på djupet, där inne finns självrespekten och självkärleken, om den finns någonsans. Sen kanske det kan vara värt att inse att kärleken till sig själv är precis som kärleken till en partner, den måste underhållas, den måste vårdas, annars smiter den i väg. Samtidigt kanske vi också ska påminna oss själva om att lite självhat mellan varven inte är något annat än helt jävla naturligt.
Jag har älskat mig själv sen den dagen jag insåg att jag har en väldigt ångestfylld personlighet, att ångesten är en del av mitt liv och att jag inte behöver vara rädd för den.
Men även jag har dagar när jag undrar hur fan jag tänkte, hur fan jag agerade, och varför i helvete jag inte blev på det ena eller det andra sätter. Har inte du?