”Nu har jag kämpat i fyra år och äntligen fått rätt”, skriver någon i en ADHD-grupp. För så lång tid tog det att få diagnosen, efter att BUP menat att det inte fanns några egentliga problem. När diagnosen till slut satt på pappret beskrev den ingen särskilt allvarlig form av ADHD, men tredje försöket gav ändå ett ”ja”.
Nu hade en privat vårdgivare sträckt sig till att kalla det en mild form av ADHD. Och det öppnar förstås dörren till behandlande mediciner. Mediciner som påverkar långt fler än de med diagnos, ska sägas. I en studie såg man att ungefär hälften av alla som får ADHD-medicin upplever livet som enklare. Det är starka centralstimulerande medel, så inga konstigheter där. Men att må bättre av medicinen tas ofta som en bekräftelse på att diagnosen var rätt.
Samtidigt har samhället gjort sitt bästa för att mota okunskapen. Att vara förälder till ett barn med ADHD och bli bemött med “ni har för lite regler hemma” är utmattande. Så budskapet blev: ADHD är biologiskt. Det handlar inte om uppfostran. Och det stämmer.
Men hur togs det emot?
För många lät det som att ingenting spelar någon roll längre. Att har du ADHD, så har du det – för livet. Ett kroniskt tillstånd, något du bara kan medicinera bort symtom från. Och där upprepas samma gamla misstag som med så många andra sjukdomar genom historien.
När man velat ta bort skuld och skam har man gjort tillståndet obotligt.
“Det är inte du – det är din kemi.”
Vi har sett det i hjärt- och kärlsjukdom, typ 2-diabetes, depression, ångest.
Förklaringen befriar – men den förlamar också.
För den skuld man lyfter bort ligger ofta inte ens hos patienten, utan hos deras föräldrar.
Det är där kampen mot skammen startade: “Det är inte ert fel.” Och det är sant.
Men när vi likställer ADHD med att vara rullstolsburen i en trappa, då går vi vilse.
För det får oss att tro att hjärnan inte kan.
Jo, just nu kan den ha svårt. Men hjärnan är plastisk. Den formas av vad vi gör, varje dag.
Känslohantering växer både med ålder och övning.
Exekutiva funktioner likaså. Det är inte stillastående biologi – det är träning, miljö, erfarenhet.
Så ja, det spelar roll vad man gör. Hur mycket tid man är ute. Om man rör på sig.
Hur man äter, sover, pausar. Men kanske ännu mer: hur man lär sig känna.
För vi är ett land där vuxna har bråttom att släcka varje känsla hos sina barn.
“Så där ska du inte behöva känna.”
Det låter kärleksfullt – men det lär barnen att starka känslor är fel.
Och det, ironiskt nog, är just det som gör känslorna svårare att reglera.
Vi lär barn med känsloregleringssvårigheter att deras känslor är fel.
Fundera på det.
Det är så man bygger ångest. Och impulsivitet.
Och om vi dessutom lär dem att det inte går att förändra – då har vi själva skapat hopplösheten.
Det här är kärnan: ADHD är påverkningsbart – men inte ditt fel.
Vi måste sluta avlasta skuld genom att ta bort hopp.
Hjärnan kan utvecklas. Människor kan växa.
Och ibland är det just det som kallas behandling.
