Lagom sägs ju inte gå att översätta ordentligt till något annat språk. Historiskt pratas det om att ordet kommer från ”laget-om” och om man delade på en dryck så fick man dricka så att det räckte hela vägen runt. Lagom. Enligt vissa väldigt typiskt Svenskt.
När du får rådgivning från dietist och läkare kommer lagom vara med i mixen. Jag garanterar dig. För att göra en alldeles för stor förändring kommer vara för svårt, det tycker både patienter och vårdgivare. Klokt kanske. Fast jag vill också ge dig ett till perspektiv på det.
Vi kan ta mig som exempel. Jag hade vid diagnos värk i händer och fötter, jag var väldigt trött, törstig, hade problem med psyket så till vida att fokus och glädje inte riktigt fanns där full ut. Jag var utomjordiskt hungrig och sugen på saker. Det var riktigt jobbigt att leva då.
Hade jag tagit en lagom approach hade jag ju också fått lagom effekt på mina problem. Jag hade haft lagom ont, varit lagom trött och törstig, lagom ofokuserad och lagom glad. Dessutom hade jag varit lagom hungrig och sugen. Hade jag klarat lika bra att göra en förändring då? Det kan jag bara gissa kring, och jag får gissa atg inte tror att jag hade det. Dessa problem behöver tryckas undan så mycket som möjligt om vi ska orka hantera vår sjukdom, och motionera och komma framåt i livet.
”Men jag vill inte äta några extremdieter” kanske någon säger. Det respekterar jag förstås, jag har ingen rekommendation om det heller. Fast kan det vara rimligt att hålla blodsockret lågt och fint? Ska du verkligen ligga på gränsen? För av någon anledning är det många som gör det. Tänk er en person som idrottar som skadat sig, säg i knät. Han hävdar att det går nästan inte att spela fotboll nu utan att det gör ont. Folk skulle säga åt honom att avvakta med fotbollen tills skadan är läkt. Ligga på gränsen är troligtvis inte särskilt klokt. Det finns andra former av träning.
Varför säger vi inte samma sak om kost och blodsocker?
Det är så otroligt många människor med diabetes, och jag ser dem mest på forum online. Deras blodsocker ligger i övre delen av referensen, eller precis på gränsen, ibland över. Benen kryper på kvällarna, det är stelt i kroppen, tröttheten finns där hela tiden, sug efter socker och stärkelse, psykologiska biverkningar och sexuella biverkningar. Gikt. Inflammationer som inte går över. Svamp som envisas. Vikt som är svår att hantera.
Dessa personer har mycket oftare valt en lagom approach. Det är priset, kroppen kommer inte klara det. Inom 10-15 år behöver du ta insulin. Det här har stark vetenskaplig evidens. Vårdapparaten vet att du kommer dit, det är kanske därför de också ger dig en mer lagom metod. Det är ändå kört för dig liksom.
Fast jag tror inte det. Även om jag skulle tvingas ta insulin imorgon så tror jag inte det. För jag har sett vad som finns där på andra sidan. Lagom kanske kan vara något som passar den som är frisk och har reverserat sina symptom. Då kan man inte bara leva som en munk eller nunna. Den som ännu inte kommit dit däremot, den kanske måste ta i lite extra?
