Jag har varit på NPF-forum i Stockholm under två dagar. Riksförbundet Attention anordnar detta, och fokus är givetvis på neuropsykiatriska funktionsvariationer. ADHD och Autism mest, men inte endast.
Det är uppenbart att saker och ting blir bättre beträffande bemötande och kunskapsläget kring dessa problem i Sverige, men det går samtidigt väldigt trögt. Den enskilda historien om människor med dessa problem är inte sällan väldigt komplex, där saker och ting verkligen hamnar på sin spets innan vändningen kommer. Självmordsförsök och utanförskap som är långt värre än man kan tänka sig att de flesta människor kan föreställa sig. För den variationen – mellan vad ”gemene man” förstår och vad ”de som är i detta” förstår är fortfarande alldeles för stor. Jag tror inte att var och varannan behöver kunna rabbla diagnoskriterier utantill, men kanske att merparten av människor skulle gynnas av att lyssna på en eller annan historia, för att bredda sin förståelse.
Människor faller mellan stolarna, för att det är fel diagnos, fel kombinationer av diagnoser, fel ålder för just den insatsen, eller så får de bara vänta flera år innan insatserna och hjälpen kommer. En av föreläsningarna tittade mer krasst på det, i kronor och ören. För det finns nämligen företag som söker särskilt efter personer med vissa diagnoser – eftersom vissa arbeten blir mer effektiva om man väljer ”såna” personer. Föreläsaren hade gjort ett estimat på hur mycket pengar Sverige skulle tjäna på att få samma grad av arbetslöshet bland personer med NPF som bland ”vanliga” människor. Det vore en förändring på BNP med 1,2% om det gick att genomföra. Då hade man inte ens med i beräkningarna hur mycket pengar psykiatri, socialtjänst eller andra insatser skulle spara. Det kan kännas lite off att prata om människor som kronor och ören, men ibland behöver man göra det för som vi vet är det ju många som framförallt förstår pengar.
Det är också oklart vem som egentligen bär ansvaret för dessa människor, inte ens socialtjänsten eller skolan vet alltid vart gränserna går. Är det psykiatrin, vårdcentralen eller skolan som ska lösa problemet med en hemmasittare? Föräldrarna? Hemmasittaren själv? Sen kommer vi återigen till det – som man alltid kommer till om man pratar om människor och deras svårigheter. Det är lika inom missbruk och andra utmaningar också – det är mer än en insats som måste ske och då handlar det om samarbete mellan flera instanser. Det är en av de viktigaste faktorerna, och lyckas inte myndigheterna med det så måste någon annan lyckas. Det går inte utan samarbete.
Mot slutet av dagen talade en ung man från Falun, han hade dragit slutsatsen att allt jobb som hans mamma gjort för honom var ju han bara tursam som fick. Alla andra med samma problem kanske inte har den hjälpen. Han har förstås rätt. Det är nästan ett halvtidsjobb att bara få till en utredning och igångsättning av medicin, alltså inte för psykologen, utan för vårdnadshavaren.
Så jag tänker att vi kanske måste ta mer ansvar allesammans. Inte peka vem som borde ha det, utan ta lite mer ansvar själva. Vara lite besvärliga med myndigheter och vårdgivare, och faktiskt ställa krav på dem. Kanske fråga skolan va de gör för klasskamraten som är hemma, trots att det inte är ditt barn? Finns det möjligheter att tänka utanför boxen kanske? Kan man lösa saker på ett sätt som fungerar för individen, trots att det trubbiga systemet som vi har kanske inte riktigt är anpassat för det?
Kan vi som är medmänniskor fundera kring om vi kan erbjuda något, kanske en fikastund, en praktikplats eller en counterstrike-match? Det sägs ju att det krävs en hel by för att uppfostra en människa – och vi vet att människor behöver stöd snarare än motsatsen. Ändå vänder så många ryggen till de som avviker. Det kanske är dags att var och en i det här landet tar sitt ansvar, för det är också som noterat innan i texten ett ansvar för landets ekonomi. Dessutom; Att engagera sig i människor är väldigt utvecklande, och det är väldigt mycket lättare att förstå meningen med livet när man får vara med där människor utvecklas. Istället för att peka, kanske du ska sträcka ut en hand! Så hjälps vi åt?
