För många månader sedan stapplade jag in på Lingheds bystuga. Jag var verkligen helt och hållet utan förväntningar. Det var dags för årets första sammankomst med teatergruppen. Att jag ens kom dit var så slumpartat, jag blev tillfrågad liggandes i sjuksäng. På riktigt alltså. Plötsligt satt en trevlig man på lakanet bredvid mig och berättade om att det fanns en tull i Tänger en gång i tiden. Eftersom jag kände mig som i en annan dimension först så blev jag mest chockad över berättandet, men tillslut frågade jag vad syftet med besöket var. Då fick jag reda på att jag egentligen blev tillfrågad om en roll. I en teater. Något jag aldrig tidigare gjort.
Det låg i linje med vad min läkare tyckte att jag skulle hålla på med (skriv, sjung, gör det som är roligt) och absolut i linje med vad jag tror att är viktigt för människor och lär ut i terapi (prova något nytt det är magi för själen) så jag tackade ja.
Så jag stapplade in där i Linghed. Vid det tillfället hade jag nog inte stått raklång mer än 45 minuter på ungefär två månader. Så förutsättningarna var minst sagt dåliga. Jag hade två bananer med mig, behövde äta varannan timme eller sådär för att inte duka under. Vi började med någon generande och tramsig lek som är perfekt för att våga agera lite. Under förutsättningen att man inte åker hem istället för att genomföra den. Men jag åkte inte hem.
Vi gick igenom hela föreställningen och plötsligt tittade alla på mig. Det var i slutet av genomgången. Varför tittar alla på mig? De ropar ju efter en Daniel. Heter jag Daniel? Fuck. Jag heter Daniel. Det blev skratt och en fundering om jag verkligen borde vara på en plats där jag inte ens vet vad jag heter.
Men jag blev kvar. Vilken tur att jag blev kvar.
Regissören, en blandning av kompetens och en treåring som studsar runt på golvet var en föreställning i sig. Jag upptäcker hur jag tittar på honom ibland mer än på de som övar på scenen. Hur han förkroppsligar den leken som han har valt att viga stora delar av sitt liv till. Hur han studsar och varken ben eller armar kan vara stilla. Hur han följer upplevelsen i det som händer på scenen med hela sitt väsen och när det som han önskar att ska hända faktiskt händer så skjuter han sina armar rakt genom luften som de flesta gjorde 1994 när Ravelli räddade den där straffen. Han lever i de där stunderna. Lever som människor glömmer bort att göra. Lever som vissa människor aldrig gör. Det är så fascinerande. Undrar om han vet att han troligtvis, just i de där stunderna, knäckt koden för vad självaste livet handlar om. Det måste han göra, tänker jag. För han snurr-dansar sedan vidare över golvet av lycka.
Och sen står vi på föreställningarna plötsligt. Vi kan våra rader. I sällskapet av bara mig, just innan det ska börja så tar nervositeten tag. Den äger inte mig, inte längre. Men den har ett grepp om hela mitt väsen. Jag tittar på texterna igen. Det snurrar runt i skallen, och det känns som att jag inte kan en enda rad. Så jag kollar igen, men det har ingen effekt förutom att det är uppenbart att det är först på scenen som jag säkert kan säga att jag kommer ihåg dem. Det närmar sig min första entré och jag tittar upp i taket och säger tack. Jag påminner mig själv om att det är en jävla ynnest att få känna så mycket, att våga vara kvar i det som känns så mycket, och att våga lita på sig själv trots att ingen data tyder på att man borde göra det. Så jag går ut på scenen.
”Vänta lite min vän, få se vad du har i påsen?” säger jag. Det är fortfarande krampaktigt. Gissningsvis är det bara jag som verkligen upplever krampen, men vi byter några ord där på scenen och sedan släpper det. Brister som i jubel trädets knoppar, och jag glömmer att jag ängslas av det nya. Precis som Boye gjort. Som människor gjort i alla tider. Det är ingen skillnad. Vi är bara dödliga, ångestfyllda, rädda att inte bli omtyckta och älskade och jag är precis likadan. Jag är inget speciellt. Bara en människa och det är så underbart att bara vara det, inte minst i det sällskapet. När det släpper så bestämmer jag mig återigen för att njuta av den här stunden, och vet du? Det gör jag verkligen.
Storbonden proklamerar att han känner sig som en kung i sitt rike, och just där på scenen så gör jag det med. För en stund. För det är så många hinder som har överkommits. Det är så många människor som stöttar mig, tror på mig och jag gör precis detsamma för dem. Det är så mycket självförverkligande, mod och förhoppningar i sällskapet av de där dårarna på tunet att min förbannade plikt är att bli inspirerad av dem, och det är inte svårt. Tvärtom vore det omöjligt att inte inspireras. Och där står jag och får vara med. Det är helt fantastiskt, och jag känner hur min mamma är med mig och tittar på från var hon nu är ovan molnen. Det här var hennes gebit. Hon hade en sån djup önskan att få sjunga, agera eller dra skämt. Det satt i hennes DNA och det blev givetvis överfört till mig. Men fram tills den här stunden hade jag aldrig riktigt provat att skådespela.
Ikväll är det sista föreställningen. Jag lägger till för den här gången, men utan att veta vad jag menar med det. Nu för tiden känns tillvaron inte så stelbent. Vad vet jag om nästa år, nästa årstid eller nästa Lördag. Inte särskilt mycket. Men jag vet att de gångerna som jag i sällskap av fjärilar i magen tackat ja till saker, så har det sällan varit något jag ångrat i efterhand. Tängertull var inget undantag.
