Det var längesen jag skrev något här på bloggen. Har haft ryggskott bland annat, men tänkte sammanfatta det vetenskapen vet om typ2 diabetes en gång till. Det finns värde i att prata om det och kanske kan någon bli hjälpt på vägen.
Typ2 diabetes är inte en homogen grupp av människor som ser likadan ut. Vi bör ta reda på hur vår sjukdom ser ut, så att vi kan hjälpa oss själva till en rättvis behandling. Ni kommer att få höra att läkarna är de som vet, och ni kommer att få höra att läkarna inte kan någonting. För ungefär så har det sett ut för många patienter i detta land, några lovordar sina läkare, och några andra läkare har mest följt ett visst system för behandling av typ2 diabetiker, och inte riktigt varit säkra på vad de gjort. (I alla fall enligt folks berättelser)
Det första vi behöver veta är om vi har en fungerande insulinproduktion. Den enda garanterade skillnaden på typ1 och typ2 diabetes är att typ1 diabetiker har en autoimmun sjukdom, det betyder att deras kroppar själva förstört deras insulinproduktion. Det är egentligen den enda skillnaden vi vet. Sen kan typ2or också ha dålig produktion av insulin, men det förekommer snarare en bit in i sjukdomsbilden, och det primära man behandlar en typ2 diabetiker för är insulinresistens. Insulinresistens fungerar ungefär som ett opiatberoende eller ett alkoholberoende, man behöver tillföra mer av drogen (insulinet) för att få effekt. Diabetes inträffar när man inte kan tillföra mer, det vill säga när bukspottskörteln inte kan producera högre grader av insulin för att mota resistensen. I regel sker detta när den redan producerat dubbelt, tredubbelt, ibland t.om fyrdubbelt så mycket insulin som en vanlig människa. Det betyder förstås inte att det är något fel på bukspottskörteln, tvärtom, den överpresterar. Det här är en viktig kunskap att ha, och man kan med ett enkelt test på vårdcentralen bekräfta om detta stämmer. Testet heter c-peptid, och det visar hur mycket insulin som kroppen producerar i fastande läge. Är detta värdet förhöjt så kan vi i alla fall tillfälligt utröna att bukspottskörteln fungerar som den ska.
Blodsocker är det som avgör hurvida vi har diagnosen eller inte. Men blodsockret är egentligen bara symptomet på det andra felet i kroppen – resistensen. Därför borde vi följa upp vår c-peptid också över tid eftersom den kan förändras. Insulinresistens är nämligen fullt reversibelt. Men det är dålig statistik när det gäller bukspottskörtelns funktion – den verkar avta hos typ2 diabetiker, och det är bara en fråga om tid innan det sker. Frågan är dock vad som händer om man faktiskt också tar hänsyn till överjobbet som bukspottskörteln gör, och är rädd om den, då kanske man kan klara sig utan injektioner hur länge som helst. Vem vet.
Bukspottskörteln har överproducerat insulin långt innan du blir sjuk. Så länge som blodsockernivåerna är bra så tar inte vården någon hänsyn till det. I USA verkar det som att ”insulinresistens” är ett mer diskuterat ämne, men i Sverige handlar det bara om blodsockret. Det är lite synd, eftersom det som sagt innan bara är symptomet på sjukdomen.
Resistens – fullt reversibelt
Japp, du läste rätt. Resistensen är fullt reversibel. Man kan helt enkelt få bort den, och det är inte särskilt kontroversiellt, men det kräver att man gör en del justeringar. Dels behöver man få ner insulinproduktionen på något sätt – jämför med opiaterna igen. Ska du få en låg dos av drogen att ge effekt igen, måste du sluta inta de stora doserna under en lång tid. Eller hur. Annars fungerar det inte. På samma sätt behöver man göra med insulinet – här finns det lite olika varianter, men samtliga innehåller restriktion av något. Du kan kraftigt minska på kolhydraterna för att minska resistensen tillfälligt – eller kraftigt minska på totala energiintaget. Båda har ungefär samma effekt. Fasta kan också hjälpa denna process – men om man har ett högt blodsocker, och är ovan ska man nog inte börja i den ändan.
Motion gör muskler och celler i kroppen mer känsliga för insulin – och det fungerar lika bra varje gång.
Sömn bör prioriteras väldigt mycket särskilt i början på sjukdomen – det har visat sig att bristande sömn kraftigt ökar resistensen till insulin.
