Det går förstås att angripa och hantera ADHD utifrån en rad olika strategier och psykologiska teorier. Det innebär att man verkligen kan se på det som att ingenting är rätt eller fel. Jag har valt att utbilda mig inom ACT och det är ingen slump, det är ett sätt att möta ADHD och mycket annat på ett sätt som jag verkligen tror att fungerar. Jag skulle kunna säga att jag vet att det fungerar eftersom jag vet att det fungerar för mig. Jag föredrar dock att försöka undvika det här ”rätt eller fel” som man ofta hamnar i. Jag är förstås inte den enda personen på jorden som fått mycket att fungera genom att ha ett ACT-liknande förhållningssätt till mig själv.
ACT bygger på en rad olika moment och delar, och samtliga hänger ihop. Det brukar i regel kräva mycket studier för att förstå sig på en modell fullständigt, och jag tänkte inte ge mig in i detta här. Jag kan komma tillbaka till det flera gånger. Fast en av grunderna som jag verkligen tror att kan hjälpa mot ADHD vill jag ändå dela med mig av redan nu.
Acceptans
När det gäller personer med ADHD så upplever jag att det (väldigt generellt) finns tre typer av förhållningssätt till sina symptom. Alltså att fokus sviktar, att kroppen blir orolig, att vi reagerar väldigt snabbt, att vi har en känslomässig överreaktion på många saker, och alla dessa symptom.
Vi har de som blir offer, de som försöker kontrollera, och de som varierar. Låt oss ta ett faktiskt exempel för att förstå bättre. Vi kan tänka oss en person som sitter på ett möte eller i ett klassrum. Hen lyssnar på personen som pratar och det fungerar väldigt bra, men efter en stund så uppstår svårigheter med fokuset.
Offret tolkar situationen som att det inte längre går att koncentrera sig. Symptomen gör det omöjligt. Upplevelsen är att det inte finns något att göra åt saken. Personen blir sina symptom.
Kontroll-personen kommer istället att göra allting i sin makt för att bibehålla sin fokus. Detta genom att skjuta undan det som i exemplet gör personen ofokuserad. Genom att hålla borta det så kanske hen kan sitta kvar och lyssna någorlunda men inte som innan.
De personer som jag kallar för varierar i det här exemplet har en av dessa strategier också, fast det kan vara olika mellan olika situationer.
Offret och kontrollpersonen verkar vara väldigt olika, fast de har en sak gemensamt. Båda är väldigt fokuserade på sina symptom. Den ena genom att nästan bli dessa, och den andra genom att fokusera på allt annat än dessa.
Den som kontrollerar på det här sättet, eller undviker om du vill använda det ordet, kommer att ta till sig lite mer av föreläsningen eller lektionen än den som bara faller offer, men den kommer också riskera att bli överarbetad, kanske utbränd, mycket er än den som är offer. Det är oftare kvinnor som har den typen av strategi skulle jag säga, och är man dessutom inte medveten om att detta är en diagnos, så kanske man i efterhand också dömer sig själv väldigt hårt. Det är ingen slump att dessa personer på riktigt blir utbrända.
Det är inte heller någon slump att de andra, de som faller offer för alltsammans, får extremt svårt i skolan. Även en person utan ADHD som bara släpper pennan så snart tankarna vill vandra iväg, skulle få väldigt svårt att klara av några åtaganden.
Så hur skulle acceptans kunna hjälpa dessa personer? Det är kanske lockande att tänka sig att offret redan befinner sig i acceptans. Fast acceptans är inte samma sak som att resignera, alltså att ge upp, eller bara acceptera sitt öde. Det handlar mer om självmedkänsla, och att se vart man befinner sig just nu. Att ta upp problemen till ytan utan att ”hänga på” dem. En känsla eller en tanke är inte samma sak som ett öde. Exempelvis om man är på väg upp på en scen, eller ska prata inför sin klass och tänker eller känner att det kommer gå åt helvete så är det inte ett bevis på att det kommer gå åt helvete. Det är en jobbig tanke eller känsla kanske – men det är inte ett likhetstecken mellan att tänka eller känna och resultatet. Eller hur?
