Jag har fyra ADHD barn under mitt tak. Räknar igenom dem i huvudet igen, det låter som så många. Men det är riktigt. Sen har jag det själv också, och jag har lagt många timmar på att försöka förstå mig på diagnosen. Inte bara som rent hur den fungerar, utan också vilka perspektiv vi har till dem. Några uppenbara förändringar har ju skett i samhället. Från föräldrars fel till skolans fel till ingens fel. Från föräldrars ansvar till skolans ansvar till ingens ansvar. Ni vet, när det plötsligt inte är någon man kan säga att bär ansvaret för att en person mår bra eller dåligt. Det skjuts på varandra.
Ni vet också hur man tidigare sammanförde dessa barn och unga som dåligt uppfostrade och numera förstår bättre.
Jag brukar se all typ av förändring i något som är i obalans som en båt. Föreställ dig ett skepp som håller på att välta åt ett håll, det är läskigt lära att det välter och sen byts riktningen. Innan skeppet har hamnat i balans så kommer det nästan att välta åt andra hållet först och sen tillbaka, och sen igen. Är du med? Det är mycket förändring som ser ut så. Kanske kommer någon på att de inte levt hållbart, gör om kost och motion och blir snudd på överdrivna, sen balanseras det där där ut i slutändan och ”skeppet” är i balans.
Detta resonemang är fullt överförbart på föräldraansvaret inom NPF-diagnoser skulle jag vilja säga. Att påstå att barn med NPF skulle sluta ha NPF om föräldrarna gjorde rätt är fortsatt inte rimligt, och det var därifrån vi kom. När samhället plockade bort den orättvisa beskrivningen så hamnade vi snart i att föräldrarna blev befriade från ansvar. Jag har hört människor beskriva ADHD ”som någon som sitter i rullstol för förlamning, man kan inte göra något” eller förklara ett beteende med ”en hjärna som fungerar annorlunda och därför kan inte det där beteendet ske”. Detta är givetvis fullständigt befängt.
För det första måste vi förstå att beteende givetvis påverkas av våran genetik, men det påverkas av fler saker. Jag har förenklat det i bilden nedan:
I detta exempel har jag klumpat samman en massa saker, men egentligen är syftet att påvisa att den genetiska förutsättningen är en del av problemet och det kommer alltid att vara det. Men den miljön man befinner sig i och de färdigheter (erfarenhet, ålder) man har tillskansat sig spelar också in. Resultatet blir ett beteende, och det är beteendet i sig som vi mäter för att konstatera att någon har ADHD. Men rent teoretiskt kan det enskilda beteendet vara ett resultat av något helt annat än den genetiska skillnaden. Är ni med?
Genetik är DNA – men även vår genetik påverkas av hur livet ser ut. Den slags forskning kallas för epigenetik, och jag kan absolut inte tillräckligt om det för att ge mig in i några djupare diskussioner om det, men vi vet att generna kräver viss miljö för att aktiveras. Exempelvis kan en person ha genetik som talar för diabetes, men genom att hålla sig normalviktig så startar inte den genens program.
Alltså, påverkar miljön våra gener. Det är viktigt att komma ihåg, men det är också viktigt att komma ihåg att resultatet, det vill säga beteendet, kommer av en rad olika faktorer. I bilden är det extremt förenklat men inom uppväxtmiljö får du plats med föräldrarelationer, syskon, hur livet har varit och andra saker som har extremt stor påverkan på vårat beteende. Bland färdigheter kan vi hitta terapier, strategier eller den samlade erfarenhet vi har om oss själva och vår eventuella ADHD.
Tittar vi sen enbart på symptomen för ADHD – så kan vi också se att det kan vara ett ”litet” fel som gör att ett visst beteende inte fungerar som man önskar. Det är viktigt att förstå – för om vi istället bara ser alltsammans som något genetiskt (och därmed oförändringsbart) så kanske man inte ens försöker göra något åt det.
Nedan kommer en sammanställning av de exekutiva funktionerna som människor har. Det finns varianter på dessa listor, men jag tycker att den här är bra, och känns tillräcklig för att förklara min poäng. Det är tolv olika punkter.
Om det önskvärda beteendet är att göra sina läxor, vi kan ta det som ett exempel så kan vi konstatera att ”problemet” att de inte blir gjorda kan komma från många håll. Kanske är det svårt att påbörja, svårt att se poängen med det? Tiden flyger iväg och det är försent att börja när man kommer på det? Svårt att se värdet? Svårt att hålla ihop dygnet. Skönare att slippa i stunden än att känna sig nöjd efteråt? Kanske är den initiala reaktionen att ”FUCK MIG JÄVLA LÄXOR” och utan känsloreglering så stannar den upplevelsen. Kanske går det att börja men funkar inte för att katterna jamar hela tiden. Är ni med? Det är också ofta flera av dessa saker som samverkar, så det är inte lätt. Fast det kan också bara vara några enkla åtgärder som löser problemet.
