Det här inlägget grundar sig på den här artikeln från dalarnas tidningar. Det visar sig att någon stulit prideflaggan från en gård i Vikarbyn, senare visar det sig vara nazistiska motståndsrörelsen som gjort det, de tar på sig dådet och hänvisar till att det är förödande för folk, särskilt barn, att leva kring detta. Typ.
Jag tror inte att ett sånt här inlägg ska behövas, och jag hoppas också som någon annan gjort i den facebookkonversation innan någon tagit på sig brottet att det bara är ett pojkstreck, nån jävel som tyckte det var kul att ta ner en flagga, men inte brydde sig om budskapet. Men någonstans i maggropen känns det som att det inte är så. Det är ett hatbrott. Det är vad det borde rubriceras som i alla fall.
Ska vi ta lite basics? Jag tror det är smart om vi börjar där eftersom alla inte tycks fatta. Rätten att älska den man vill grundar sig detta i. När det pirrar till i magen om jag tittar på någon som är i min ålder, så ska det inte spela någon roll om personen heter Magnus eller Marit, utan det ska få vara såsom det är. Det kanske händelsevis är så att jag är Rumän och min blivande partner är Tysk, och det ska inte heller behöva spela någon roll. Det är för mig vad prideflaggan handlar om, rätten till kärlek. En rätt som jag ånjuter varje dag. Min fantastiska fru med sitt stora röda hår, hennes långa ben, och kurvorna som får mig att känna mig lycklig. Hennes sätt att med en låg viskande röst på morgonen säga till mina barn ”upp och hoppa” och ur hon sprider ett lugn över huset. Vår klippa. Vår vackra klippa. Hennes sätt att spela fotboll, som är långt ifrån optimalt men som innehåller viljan att utvecklas, att röra på sig, och att ha roligt. Hennes imponerande handhavande med sitt gevär när hon fäller älgar eller sätter femettor. Hennes okrossbara positivitet när hon tror att ”det ordnar sig” ”Det kommer att bli bättre” som lämnar en känsla av just, att det kommer att bli bättre, som om 15 läkare sagt samma sagt i kör. Hennes styrka. Hennes lugn. Hennes sexighet. Det ånjuter jag varje dag.
Jag har aldrig hittills i mitt liv haft en känsla av att jag är homosexuell. Under en arvikafestival hade jag tanken, jag tänkte också att det mest tragiska som kan hända är att man aldrig vågar komma på det. Eller kanske att man kommer på det för sent.
Så egentligen har jag inget personligt behov av en prideflagga. Jag menar, om man bara tittar på sig själv och sina behov så har jag inte det rent krasst. Men vetskapen om att jag har tre barn som en vacker dag ska hitta någon som får deras hjärtan att pumpa extra, blotta tanken på att de ska behöva ”komma ut” med att de inte gillar det som förväntas av dem, är mer än nog för att jag ska säga att jag har fullt ut ett intresse av prideflaggan och att jag tar rygg på allting som den står för. Drömmen vore ju att mina barn bara kommer hem med sin första partner, och oavsett hur deras könstillhörighet nu råkar vara så presenterar de stolt sin far för dessa. Det är en otroligt viktig sak. Det är ett fundament i en demokrati att hjärtats språk inte ska tolkas av håriga farbröder på ett kontor, eller att det ska finnas rätt och fel i kärleken, och det kan jag tänka mig att slåss för. Därför har jag beställt en prideflagga att sätta på mitt hus. Jag vill särskilt tacka Nazistiska motståndsrörelsen för den här aktiviteten också, för jag tänker absolut nyttja den helt och hållet till att sprida den simpla kunskapen om att all kärlek är rätt sorts kärlek.
__________________________________
Ey, nytt avsnitt på podden idag. Nummer 10 faktiskt. Lyssna här