Du behöver kunna skjuta upp målet – en stund

Jag jobbar ju som deltagarstöd på en skola, en roll som fungerar ungefär som en kurator. Hjälpa människor att hitta en väg framåt när det är tufft i anslutning till skolmiljön. Det är ett jättemysigt jobb som jag verkligen trivs med. Samtidigt har jag egen erfarenhet av både ångest och psykisk ohälsa som familjehem och i diverse olika yrken.

Något som slagit mig under årens gång är människans oförmåga att reda upp problem. Alltså missförstå mig rätt, jag tycker att människor generellt är både företagsamma och påhittiga, driftiga och verkligen vill reda upp sina problem. Men strategierna blir nästan alltid motsatsen till vad dom egentligen behöver, och det tycks vara så våran hjärna fungerar.

Den som har ångest och jobbigt socialt undviker dom sociala situationerna och resultatet av det är att det blir ännu jobbigare socialt, och inte sällan mer ångest. Den som har just ångest gör allt i sin makt för att slippa få det – och det är en stor del av att ångesten fortsätter växa och ta mer kontroll över ens liv. Den deprimerade känner absolut inte för att umgås eller att sporta, och skippar helt enkelt det, medans man egentligen kanske skulle behöva precis det. Ni hänger med på vad jag menar.

Det är absolut inte svårt att förstå att det blir såhär, det är med allra största respekt som jag ser att individer på olika sätt gör sitt yttersta men det blir helt enkelt fel, eller t.om jättefel när dom litar på sin känsla för hur problemet ska lösas.

När det gäller övervikt och diabetes är det inte heller sällan det här som blir problemet. Individen som håller på att få diabetes eller som försämras i sin diabetes har oftast många skäl till att inte röra på sig. Det gör ont, det känns slitsamt, det finns andra diagnoser som gör att man hittat en förklaringsmodell där det inte behövs att röra sig mer. Inte sällan ser det likadant ut med kosten också. Det är otroligt många personer tex som har IBS som säger att dom helt enkelt inte kan äta dom nyttiga alternativen utan måste hålla sig till dom mindre eller t.om totalt onyttiga för att klara av dagen. Jag menar inte att hänga ut just personer med den diagnosen, syftet är absolut inte att förringa deras upplevelse utan att nyttja dom som exempel.

Den som tagit sig ur en ångestsjukdom vet att det är värre att behandla den just där och då, än att bara låta den vara. Det är lättare att undvika saker som ger ångest än att utsätta sig för dom. Det tycks vara begripligt för dom flesta och man kan lära sig det via psykologer eller terapeuter om man inte förstår det.

Men när diabetikern går till doktorn, sköterskan eller dietisten så pratar man istället om livskvalitet precis här och nu. Det förstärker många patienter i att dom måste ju bra just nu, för det är det som är livet. Men ångestpatienten vill få ut mer av livet på sikt. Det vill den deprimerade patienten också, och då får man offra vissa saker här och nu för en bättre morgondag. Varför har inte vården den attityden till patienter med diabetes? Varför har inte diabetespatienterna denna attityd själva?

Om fiberrika grönsaker ger dig gasig mage, vad händer om du sakta ökar andelen grönsaker på lång sikt? Eller om du är ihärdig och fortsätter trots att magen blir risig, kan det finnas förbättringspotential efter ett par veckor? Efter ett par månader? Den som har ont i fötterna (det hade jag, fruktansvärt ont!) kan den försöka att få till sin motion ändå? Kanske blir smärtan värre ett tag, till förmån för att diabetesen blir bättre och att vikten minskar, vem vet på sikt kanske man inte har ont alls istället. Vad händer om man helt avstår från godis under en lång tid? Kan suget minska? Kan man hitta andra saker som tillfredsställer det behovet? Måste det behovet ens tillfredsställas, jag gissar att en alkoholist som håller på att tillfriskna också upplever sug, varför säger vi inte åt dom att leva lite och inte bli för strikta?

En diabetessjukdom har i dom allra flesta tagit minst ett decennium att manifestera i kroppen, och för att ändra dom förutsättningarna som man fått under dessa 10 år behöver förstås kroppen tid att reversera sig också. Det kommer inte att ske på en dag. Det kommer också vara jobbigt, kanske jobbigare än när du inte visste att du hade diagnosen. Men på sikt kommer det bli bättre.
På sikt kommer du kanske att bli både piggare, gladare och snyggare. Dina smärtor och besvär kanske minskas avsevärt eller t.om försvinner. Men du måste skjuta upp belöningen ett tag. Det tycks både patienter och vårdgivare vara usla på att begripa.

green typewriter on brown wooden table
Photo by Markus Winkler on Pexels.com

Lämna en kommentar