Det är många som tar sin diabetesdiagnos med en lagom dos allvar. Med det menar jag inte att personerna inte tar den tillräckligt seriöst, utan att man hanterar det på ett rimligt sätt. Tar sina mediciner, gör vissa anpassningar med kost och motion. Håller sig någorlunda inom referens och lever på sitt liv som vanligt. Jag tror det är mer vanligt än motsatsen. För det finns givetvis dem som inte bryr sig alls och stoppar huvudet i sanden, och de som nitiskt räknar varje korn de stoppar i munnen.
Det finns rätt tydlig vetenskap på området. Håller man sig under 48 mmol i långtidssocker så har man rätt mycket mindre risk för att drabbas av följdsjukdomar än de som ligger högre. Ett fastevärde under 6 är toppen, ett under 7 är fortfarande mycket bättre än att ha över.
Det finns inget fel i att hantera sin diabetes på det här sättet, kanske är det mer tokigt att vara extrem faktiskt. För det är klart att följdsjukdomar kan vem som helst drabbas av, även om risken minskar så blir den ju inte noll. Det kanske kan kännas väldigt bortkastat för den som idogt kämpat för rätt värden men ändå får sjukdom med sig. Det är begripligt. Därför anser jag att folk måste själva få välja hur de hanterar sin sjukdom – såklart!
Fast jag har också funderat kring om det inte blir jobbigare att göra det, om du ursäktar språket, lite ”halvdant”. Jag tror att det kan vara svårare att befinna sig i mellanläget än det är att ta ett ordentligt tag om sjukdomen. Vi kan tänka oss att insulinresistens och blodsocker hänger ihop, eller hur? Kroppen gör det den kan för att producera stora mängder insulin, och sen försöker den hålla nere blodsockret. När blodsockret då befinner sig ”på gränsfall” kan man tänka sig att kroppen gjort precis så mycket som den kan, och sen har det ändå inte riktigt räckt till. Hänger du med på resonemanget? Vi kan tänka oss det i siffror. Insulin 0-100 där 100 är max. När blodsockret ligger nära eller över referens så borde kroppen ha använt 100% av sina resurser för att få det dit. Den vill ju att blodsockret egentligen ska vara lägre.
Det går att tänka sig att man ständigt har maximal insulinresistens i dessa scenarion där blodsockret ligger där hela tiden. Det betyder att din kropp ständigt ligger på maxnivåer av insulin, eller i alla fall väldigt högt. På dessa nivåer innebär det att kroppen blir mer benägen att spara energin i fettdepåerna (det är så kroppen fungerar, när muskler och lever är fullt, och blodsockret ändå är högt, så sparar kroppen energin i fettceller) Dessutom gör ju insulinresistensen oss lite mer sugna på saker, lite tröttare kanske, ger oss lite mer hjärndimma och problem med fokus och försvårar viktnedgången indirekt. Andra kognitiva svårigheter kopplat till insulinresistens är ökad risk för ångest och depression, och humöret brukar vara sämre på flera sätt. Dessutom höjs risken för många sjukdomar som är kopplat till ökad inflammation, sjukdomar kopplat till hjärtat, cancer och andra tråkigheter.
Tänk om detta ”mellanläge” är det sämsta läget vi kan befinna oss i, vi får inga stora fördelar på vårt egna mående, men vi känner ändå att sjukdomen har påverkat jättemycket av vårt sätt att leva, och att den begränsar oss. På lång sikt säger vetenskapen givetvis att det är ett mycket bättre läge än att vara i sjukdom, men är det tillräckligt för att vår tillvaro ska kännas bra nog?
Mitt antagande om insulinnivåer kanske inte stämmer, men det finns mycket som talar för det. Väldigt många diabetiker pratar om hur sugna dom är på saker, hur svårt det är att avstå, att det är jobbigt att komma igång med saker och att tillvaron nog känns rätt blek. Tänk om det beror på att patienten inte tagit ett tillräckligt ordentligt tag om sin sjukdom?
Tänk om du inte riktigt vet hur pigg, och hur positiv du faktiskt kan vara för att du levt så länge i den här dimman av ”halvdant”? Vore det inte roligare att få möjligheten att äta det du vill, i alla fall ibland, och det utan att riskera att du mår sämre?
Jag tror verkligen att många, även de som skött sin diabetes en längre tid, skulle gynnas av en omstart. Ta det från noll. Sikta på att få ordentligt låga blodsockervärden, under en längre tid, sikta på nitisk kost och att motionera och styrketräna ordentligt. Ge det en månad, notera om du ser några skillnader. För det tog 10-15 år för dig att manifestera din diabetes i de flesta fallen, du behöver lägga tid på att förbättra dina förutsättningar från den tiden också. Inte bara ”klara sig” med de förutsättningar du har, utan förbättra dem!
