En semla kan berätta så mycket

Semmeldagen kan vi använda för att fundera över vilken relation vi har till mat. Jag fick en tanke av en god vän idag, gällande hur världen ser ut och vilken relation vi har till mat. Det fick mig att tänka efter. För det är allvarligt, jag menar på riktigt allvarligt, om vi tittar runt oss och ser hur det ser ut.

Fixering vid mat ser vi utan tvekan. Millimeterräkning av energinivåer, och perfektion ut i minsta detalj. Njutningslös energipåfyllnad.
Överätning är ju förstås inte heller något nyttigt. Folk som sakta dödar sig själva med att äta, för att trösta kanske, eller för att de mår dåligt på något annat sätt
Underätning blir motsatsen. Kanske samma anledningar. Skuld, kontroll, självhat. Också ett långsamt sätt att bli sjuk förstås.
Okunnighet där vi stoppar i oss mindre nyttiga saker i stora mängder, och hoppar det naturliga istället.

Sen kommer de som äter vanlig mat  som det så populärt kallas. Mår bra, får inga sjukdomar och har ett hyfsat nyttigt liv. Samtidigt finns dem som har en väldigt likartad kosthållning men som blir sjuka, kanske diabetiker som jag, och sen går in i listan ovanför. På någon av platserna.

När är det friskt, och när är det sjukt egentligen? Vad är definitionen av att ha en sund relation till mat? När det gäller en Semla känner jag att den kan vara representativ. Man kan äta en semla på en massa olika sätt.

Äta den, och må dåligt efteråt fysiskt. (T.ex med högt socker, och andra följder)
Äta den, och må dåligt efteråt psykiskt (T.ex med skuldkänslor, överträning under morgondagen och allmänt känna sig missnöjd)
Äta den och bara njuta av hur den smakar, och inte må dåligt varken psykiskt eller fysiskt

För mig är det sistnämnda det ända sättet att äta en semla på. Jag skulle aldrig äta den om jag mådde dåligt fysiskt av den. Jag skulle aldrig äta den om jag mådde dåligt psykiskt av den. Inte längre.

Jag äter den befriad från skuld och ohälsa, en tränad kropp med en minskad fettlever som idag klarar av att äta en semla. Bordsskicket däremot. Det är inte särskilt seriöst. Skratta gärna.

 

 

About the author: Kim Larsson