Det här kanske är viktigare än man kan tro för mig, någon kommer inte se hur det hänger ihop trots att jag förklarar det. Men jag måste ändå göra det. För min egen skull.
Jag lade ju upp några före och efterbilder på lite olika ställen igår. Jag är stolt. Jag är stolt över att jag sa till läkaren att jag inte ville ta några insulinsprutor, jag är stolt över att jag med redan befintlig kunskap och inlärning lärde mig att hantera den sjukdomen som jag hade i min kropp. Har om ni så vill. Men den är under kontroll. Jag har legat i hjärnröntgen för att man har letat efter fel i min kropp eftersom jag haft sån problematisk värk. Jag har röntgat fötter, jag har testat olika antidepressiva. För värken kom typ ingenstans ifrån. Blodsockret glömde kollas, och där satt värken också. Jag är befriad från den. Jag har inte haft som målsättning att gå ner i vikt, utan att ha ett stabilt och bra blodsocker. Detta är till en början. Medans kunskapen har ökat hos mig har jag däremot begripit att överskott av bukfett hiskeligt höjer riskerna för att återfalla i diabetes, eller i alla fall att man blir resistent mot insulinet som kroppen producerat. Därför måste jag fortsätta med mina mål.
På vägen insåg jag andra saker, jag har många gånger tidigare försökt att gå ner i vikt eftersom vikt besvärat mig estetiskt. Då enbart estetiskt, dvs jag ville inte se ut så. Jag har tappat vikt och sen gått upp igen, något som är vanligt bland fetton som mig. Men det beror ju framförallt på att jag inte förstått VAD det är som gjort mig stel i leder. VAD det är som gjort att jag inte kan hålla vikten. Nu gör jag det. Det gör mig väldigt stolt. Egentligen kanske man inte ska visa upp det med en före och en efter bild, jag borde prata om mina blodsocker nivåer istället. Men alla förstår inte det. Den här omställningen är också så pass radikal, och så pass stor för mig personligen att det blir av stor vikt (höhö) att speglas i processen. Sociala medier är ett fantastiskt sånt sätt. Jag nyttjar det även för att berätta om andra mindre roliga saker, det hjälper mig på vägen.
Det som händer när folk tittar på den här bilden, och jag begriper det. Är att man kanske tänker sig att jag jämför utseendet mellan bild 1 och bild 2. Indirekt så är det precis vad jag gör också, men inte direkt. För det de handlar om för mig är att jag tagit bort de fettcellena som gjorde att jag tidigare var resistent mot insulin. Förstår ni själva. Jag har stressat och skött om mig själv och min kropp så dåligt att den slutade att fungera med sig själv. Den klarade inte av att sänka sitt egna blodsocker mera. Du kan alltid säga att det finns en ärftlig faktor, du kan säga att det finns någotslags ”tursystem” i livet. Men jag kommer ändå alltid att se mig själv som mannen som tappade bort mig så mycket att det kunde blivit min död. Eller mina fötters. Eller mina ögons. Eller min relations. Det går inte att undvara, och det är ingenting livsförnekande i det, tvärtom, det gör att jag förstår att jag måste ta hand om mig själv på ett annat sätt.
Men feedback är livsavgörande för mig. Det kanske var viktigare i början när det kändes som att jag gjorde aktiva val som var tråkiga för mig själv, men nu när det flyter på är det nog mindre viktigt. Men det är fortfarande ett aktivt val som eventuellt kan hålla mig frisk. Ingenting annat. Jag kommer inte att kunna sluta vara den jag är och sen hålla mig frisk, jag måste se det hela som att jag är allergisk mot socker. I alla fall i lite större mängder.
Några har också påpekat att jag ser gladare ut förr, och det ligger sanning i det också. Jag hade inte samma problem med min ändalykt förut. Även det problemet kommer från höjda sockernivåer indirekt, så det är fortfarande skador från min diabetes som jag försöker att bli av med. Nu när jag ställer högre krav på livet, vilket den här omställningen på något magiskt sätt gjort att jag gör, så blir jag mer plågad av det faktum. Att trots att jag för 12 månader sen. 365 dagar sen aktivt valde att leva, så är jag fortfarande i en omställningsprocess. Det och det faktum att den situationen förvärras gör mig ledsen, det gör också att jag har varit mindre aktiv i mitt företag stundtals. Det gör både ont fysiskt och psykiskt. Jag har nästan förstört min kropp. Sure, det var omedvetet. Sure, jag kunde inte rå på det just då. Men det är ledsamt.
Det är också en stor omställning på mig personligen. Ett av mina mål för mig som förälder var att jag skulle visa mina barn att en människas vikt och utseende inte definierar vilka dom är. Jag ville vara en fet lycklig pappa och visa mina barn det. Fetma är ingenting som handlar om lathet eller ointelligens i 99% av fallen. Det handlar om missinformation, gener och fel sorts psykisk hjälp runt om kring. När jag var liten sa mina dietister åt mig att äta mindre fett och mer kolhydrater. Jag är rätt säker på att det är felaktigt för en person som mig. Ingen agerar utifrån ondska, men döm inte feta människor. Jag ville skicka mina barn det budskapet. Nu rasar vikten, jag kämpar mig iväg på gymmet för att det inte ska rasa för fort. Jag äter tillskott så att jag inte bara ska bli en tarm kvar. Jag vill vara stora snälla pappakim. Så det gör mig ledsen när ni tror att jag är ute efter att ni ska säga att jag är snygg, jag har varit snygg i hela mitt liv, det har jag dock inte vetat om förrän jag var 22.
Jag siktar på frisk. Eventuellt stark.
Ingenting annat.