Jag hade i alla fall klätt mig tjusigt. Ni vet, en kavaj och skjorta och gjort så gott man kan. Jag visste att om jag är helt tyst och håller mig lugn så kommer ingen att upptäcka att jag inte hör hemma. Gården ser ut som en stor gård på landet. det är lika imponerande för mig som att titta på rusningstrafiken i London när man är född och uppväxt i Washinton. Det är grusgångar, och taket på husen är av gräs. Parkeringen är dock nylagd, asfalten är sådär svart som den bara kommer kunna vara ett år. Det står en hel del fina bilar där. Och en twitchmobil, min då.
Jag sov ju mig igenom vinprovningen av hälsoskäl, så kan inte säga något om den, men sen var det dags för middag. Finskorna på och efter en stunds promenad så kommer vi fram till en byggnad som är en upprustad gammal lada. Fascinerande? Blir lite full i skratt, men det är absolut en trevlig lokal. Det är menyfri mat, dvs det finns redan en förbestämd trerätters som ska äta. ”Temat är Jord och Närproducerat” säger kvinnan som tar emot oss på stället. Hon ursäktar sig för att hon är ny på jobbet och har med sin ipad som lite stöd. Hon presenterar en meny som man knappt förstår hälften av vad som sägs, men att temat var jord och närproducerat fick jag med mig. Förrätten var det inget fel på, mycket biega färger och väldigt mycket olika smaker. Jag slickade i mig den snabbt och såg fram emot huvudrätten. Det skulle bli griskind med rödkål till. Jag fascinerades inte av menyn, och inte heller av smaken. Det var för det första griskött, och kål, vadå kål? Det känns som att folk behöver komma ut till Yttermalung lite, kål är inte gott, det är inte exotiskt. Det är sånt som man käkar när man inte har något annat. Det luktar fis. Det gör att du fiser. Det har äcklig konsistens. Men här var det ju som sagt präglat av närproducerat och flera av dessa herrar och damer som inte var med i vårt sällskap tyckte säkerligen att det var hur jävla ballt som helst.
Den där kinden då? Om man är uppväxt som jag, och dessutom ingift i en familj som jagar älg så är det oerhört svårt att imponera på mig med kött. Är du på en riktigt fin gårdsoxe så kan du vara i närheten, men det här var gris, och dessutom kinden på en sådan. Det smakade svin av köttbiten, jag bestämde mig ju för att inte vara fördomsfull utan prova och jag blev riktigt besviken måste jag säga. Jag smakade en bit, och sen lämnade jag resten.
Detta besvärade givetvis vår trevliga servitös som undrade om maten smakade bra. Jag har slutat att låtsas, det fungerar lixom inte så jag sa ”Nej, det här var verkligen ingenting för mig” Jamen, jag kan liksom inte säga att det är gott om det inte är det. Jag hade redan bestämt mig för att satsa på desserten och dricka lite vin istället. Men blev erbjuden en ersättningsrätt som var Gös med pressad potatis och purjolökspure. Nu fick i alla fall de lämna ett gott intryck hos mig innan jag gick, fisken var riktigt god och det gick superbra att få i sig. Jag skäms inte ens när jag beter mig sådär längre. En kväll därute kostar ju inte supermycket, men den kostar fortfarande, och att få mig att låtsas gilla en fucking griskind med kål det kommer aldrig någonsin att ske. Så lycklig åt jag mig mätt på min fisk, och efterrätten var också riktigt fin.
Jag har så svårt med finspelet. Marits familj och utökade familj är inte sådana, så det är gött. Men människor runt omkring. Det blir så jävla skitnödigt mellan varven. Det här uppklädda, det här rakryggade men ändå inte. Det här att man är så mycket statsbo att man fascineras av en lantgård. Det känns som att det som är allra mest naturligt, helt vanliga grejer plötsligt är exotiskt och fascinernade. Man träffar inte mycket snickare på en sån ladugård. Troligtvis ingen alls, men vackra bilar och människor som nästan bajsat på sig finns det en hel del, och där kunde jag ju faktiskt passa in med min rädsla för analinkontinens.
Imorgon bär det av hemmåt mot dalarna igen, där mina ungars griskinder ska pussas på och där ”jordtemat” är att det är gyttja över hela gården. Verklighten alltså.
