Jag har varit i ”psykisk ohälsa”-världen i två decennier nu. Jag har själv gästat visserligen också, men framförallt som den som ska försöka hjälpa andra. Det är nästan så att det inte spelar någon roll vart man befinner sig, finns det människor så finns det psykisk ohälsa. Inte konstigare än så. Hos många människor finns välvilja, men det finns också mycket oro. Oro för att göra fel, eller att ge felaktiga råd, eller kanske att göra saken värre genom sina egna insatser. Det är förstås helt rimligt att den oron finns – men ibland tror jag att vi gör det mycket krångligare än det behöver vara.
Om en person blöder efter en olycka, så ringer vi 112 och även om vi inte kan något om omläggningar av sår, så kommer de flesta att försöka. Kanske hålla kroppsdelen högt, eller knyta en linda runt såret. Så gott man kan. Sitta vid den som gjort sig illa och invänta ambulansen, eller kanske skjutsa in den skadade till akutmottagningen.
Men hur ser det ut när människor är väldigt nedstämda, kanske har en panikattack eller om någon är orolig för att en vän inte vill leva längre? Fungerar det på samma sätt? Jag upplever inte att det gör det. Inte minst för att man inte vet vad man ska göra, och som jag nämnde innan för att man är rädd att förvärra situationen.
Men att möta en annan människas blick och visa att man bryr sig är inte farligt, inte heller att lyfta telefonen och skriva ett meddelande eller ringa någon för att fråga hur de mår. Det är möjligt att du inte kan göra något – på samma sätt som du säkert inte kan påverka en hjärtinfarkt särskilt mycket – men bara genom att visa att du finns som medmänniska så är du faktiskt till hjälp. Alla som kommit ur psykisk ohälsa minns någon som faktiskt brydde sig – i vissa fall är det medmänniskor som de inte ens vet namnet på.
För det är ensamheten som är farlig, och även om du kanske inte är redo att bli bästa vän med personen så är också den ”akuta” känslan av ensamhet förenat med nedsatta kognitiva funktioner. [1] Annars kan du göra det av själviska anledningar också för det är faktiskt något som gör oss lyckligare, när vi hjälper andra. [2]
1: Ensamhet – ett hot mot vår hälsa | Karolinska Institutet (ki.se)
2: Lyckoforskaren: Därför mår du bra av att ge | SOS Barnbyar (sos-barnbyar.se)