Sedan 2016 har jag försökt att förstå diabetes, och då framförallt typ2-diabetes eftersom jag drabbades av det då. Bara ett halvår senare hade jag inte längre några symptom. Jag läste väldigt mycket vetenskaplig litteratur, tog del av människors historia och kom snart fram till att jag nog redan år 2000 hade ”drabbats” av diabetes. Då hade jag förstås inte sjukdomen men det går att mäta på personer redan femton år innan de debuterar sin diabetes, att den är på gång. På senare år har man till och med kunna utröna det 19 år innan. [1]
Det är inte diabetes jag tänkte skriva om idag utan det som i vissa fall kommer innan, och som i många fall är själva anledningen till att man har problem med sitt blodsocker, insulinresistens.
Insulinresistens innebär att lever och muskelceller tröttnar på insulin, och eftersom insulin behövs för att sockret i blodet ska tas upp av muskler och celler så höjs blodsockret något. Det behöver inte vara några stora nivåer, men kroppen svarar med mer insulin, och sparar en del av överflödet i sin fettväv istället. En fantastisk funktion som kroppen har; Att kunna spara energi till stunder när den verkligen behövs. Den här funktionen har många djur också – fantastiskt för att inte behöva ha tillgång till mat jämt.
Men när människan blir lite ”för” tjock om buken, och det behöver alltså inte innebära att du ser ut som en tunna, utan kan vara dolt mellan organen också, så blir den här insulinresistensen så stor att kroppen inte längre hanterar glukos (socker) på ett hälsosamt sätt. Blodsockret blir högre vid mätningar, och prediabetes eller diabetes är snart ett faktum. Det finns över 400 gener som kopplas till diabetes – och det är inte konstigt. De människor som varit bäst på att spara på energi i tid av överflöd är de människor som överlevt svält historiskt. Då var det en fantastisk genetisk förutsättning, nu är det en fara för diabetes.
Jag gjorde ett tiotal podavsnitt med Kerstin Brismar, en kvinna som studerat diabetes längre än jag levt. Hon är professor i diabetesforskning och hon menade i ett avsnitt att 20-40% av befolkningen lider av insulinresistens. Jag blev nyfiken och hörde av mig till Socialstyrelsen och frågade varför vi inte mäter detta på patienter i Sverige. Efter ett par veckor fick jag ett svar:
Det finns ingen på Socialstyrelsen som har tillräckligt med aktuella faktakunskaper för att svara på dina frågor och därför måste jag hänvisa dig till experter utanför myndigheten som vi samarbetar med. Ett förslag är att du vänder dig till Nationella programområdet för endokrinologi.
Det känns inte väldigt betryggande, men heller inte ovanligt att organisationer köper in kompetens kanske. Så självklart hörde jag av mig dit istället och de svarade mig efter lite mer än en månad. De skulle ha ett råd och lovade att ta med min fråga dit.
”Insulinresistens är inget vi mäter standardmässigt i Sverige vid prediabetesfrågeställning utan det kan komma i fråga för vid vissa frågeställningar. Alla vårdenheter i Sverige har en väl upparbetad rutin för screening efter diabetes”
Jag frågade även om det inte vore klokt att sänka gränsen för pre-diabetes, alltså det stadium som infinner sig innan diabetes manifesterats helt hos personer. I flera andra länder, bland annat USA har man nämligen en lägre gräns. Där är över 5,5 i fastesocker att se som pre-diabetes, i Sverige är det 6,0 . De svarade även på den frågan:
Det blir en avvägning hur mycket resurser som finns tillgängliga och hur många personer man måste screena för att hitta avvikande värden. Ju lägre värden man har desto fler får prediabetesdiagnos och dessa personer ska då få rådgivning om vilka preventiva åtgärder som är bäst att ta till för att undvika att få diabetes i framtiden.
Det är självklart en resursfråga, och det ska vara en resursfråga inget konstigt med det. När ett land med gratis sjukvård definierar sjukdomar måste det ju hålla ekonomiskt också. Fast det innebär att en stor mängd människor kan ha en mängd problem med sin kropp utan att vårdcentralen kommer kunna säga varför. Svenska diabetesförbundet menar att ca 200.000 personer går runt med oupptäckt diabetes och uppåt en miljon människor har pre-diabetes utan att veta om det. Redan där kan vi konstatera att det är en pandami. [2]
Det är, baserat på Kerstins siffror om insulinresistens, ännu fler som har pre-pre-diabetes om vi nu ska kalla insulinresistens för det trots att inte alla med insulinresistens får prediabetes eller diabetes. Dessa patienter kan vara symptomfria för all del, men det är också många av dessa som har smått oförklarliga problem som inte riktigt tas på allvar, eller vården får problem att förklara. Många olika smärttillstånd har patienter med insulinresistens, fibromyalgi är en av dem. Diverse hudproblem är också kopplat till det. Även nervsmärtor typ neuropati som historiskt man trott att bara långtidsdiabetiker får är kopplat till det. Högt blodtryck, höga blodfetter, höjda nivåer av urinsyra (gikt), och naturligtvis övervikt. [3] Det finns också forskning på cancer som visar kopplingar till insulinresistens men det är absolut inte samma sak som att säga att det ger cancer, möjligtvis att det bidrar till det. [4]
Frågan om insulinresistens har kapats av många alternativa dieter eller källlor. LCHF rörelsen har hela tiden försökt få människor att tro att insulin är ohälsosamt, vilket är fullständigt felaktigt. Det är extremt höga nivåer av insulin som är det. Diverse koster som pratar om inflammation har också försökt att lura människor att enskilda maträtter skulle bidra till det. För att inte tala om alla dessa jävla detoxkoster. Det är synd, för det gör att när det här ämnet kommer upp så kan det lätt avfärdas som alternativ. Det är inget alternativt. Det är en pandemi.
Det är många fler som kommer dö av insulinresistens-relaterade sjukdomar än av covid-19. Viruset gjorde oss varsamma som nation och människor gjorde allt i sin makt för att det inte skulle vara de som dog. Fast relaterat till detta är vi inte riktigt lika alarmerande. Det beror förstås på att sjukvården inte ens pratar om det här begreppet, men det beror också på människan. För det är nämligen kopplat till sättet vi lever och det är jobbigt. Den största faktorn är bukfett, och du kan inte titta på BMI och tänka att du då klarar dig. Det är väldigt många som har för mycket bukfett trots att de har normalt BMI. [6] Vi behöver äta mindre raffinerad mat för detta leder till att vi äter mer. [7] Att fokusera på bra sömn och att minska stress är också viktigt för hälsan, men sen behöver vi både motionera och träna mycket mer än vi gör. Jag antar att jag också kan lägga till att vi borde äta mycket mer grönsaker utan att behöva källhänvisa det.
Hur många är det inte som dag ut och dag in pratar om sin trötthet. Hur många är det inte som sätter igång en diet eller träningsperiod och vittnar om hur energin och livet kommer tillbaka? Hur många blir inte oerhört sötsugna efter middagen? Hur många tycks drabbas av varenda förkylning som åker runt. Kan insulinresistens vara en del av förklaringen? Jag tror det.
Symptom på insulinresistens [5]
– Trötthet
– Hjärndimma (svårt med fokus)
– Hunger och sötsug
– Högt blodtryck
– Höga blodfetter

[6] Normalt BMI men fet inuti (traningslara.se) [7] Ultraprocessad mat gör att människor äter för mycket | Artikel (tyngre.se)