Jag har klarat mig i sex dagar utan värktabletter – nästan sant. Jag har klarat mig i sex dagar utan starkare morfintabletter. Jag har käkat alvedon och jag har använt lite salvor, men idag blev det svårt igen. Efter ett toabesök.
Alltså, jag har slutat att skämmas över detta, så ni inte tror att jag blivit gränslös. Det har jag alltså varit länge. Men min rumpa har ju ett sår som knappt är en halv centimeter långt, och det läker inte riktigt som det ska. Det beror på att smärta skapar kramp, och kramp är ingen miljö där sårläkning blir optimalt. Jag är mycket bättre just nu, och på Tisdag ska jag under kniven igen. Fast det är ingen kniv som behövs, jag blir nedsövd och sen trycker man in botox (yes, du hörde rätt) i ringmuskeln. Syftet är enkelt, botox är ett nervgift som helt enkelt ska göra att ändalyktsmaskineriet ska tagga ner lite grand, och sen ska man utifrån det då få läkning. Jag håller tummarna.
Jag har tyvärr redan gjort det här ingreppet en gång, men enligt överläkaren på mage tarm så hade han inte riktigt koll på mig och var därför försiktig med injektionerna. Alltså, jag kom ju in nattetid akut, så jag förstår hans resonemang. Men jag har träffat honom nu, och han verkade mer positiv till att faktiskt kan fungera detta. Det kan också bli aktuellt att man gör det här ofta, dvs att det sker flera gånger t.ex under ett år för att det ska läka ordentligt. Men jag hoppas att det räcker med en gång.
Jag har snart ätit upp mitt jättepaket med mag-granulat så får väl beställa nytt sånt. Det är klart fördelaktigt att man slipper äta värktabletter för tarmrörelserna blir ju försämrade av värktabletterna, men den smärta jag har upplevt under detta har varit helt orimlig. Jag har tappat minnet, jag har tappat livslusten. Det har varit i smärttopparna, men där nere i dalarna dvs när smärtan är liten, så gör det fortfarande fruktansvärt ont.
Den bästa smärtlindringen som jag själv kan göra är att sitta i varma bad, och att träna. Träning ger ju fantastiska påslag med kroppens egna morfin, och det är klart att det också påverkar smärtnivåerna.
Det som gör mig mest förbannad är att det här också beror på mitt dåliga leverne, på ett sätt i alla fall. När jag var i USA så drog jag ju på mig rosfeber, en sjukdom som en människa i min ålder inte ska dra på sig. Det innebar att jag fick käka en massa jävla mediciner i form av penicillin. Problemet var att när jag väl kom tillbaka till min läkare i Sverige tyckte denne att jag även borde äta en kur till här, med ett medikament som han tyckte att var mer lämpat för den här typen av sjukdom. Det gav mig mer än 3 veckors ätande av dessa tabletter, och min mage totalhavererade. Det var mest vatten som kom ut, och det här vattnet är i regel med en hög del magsyra. Ja, upp till åtta gånger om dagen gick jag under en period, och i samband med det så gick också prutten sönder. Så antibiotika i all ära, jag var ju tvungen men fysatan vad det förstört för mig. Hade jag inte haft ett säkert jättehögt blodsocker, och haft en annan sorts tålighet i min kropp så hade jag aldrig haft det där problemet. Garanterat. Men nu ska det lösas. Det är också fördelaktigt för dessa typer av problem att gå ner i vikt enligt min överläkare, så jag försöker att behålla rätt attityd.
Det har dock kommit en positiv sak av det här problemet, och det är att några personer vågat nämna sina egna problem. Dessa problem är ju vanligare än vad man kan tro, kanske inte just fissurer men hemorrojder t.ex. Det är illa nog att ha jätteont, att dessutom vara jätteskamsen är inte värt. Så berätta för nån.
Det här var min rövarhistoria i alla fall. Förhoppningsvis skriver jag sista kapitlet på den här storyn efter Tisdag. Håll tummarna!
