Den här texten tänkte jag bygga kring mina egna åsikter i ämnet, men det finns en hel del forskning på det också. Jag vill ändå vara lite fri i mitt sätt att skriva här för att belysa det jag vill få fram. Intelligens och ADHD är ett känsligt ämne. Inte minst eftersom felaktigt många med ADHD har fått antingen själva förstå, eller genom att andra prackat på dem förståelse för att de är ointelligenta. Det stämmer inte. ADHD personer har variationer av intelligens som vilka människor som helst, och det verkar snarare som att det är fler som ligger över spannet av normalintelligens om något.
Alla med ADHD ligger några år efter när det gäller sociala och känslomässiga förmågor. Det är väl känt att det är så, och det innebär att man stundtals exempelvis kan få problem med vänner, att hantera sina känslor och att anpassa sig efter olika sociala situationer. Det är lika för alla med ADHD men i lite olika stor grad. Om du dessutom har hög intelligens, så kommer du att att ligga före dina jämnåriga i det på samma gång. Se bild:
Det här innebär att du kommer inte känna dig som ”alla andra” varken socialt, känslomässigt eller intelligensmässigt. Det är absolut grunden till ett utanförskap, men det som jag tror att är det största problemet med detta är inte ens det. Det är hur dessa personer ser på sig själva. De har en intelligens och en förståelse för vad som egentligen förväntas av dem, samtidigt lyckas de aldrig nå upp till dessa saker känslomässigt och socialt. På samma sätt som alla människor tänker ”Vafan gjorde jag sådär för?” tänker dessa individer fast i extremt mycket större omfattning. Kanske varje dag, kanske ibland varje timme.
Det finns också många fall där intelligensen gör att man ”når upp till” känslomässiga och sociala nivåer som är acceptabla, detta till priset av känslomässig och social energi. Personerna får kämpa arslet av sig för att vara som alla andra och det är väldigt utmattande. Här tror jag att vi hittar många utbrända kvinnor och män. Det blir ett ständigt slitande dag ut och dag in för att försöka att anpassa sig efter den rådande normen. Inte sällan är den här kampen också fylld med känslan av att vara på låtsas, och här hittar vi de som har ”imposter syndrome” eller ”bluffsyndromet” på svenska. Eftersom de aldrig agerar som det ”verkligen känns att de vill” eftersom det skulle resultera i känslomässiga och sociala konsekvenser, känner dessa personer sig ständigt ”på låtsas” i relation till världen.
De som har mindre intelligens får istället många fler direkta konsekvenser av sin diagnos. De gör fler uppenbara tabbar, stör mer, och syns mer under radarn. Fördelen med det är att de inte använder en massa kontroll som bränner ut dem, men nackdelen är förstås precis lika stor där. Kanske större. Fast de upptäcks oftare och får en diagnos snabbare.
Det är många med högre IQ som helt enkelt aldrig får en diagnos för att de lyckas kompensera så mycket. När jag gjorde min utredning så sa min psykolog tillslut att jag behövde åka till Stockholm och göra ett IQ-test. Han menade att eftersom jag hade klarat av skolan så talade det emot en ADHD-diagnos om jag inte också uppvisade högt IQ. Jag hade typ 50% frånvaro på gymnasiet. Jag gick elprogrammet och det var väl inte direkt en plugg-linje så det kanske inte var så imponerande att jag hade bättre betyg än många i min klass, kanske alla om jag minns rätt. IQ-testet gick bra i alla fall. Jag kompenserade.
Lärare, vänner, kollegor har alltid sagt till mig att jag skulle kunna ha gjort saker bättre om jag bara försökte lite mer. Det brukar de flesta med ADHD få höra. Jag har sagt så till mig själv också. Fast jag skulle aldrig säga så till någon av mina elever idag. Det är verkligen att kasta bensin på elden! Ja, det är sant. Det stämmer att jag hade kunnat gjort saker bättre om jag försökte lite mer. Det stämmer också att en person med Autism skulle komma längre i livet om hen inte var så blyg, eller att det går fortare att springa än det gör att åka rullstol.
Nu är inte ADHD statiskt – men det kanske inte är så lätt för människor i skolåldern att göra mer än de gjort om motivationen inte finns där. Eller om fokus-spannet är väldigt kort. Det kan finnas flera skäl, men i regel vet personerna själva om sina tillkortakommanden. Särskilt om de har ett högt IQ. Då finns självföraktet redan där, du behöver inte bidra till det.
Självmedkänsla och psykoedukation är två viktiga komponenter i att hantera sin ADHD. Det är otroligt viktigt att dessa personer lär sig att vara ”snälla mot sig själva”. Det betyder inte alls att man ska ge upp för, eller lägga sig platt för alla sina symptom. Tyvärr är det många som fått den uppfattningen. Däremot betyder det att man behöver öva upp en medkänsla mot den personen som man är. En medkänsla mot sina symptom. Genom utbildning, psykoedukation, kan man förstå sig på diagnosen bättre och på det sättet etablera självmedkänsla. Det är först efter att man verkligen har etablerat det som man också kan börja att titta på metoder för att inte falla för mycket offer för sina impulser, eller falla offer för att man ständigt försöker kontrollera dem.