På lång sikt
Tipsen innan handlar mer om kort sikt. Det är sånt som hjälper samma dag, men på lång sikt behöver du göra större förändringar med kroppen. Bukfetma är ett stort problem bland typ2 diabetiker, och det finns starka kopplingar mellan bukfetma och insulinresistens. Fettet särskilt kring organen (på magen) behöver minskas, och varje kilo räknas. Ju närmare normalvikt du kommer, ju bättre är det. Men stirra dig inte blind på BMI, man kan faktiskt ha en väldigt normal BMI och fortfarande har stora mängder farligt fett på buken.
Kroppssammansättningen är också meningsfull – det vill säga att man har tillräckligt med muskelmassa på kroppen i relation till fettet. Muskler är som att bära runt på biverkningslös diabetesmedicin dagarna i ända, muskler behöver socker, och de hjälper väldigt väl till att sänka blodsockernivåerna i blodet. Dessutom kräver mer muskler mer energi, och det gör också att din basförbränning ökar.
Muskelmassa finns ju över hela kroppen, men särskilt meningsfullt verkar det vara att träna säte, ben, rygg – de stora muskelgrupperna. Det är inte nödvändigt så att man måste gå till ett gym det kan finnas andra sätt att träna detta på – men varför inte skapa dig en ny god vana. Bilderna till vänster är visserligen också trevligt för ögat för min egen del, men den stora skillnaden är att jag KAN fika utan att få högt blodsocker på den första bilden. Det är livskvalite för mig.
Kostanpassning – många lever i en värld där anpassning av kost är en inskränkning på livskvalite, och jag förstår den tanken helt och fullt. Men troligen är biverkningarna av diabetesmedicin, eller följdsjukdomar en större inskränkning på livskvalite. Så försök ändå att hitta din approach. Att reducera kalorier kan vara tillräckligt för vissa, att ta bort det vita giftet, dvs socker och mjöl, är en annan metodik som verkar fungera. Andra behöver vara mer aggressiva med sin kostapproach och ta bort de flesta kolhydraterna. Särskilt till en början kan det behövas, ät och mät!
När det gäller blodsockervärden så ska man inte stånga sig blodig, men man ska inte heller sticka under stolen med de sanningar som finns. Att gå upp över 8 under längre stunder är t.ex inte bra – det ökar risken för följdsjukdomar markant, och hba1c eller långtidssocker bör inte vara över 48mmol/l – sen kommer ålder, sätt att behandla diabetesen, personlighet på patient och annat påverka dessa rekommenderade värden. Men vetenskapen säger dessa siffror.
Statistiken säger att du kanske går ner lite i vikt, men kommer gå upp det igen. Du kommer att tvingas ta insulin inom 10, kanske 20 år. Men det är för att typ2 patienter ses på som en homogen grupp, och många har blivit missinformerade och felbehandlade också. Jag säger inte att du inte ska lita på din läkare eller vetenskapen, absolut inte. Men du ska vara frågvis, och ställa krav på vården du får. Du ska inte heller acceptera att du bara är en siffra i statistiken. Det finns massvis med saker du kan göra för att påverka din sjukdom – gör dom. Det är värt det i slutändan.
Alternativa metoder, eller saker jag inte riktigt testat, finns ju också att tillgå förstås. T.ex resistent stärkelse, som finns bland annat i bönor. Denna typen av stärkelse tas inte upp i blodet på samma sätt som annan stärkelse – och verkar dessutom fungera som en blodsockerkontrollerande medicin, 10-15h efter att man ätit den. Vissa hjälps väldigt mycket av resistent stärkelse, kanske kan vara värt att prova?
Andra har hittat svaret i fasta, det har ju både religioner och vetenskapen nu kommit överens om att är väldigt hälsosamt. Det visar sig att när man under minst 16h nekar kroppen mat så händer spännande saker, bland annat tycks fettet nära organen, det farliga fettet dvs, förbrännas snabbare efter fasta än efter vanlig diet eller bantning.
Fasta påverkar också hungerhormoner, och ger förstås bukspottskörteln välbehövlig ledighet. Observera att fasta kan vara farligt om man tar insulin eller insulinboostande läkemedel.
Risken för följdsjukdomar är kopplat till tre saker framförallt hos diabetiker.
Det första är Hba1c, det andra är blodtryck och det tredje är blodfetter. I den ordningen.
Du vill ha så nära normala värden på alla tre för att ge dig själv de bästa förutsättningarna.