Men ett barn som säger att de inte kan får antingen kriga i all evighet med föräldrar som aldrig ger sig och därmed bara bekräftar deras misslyckande, eller så fixar man så att de slipper läxor. Det finns givetvis undantag men om vi generaliserar. Förklaringen? Ja att människor med NPF har svårt med läxor så det är bättre att de gör dem i skolan.
Javisst, jag brukar säga att läxor är en jävligt dålig idé för NPF-ungar men framförallt för att man vet att det blir enorma konflikter, och det har ingen funktion i lärandet alls. Fast egentligen skulle varje barn få chansen att upptäcka vad det är som är klurigt. Precis som andra ungar får. I det kämpiga ser man att det är viktigt med tyst och lugnt, och någon upptäcker att fokuset ökar när de gör på ett visst sätt. Men många av NPF-ungarna får bara lära sig att det är för svårt. För vi anpassar det så. Föräldrar som är engagerade ser till att inte skolan blir för tuff, och det med all rätt. Fast när ska de lära sig sina egentliga utmaningar? Alltså, inte att de har en genetiskt förändrad hjärna som funkar annorlunda, utan på vilket sätt den faktiskt fungerar annorlunda? När de blir vuxna? Haha. Det kanske man kan föreställa sig att bara faller på plats, men det vi lär oss i unga år blir ofta våra ”livsregler” föralltid. ”Jag kan inte” hör jag alldeles för många gånger på min skola för att vara nöjd med hur vi gör med dessa individer.
Varför jag har svårt att fylla i min lönelapp? För att jag tycker det är urbota tråkigt. Hur har jag löst det? Genom att be en av mina kollegor att påminna mig. Jag har alltså inte valt att lära mig det. Det är också därför som jag inte fakturerat på flera månader, för jag har inte valt att fokusera på den förmågan. Det är mitt vuxna val, men det hade ju varit himla trevligt om jag hade fått chansen när jag var liten så jag slapp att ta den kampen nu. Det kan jag ärligt säga.
En gång i tiden hade jag sagt att jag har svårt att hantera kritik, att jag går i försvar och inte kan hjälpa att jag säger elaka saker. Det säger jag inte längre, för jag har övat. Jag har lärt mig att eftersom jag är svag på att inhibera dvs kontrollera min första känsla, så har jag övat mig i att inte lyssna på den så mycket. Jag ger det ett par sekunder innan jag avger ett svar. Är det fortfarande jobbigt? Ja, fy! Är det lika jobbigt som att säga åt var och varannan det min initiala tanke föreslår? Verkligen inte, det är utomjordiskt lättare.
Jag har medicin, men det spelar ingen roll om jag har tagit den eller inte. Jag har övat fram förmågan. Under många år trodde jag egentligen att jag var värdelös på att hantera känslor och korrigera mig själv. Fast det berodde på att jag trodde att den initiala känslan var det ÄRLIGA och det VIKTIGASTE som min kropp sa till mig. När jag fick chansen att förstå att det inte var så, blev livet mycket lättare.
Tänk om någon hade underlättat för mig och tagit bort eventuella konflikter i mitt liv. Då hade jag aldrig kommit till den här punkten. Givetvis spelar ålder och erfarenhet, utbildning, också in. Fast jag märker det på de unga människor jag möter i min skola också. När de får vara i det som är lite kämpigt och börja resonera så lär man sig väldigt fort. Fast alla människor får tyvärr inte gå på folkhögskolan där jag undervisar. De flesta lär sig aldrig.
Ansvaret då? Ja det är förälderns ansvar tills man blir vuxen, men barnet behöver också ta ett visst ansvar för sig själv. Det är som att vi är livrädda för ansvarsfrågan, som att det är det taskigaste man kan säga till någon som inte är myndig. Men alla är ansvariga för sitt liv, även om barn är det i mycket mindre utsträckning så är de också ansvariga för sitt liv. Därför behöver de få färdigheterna för att kunna vara det också – och det är vi föräldrar som ska göra vårt bästa med det. Jag om någon, veta att man inte alltid lyckas. Men vi får inte sluta försöka, framförallt inte för dem som har en NPF-diagnos. Dessa människor behöver ännu mer träning för att få tillgång till alla de fantastiska sidorna som de har i sig själva.