Det är många som kallar NPF för störning i motivationen. Det är också min uppfattning så jag håller med, och jag har fortfarande inte mött någon med ADHD/AUTISM (mig själv inkluderad) som har en välfungerande balanserad motivation. Det är alltid lite krångligt. Målsättningen är naturligtvis att alla människor, NPF eller ej, ska lära sig förmågan att motivera sig själv. Detta utifrån positiv förstärkning enligt konstens alla regler, men realiteten är att det oftast behövs något mer.
På samma sätt som också människor utan NPF-diagnoser behöver personer med dessa diagnoser både yttre och inre motivation, ibland behöver det också finnas en viss del negativ förstärkning, och det gör det också. Även om alla vet att moroten alltid slår piskan, så vet vi också att alla människor även har en piska med sig i sin arsenal för att motivera sig. Ibland tränar vi för att inte bli för feta, ibland går vi på möten för att inte kollegorna ska hata oss, och ibland sitter vi med våra barn och tittar på en värdelös film för att inte vara en dålig förälder.
Det är fullt rimligt att skolan ska sköta det som händer under skoldagen, och att tänka sig att en elev som inte kommer igång beror på att deras verksamhet inte fungerar. Jag håller med om det, helt och hållet. Fast föräldern kanske kan bistå hemifrån genom att hitta sätt att motivera också. Det behöver givetvis inte göras med negativ förstärkning, och det ska inte göras på ett sätt så att kraven blir ohållbara och bara stressande, men kanske på lagom nivå. För handlar det till störst del om motivation – så kan den även komma hemifrån. Ett barn som gör sitt på en lektion kanske gör det för att det känns bra att göra rätt för sig – eller för att slippa att läraren ska bli besviken. Egentligen spelar det ingen roll vad anledningen är om lektionen blir gjord, och barnet klarar av det. Fast har du en störd motivation, och redan fått skäll av läraren en miljon gånger (som många med ADHD har) kommer det inte fungera som negativ förstärkning längre, och barnet går miste om den yttre faktorn också. Ett barn som redan har bekymmer med motivationen.
Tycker föräldern dessutom att skolan sköter sig dåligt, och kommunicerar det hemma, antingen med ord eller med icke-verbal kommunikation (som många med NPF brukar vara experter på att fånga upp) så är det ytterligare en anledning till att inte tro på skolan och det som händer där. Vi vet också i forskningen, att hur bra insatser för människor blir till väldigt stor del handlar om samsynen mellan olika instanser. Finns det oklarheter, eller faktorer som gör att det kanske till och med är konflikter så minskar insatsens chans att lyckas avsevärt, och varken metod eller bemötande rår på den minskningen.
Därför tänker jag att samarbete mellan föräldrar och lärare är ett måste, men också att föräldrar bistår med att skolan ska fungera så till vida att man både kan hjälpa till med motivation och tron på att skolgången ska fungera. Det ska givetvis göra i balans med vad barnet klarar, men jag tror ärligt talat inte att barnet kan själv säga hur det ska vara. Det är inte för att jag misstror barn, de brukar vara mest ärliga, men de är oerfarna små människor och personer med NPF har i regel etablerat ett undvikande förhållningssätt till mycket tidigt, eftersom livet är svårt på många sätt.
Vi vet att push och pepp har gjort barn utbrända som har NPF – men det ska inte tolkas som att push och pepp är farligt menar jag – snarare ska det tolkas som att fel insats till barn med NPF är farligt. Det visste vi väl redan? Om lite push gör att en person kan lyckas, så kan stressen från ”pushen” vara värt det utan problem. Om push däremot bara gör misslyckandet ännu större och dessutom stressar barnet ytterligare är det givetvis inte värt det.
Fast alla människor behöver både yttre och inre motivation, och särskilt de som har störd motivation. Du som vuxen kanske bara går till jobbet för att det är det du mest av allt vill göra när du vaknar på morgonen, sen går och tränar för att ditt hjärta slår ett extra slag bara du tänker på bänkpressen, betalar räkningar och städar för att det är din djupaste dröm. Vad vet jag. De flesta har det inte så, och även NPF-barn behöver få tillgång till negativ förstärkning ibland för att hjälpa dem framåt i livet. Det kan vara att man gör arbetet på skoltid för att slippa ta hem det.
Problemet är att det finns så hutlöst många exempel på värdelösa insatser och alldeles för höga krav så man knappt törs prata om det. Särskilt inte som man. Det är många som får bilden av en herre i snickarbyxor som tror att ”ta i örat” är lösningen på problemet, och att det egentligen handlar om dålig uppfostran. Jag är verkligen inte den personen, men jag ser värden i att i många fall ge tillbaka en del av ansvaret för sin situation till den unge. Det måste givetvis ske i allians, och på ett värdigt och välbalanserat sätt där man inte ställer för höga krav. Det är en självklarhet, men jag vill ändå avsluta texten med att skriva det, för det är mycket känslor inblandat när man pratar om barn. Dessutom har många människor fruktansvärda erfarenheter från vuxna som ställer krav. Det är inte den typen av krav jag pratar om – utan jag pratar om möjligheten att kontrollera sin egen situation inom rimliga gränser baserat på ålder och funktionsnivå.
