Lars Winnerbäck, många gånger en av de enda vännerna som förstod mig när mörkret var som svårast. Bild: Expressen
”Det sista jag vill är att båten ska gå
och jag står ensam och stolt kvar på kajen”
Jag är på jakt efter Winnerbäck. Kan man vara på jakt efter en kändis utan att kallas stalker? Jag vet inte. Men det är på ett vänskapligt sätt i alla fall, det lovar jag. Dessa ord som står ovanför. Citatet. Det är hans. Det kommer från låten sysslomannen. Nya skivan, den är faktiskt riktigt jävla bra. Men den här textsträngen har kommit att betyda tusengånger så mycket som de andra på skivan. Jag tänkte berätta varför, och kanske är det så att nån känner Winnerbäck som läser den här texten, kan hälsa han detta, för jag vill ju gärna tatuera in den med hans handstil. Oh well. Här kommer storyn
Mitt mörker har alltid haft ljus. Jag har aldrig varit sådär ångestfylld eller deprimerad att jag inte kunnat klara av att släppa in något positivt eller något som faktiskt är bra. Inte på alla dessa år har jag helt och hållet gått i bom, och det är kanske också varför jag lever. Jag har sannerligen varit nära. Men inte sällan har min sista rädsla varit att snart passerar jag gränsen för vad som är värdigt att leva vidare med. Men jag passerade den aldrig. Eller så är det på det sättet jag skyddat mig. Jag vet faktiskt inte. Däremot vet jag hur ångesten började, det var när jag var i 16års åldern. Hemma i Yttermalung. Min mamma var någonannanstans, och jag var med en vän. Plötsligt kände jag mig inte trygg längre, det var väl en sak man kan leva med, men otryggheten och känslan av att det var tomt inuti mig blev påtaglig. Jag såg folk runt mig, jag såg teven, men jag blev helt ensam i mig själv. Det är en av de mest skräckfyllda upplevelser jag kan minnas från mitt liv, jag förstod verkligen ingenting. Känslan är lite lik, men många gånger starkare, än när man inser att man åkt ifrån sin plånbok, eller något annat väldigt viktigt. Hur man letar i fickorna efter den här saken, men som om man hade hur många fickor som helst. Eller kanske inga fickor. Man vet att man är fucked. Problemet är bara att det inte finns någon plånbok att skylla på. Det är inget som saknas. Det är ingen resonlighet bakom dessa känslor som plötsligt fullständigt dånar över mig. Min första panikångestattack var över. Jag var så lycklig när min mamma kom hem. Min fina mamma.
Ångesten låg där och lurade på mig efter den dagen, den kunde alltid göra sig påmind, och människa som jag är och var, så började jag undvika och akta mig för saker som gjorde att ångesten triggades. Jag tog cykeln ibland, för att bara på något sätt ”åka ifrån” ångesten. Det gick naturligtvis inte, men sakta (och säkert) minskade jag storleken på mitt liv, omedveten om att jag låtit ångesten, den här fruktansvärda kraften som fanns inom mig, ta över livet åt mig. Jag blev skraj för att vara hemma själv – så jag var med en kompis. Jag blev skraj för att åka buss – så jag åkte med någon istället. Varje gång jag valde bort något så växte ångesten, och den gjorde det rejält också. Jag fick som tur var hjälp. Min räddare, denna vackra kompetenta kvinna som tog emot mig på Ungdomsmottagningen i Malung, trots att det inte ens fanns hjälp för såna som mig. Jag var för ung för att få terapi. Men Anna-Karin som jag träffade där hjälpte mig otroligt. Jag blev bland annat lovad att jag inte höll på att bli tokig. Utan tvekan dom topp 10 viktigaste sakerna som sagts till mig i mitt liv. För där var jag påväg att bli hospitaliserad. Jag skojar inte, och jag kan också utan att vara överdrivet dramatisk eller att överdriva konstatera att om jag inte mött den kvinnan just då, så hade jag inte varit frisk i dags dato heller. Jag hade troligen gått ner i något djupare som hade varit omöjligt i slutändan att komma ut ifrån. Det är min genuina tanke om vikten av det mötet. Men det kan vi ju förstås bara spekulera om.
Under terapin så fick jag lära mig basala saker först, och jag försökte verkligen ta mig ut på saker för att inte bli för stillasittande, för att inte låta ångesten vara den som bestämde över mig. Vi skulle gå på bandet LOK i Malung. Jag vågade knappt dricka, fastän jag ville. Inte för att jag tror det var någon särskilt stor grej, men jag vågade inte. Vi höll oss på centrum först och när det var dags att ta sig upp mot spelningen så klarade jag det inte. Jag ringde hem, och fick skjuts hem, och jag kände mig nöjd. Jag hade lyckats att ta mig iväg ialla fall och bla bla bla. Det var så sjukt detta, för folk runtomkring som visste om min situation dom peppade, men det blev så fel. När jag ringt skulle någon förstås sagt att de inte kunde hämta mig. För jag hade lätt hållit för det. Eller peppat mig att stanna. Men jag gick hem, och jag stod ensam och stolt kvar på kajen när LOKbåten gick. Igen. Den här gången var det just det bandet, det kunde ha varit vad som helst. Det finns en sån otrolig kraft i ångest som hindrar mig, och säkert dig att bli den människa som vi förtjänar att bli.
Det var därför som när jag hörde de orden, som det här inlägget börjar med, när jag hörde dem så blev hela min kropp frusen till is. Varje hårstrå reste sig, och jag for tillbaka lmångt långt och djupt ner i mitt sinne. Jag vill aldrig mer välja bort saker. Jag vill aldrig mer välja bort resor, människor, upplevelser för att jag är rädd. Därför vill jag ha tag på Winnerbäck, för jag hade gärna sett att orden skrev med hans hand. Hans handstil.
Det är klart att det blir klyschigt, men klyschor har skapats för att det är viktiga ord. Sen kanske det finns någon jävla TV-terapeut som våldsför sig på orden. Men livet är verkligen alldeles för kort för att låta ångesten bestämma. Det kommer inte bli bättre av att du byter arbetsplats eller slutar åka kollektivt. Det kommer kännas bättre tillfälligt, men det kommer inte bli bättre. Det är lika eländigt som att lösa problemen med ett sprit eller annat som kan kallas berusningsmedel. Det känns bra, men ångesten måste mötas, det finns absolut ingenting annat att göra med den. Möt den och besegra den. Den kanske inte kommer att ge sig helt, men den dagen du gör något fastän din ångest inte vill så kommer den få sig en rejäl törn, fortsätter du sen så hela tiden framledes så är det istället ångesten som får vara en liten liten rädd skit.
