Att det råder delade meningar om NPF-problematik och ADHD är det ju ingen tvekan om. Frågar man runt bland de som känner att de kan uttrycka en åsikt så är det allt ifrån att det skulle behövas mycket mer diagnoser, till att diagnoser bara är påhitt eller dålig uppfostran. Det beror förstås på att människor har helt olika infallsvinklar, och helt olika kunskap och erfarenheter. Dessutom är ADHD diagnoser långt ifrån lika varandra. Varje människa är unik.
Jag fick min diagnos förra sommaren, och började medicinera för ungefär ett halvår sedan. Det har varit en oerhört lärorik period, och här om dagen frågade en bekant mig vad skillnaden var mellan att vara medicinerad och inte. Jag hade förstås ett spontant svar på det, men också ett lite längre svar. Jag tänkte sammanfatta hur det har fungerat för mig här, en text som hjälper mig att förstå och kanske någon annan där ute att få ett annat perspektiv.
En chans att reagera
Detta är det första som jag har noterat och det absolut mest centrala. Det är ju återkommande i många delar av livet. Låt mig förklara. När någon säger något, jag kanske ser eller hör något, en information kommer till mig på något sätt så har jag tidigare väldigt snabbt reagerat. Nästan som en instinkt. Det kan både vara med positiva och negativa saker. Säg att någon säger ”Vad fin du är” då känner jag i stort sätt samma sekund att det var mysigt, och sen befinner jag mig i den känslan. Säger någon motsatsen, att jag är ful, så händer samma sak. Från input till känsla. Den här känslan kan jag sen hantera förstås, särskilt ju äldre jag blivit men också olika bra beroende på situationen, och hur trött man är, vad mer som hänt den dagen och så vidare. Såhär ser typ ordningen ut:
Någon säger något – > Jag får en känslomässig reaktion -> Jag får hantera den känslomässiga reaktionen
Det betyder att om jag har en dålig dag, så kan en elak mening ganska snabbt göra mig jättearg, och jag behöver hantera att jag blir jättearg. Det går alldeles utmärkt för mig i 95/100 fall, men det kräver extremt mycket energi eftersom jag redan är jättearg.
Med mediciner har jag plötsligt fått en ny del av processen. Det ser ut såhär
Någon säger något -> Här finns tid att ”välja” vilken reaktion jag vill ha – > Jag får en hanterbar känslomässig reaktion
Eftersom min ”hantering” av vad det nu än är som sägs kommer före den känslomässiga reaktionen, så kan jag plötsligt få en mycket mer rimlig situation. Det är fortfarande svårt att inte bli glad om någon säger något snällt, eller motsatsen. Det är dock enormt stor skillnad. Där jag i vanliga fall hade reagerat med 100% känsla, kan jag nu reagera med 0-50% känsla beroende på dagsform och annat.
Känslomässig mogenhet
Det är dock inte bara att jag får tid att reagera som jag upplever att medicinen påverkar, utan också den känslomässiga mogenheten. Det här är lite krångligare att förstå kanske, men jag tror det kan gå att förklara. Ni vet att vissa dagar, i vissa situationer, med vissa människor kanske, så är man mer barnslig när det gäller känslohanteringen. När det känns som att man vill göra ett pruttljud med munnen istället för att prata med den som gjort en förbannad. Eller när man vägrar mötas halvvägs för att man blivit tillräckligt kränkt. Eller kanske att det känns helt omöjligt att säga förlåt – om inte den andra personen gör det först. Den här typen av känslohantering bör ju bli bättre med åldern, och när man är vuxen kanske den i alla fall är nästan borta. Dels blir man bättre på att förstå sig själv, och dels blir inte känslorna lika starka. Känner mig sig fullständigt kränkt så är det ju svårt att bara flina och göra tummen upp liksom.
Dessa omogna reaktioner, även om de inte alltid resulterar i att jag gör något omoget (men vill göra det innerst inne) har minskat avsevärt. Det kan också innebära att man reagerar ”onödigt hårt” på något som man faktiskt inte rimligtvis borde reagera så hårt på.
Mindre allt-eller-inget
Ett av mina absolut största bekymmer, som också gjort att jag lyckats rätt bra med utmaningar som jag har tagit mig an, är att jag haft en otrolig allt-eller-inget mentalitet. Det kan innebära att jag utan problem kan banta och reglera varenda kalori under en jättelång period, men om jag sen tar en paus så äter jag som en idiot. Det kan betyda att jag städar och gör ren avloppet samtidigt för det är likabra, eller att jag inte ens plockar upp mina egna kalsonger som jag slängt på golvet. Det kan betyda att jag tycker att jobbet är helt otroligt megafantastiskt eller helt värdelöst.
Relationer blir konstiga med den här mentaliteten eftersom det antingen känns som en väldigt god vän, eller en person jag inte ens vill umgås med typ. Jag kan vara motiverad att göra något snällt för någon, men sen upptäcker jag något med dom som irriterar mig eller gör mig negativt inställd, och då vill jag plötsligt inte göra något snällt alls längre. Det är 0 eller 100. Det innebär att om ”riktningen” är mot 0 i en reaktion så blir känslan 0, och samma sak med 100. Då kan både rätt små misstag blir stora, och rätt dåliga idéer framstå som helt briljanta.
Detta är förstås bara några exempel, och det finns helt klart fler. Hur behandlingen fungerar och vart den ger effekt är nog väldigt väldigt varierande. När sonen påbörjade sin behandling så frågade jag honom ifall han märkt någon skillnad. ”Idag när vi kollade på film på skolan så ville jag prata med en av mina klasskamrater. Jag vet ju att man inte ska prata när man tittar på film, men jag brukar göra det ändå. Fast idag kändes det som att jag kunde låta bli om jag ville, så jag lät bli”
Det är ju en väldigt liten grej som han beskrev där. Fast det kanske inte alls är så litet om man tänker efter. Den som pratar under film kanske får en tillsägelse av läraren, det kanske gör att man blir irriterad och säger något tillbaka. Det i sin tur gör att man missar filmstunden för det blir konflikt. Sen går man runt en hel dag med en dålig känsla i magen för att man dessutom vet att man gjort fel. Så det är mycket större än vad man kan ana att bara kunna låta bli att göra en liten onödig grej. Det kan vara skillnaden mellan en bra och en dålig skoldag.
Det som kanske är allra svårast att förstå för utomstående är nog att även om jag reagerar på ett helt annat sätt, så märks det inte alltid utåt. Jag har lärt mig att vara förbannad och ändå inte säga något dumt (många som känner mig skulle säga att jag är dålig på det, men faktum är att jag är världsmästare på det. Jag låter bli att säga såna saker flera hundra gånger per dag om jag träffar många människor) Det är heller inte jättestor skillnad för mig i hur mitt beteende är. Men det går åt så otroligt mycket mindre energi. Jag behöver inte hålla tillbaka ilska hela tiden, jag behöver inte bli helt galet engagerad i något bara för att det kändes lite kul just då. Det blir lite mer lagom, och jag blir inte alls lika trött mentalt längre.
