Att ha något att göra
någon att älska
och något att hoppas på.
Så stod det på en av min mors bonader på väggen i Säljåker. Jag vet inte om jag just lärt mig att läsa då eller vad det var med just den där bonaden som gjorde att jag fastnade vid dem orden. Det kändes som att de var sanna. Som att det var precis vad livet handlade om, lite läskigt när jag tänker på det.
Så hur är det nu då, räcker det för att vara lycklig. Om jag får modifera den lite grand, så ja. Det känns som att mitt ”hoppas på” är lite grand ”se fram emot”. Det behöver inte vara stora saker, men det är skönt att ha något som väntar runt hörnet. Något att vänta på.
Men jag funderar om det egentligen är ett dumt sätt att leva, att det liksom blir som att man inte lever för dagen, utan snarare för morgondagen. Äh, det är lite för sent på kvällen för att få bra svar här också, får kanske ta upp det med Mats i podden på Torsdag. Han och jag brukar hitta något hyfsat svar på det i alla fall. Men lite framåt måste man ju få titta, det tror jag. Det blir lite väl naivt att bara leva för dagen antar jag.
På tal om att leva för dagen, så är det den 18:e April jag ska göra min nästa botoxinjektion. Vi får se om den kommer hjälpa bättre eller inte. Den 16:e ska jag dessutom tatuera mig igen, och det ser jag väldigt mycket fram emot. Botoxinjektionen också för den delen, så jävla trött på att få dom här attackerna av smärta. Jag har nog aldrig tidigare i mitt liv haft så ont som jag har haft i perioder nu. Jag skojar inte när jag säger att jag tappat minnet t.om
Det blev ett kortare inlägg idag. Men kanske roar det någon. Lever du tillräckligt mycket för dagen, eller ser du för mycket framåt och bakåt?