När man känner att fokus minskar så är det inte heller ett bevis på att fokus är försvunnet. Det är bara en tanke eller en känsla av att det håller på att försvinna. Den som har ADHD noterar det, och övar på att notera det utan att för den sakens skull följa med hela tankekedjan.
Exempelvis:
”Jag upplever att jag håller på att tappa fokus” –> ”Jag tappar jämt fokus” –> ”Asså vafan jag hatar det här, vad gör jag ens i skolan!” –> ”Lika bra att jag kollar på mobilen, hör ändå ingenting”
eller om du istället är den som kontrollerar:
”Jag upplever att jag håller på att tappa fokus” –> ”Jag får inte tappa fokus nu” –> ”Jag hatar det här, det är knappt så jag klarar skolan liksom, men jag tänker kämpa vidare ändå” –> ”Nu kollade jag bort också, vafan kom igen nu” –> ”Tror inte jag minns ett ord av förra meningen föreläsaren sa” –> ”Jag kan inte fråga för det får inte verka som att jag tappar fokus”
Ingen av dessa personer kommer att ha något väldigt bra fokus, möjligtvis märks det mer på den som tar fram mobilen, och att det är sämre utifrån ett socialt perspektiv. Fast problemet är att båda personerna har ”bristen på fokus” som sin viktigaste och största tanke, även om den ena ger upp för den och den andra gör allt i sin makt för att få bort den.
När man ska förklara varför det är så dåligt att försöka trycka undan tankar och känslor så finns det en rad olika metaforer för att göra det. Jag kan ge er två exempel:
Om jag säger att du absolut inte får tänka på en rosa elefant, så kommer du i regel att misslyckas med det. Du kanske kan försöka att hela tiden tänka på en blå krokodil istället, för att lura hjärnan att fokusera på annat, och lyckas med det om du har väldigt bra pli på din skalle, men det kommer fortfarande innebära att du lagt enormt mycket fokus och kraft på att hålla borta elefanten. Eller hur?
Ett annat sätt att se på det är att dessa negativa eller ”dåliga” tankar är som en badboll. Har du försökt att hålla en badboll under vattnet någon gång? Det går alldeles utmärkt. Men det är väldigt jobbigt, och samma sekund som du släpper så flyger den upp, eller hur. Det är också så våra negativa tankar fungerar.
Därför behöver vi acceptera att dessa tankar, dessa påminnelser, dessa känslor, finns inom oss, och att de inte försvinner. Kanske försöka att bli mer vän med dem. Jag tycker en bra jämförelse är om du har med dig en unge på jobbet, till skolan eller någonstans. Vet du att den här ungen kommer att pilla på lite saker, fråga en massa frågor, och kanske vara lite generande mellan varven så kan du också hantera det på ett annat sätt. Du känner barnet, det är så barnet är, och därmed kan du också vara lite mer redo för att hantera situationerna som uppstår.
Fast om du skulle åka hem direkt som barnet börjar göra tecken på att vara ett barn (kanske frågar om den får ta en kaka) så skulle du aldrig kunna öva upp dina färdigheter att ha med dig barnet på ett sånt ställe. Om du istället gjorde allt för att det här barnet inte skulle vara sig själv, tystade det när det frågade, drog bort ungen från fruktskålen, och använde massor med fokus och energi på att det ska hålla sig lugnt, så skulle du fortfarande kunna vara kvar på jobbet eller vart du nu än var, men du hade inte haft tid med något annat än att passa på ungen.
Hänger du med? Så, vad är det jag försöker att säga här egentligen? Du har tankar och känslor som inte gynnar dig och det är tråkigt. Men sättet du hanterar dessa tankar och känslor är verkligen det stora problemet, inte tankarna och känslorna i sig. Så du behöver öva på att vara tillsammans med dem, inte bara falla offer för dem, eller göra ditt yttersta för att få dem att försvinna.
Som jag nämnde i början är detta bara en del av strategin, men man kanske kan börja att öva på det. Du som själv har ADHD eller om du har något annat bekymmer i ditt liv. Är du ett offer eller försöker du kontrollera det som finns inom dig? Vad händer om du släpper lite på den spärren, kan du få mer energi? Du som bara faller offer för dina känslor, skulle du vilja vara på ett annat sätt? Vad händer om du låter känslan vara med utan att agera på den? Testa!
