Det blir lätt att vi drar forskning i ansiktet på varandra när träning, eller kost, eller sjukdomar diskuteras. Hur gör man egentligen för att få den största bicepsen, eller för att orka springa ett långlopp. Debatter hit och debatter dit. Det är oproblematiskt om man varit med ett tag i svängarna, en förstår sina egna begränsningar och ser vilka strategier som kan anammas på en själv.
Men kanske inte lika enkelt för den som är ny.
Kaloriräkning kan vara ett sånt exempel. Där man fastnar på siffror, får konstaterat att man ”gör fel” för att vetenskapen har ju inte fel. Det har den inte heller. Men vetenskapen saknar den mänskliga faktorn många gånger. Kanske är det så att 500 kcal underskott är det optimala för viktnedgång, men för den ena personen är det bättre att köra på 1000 kcal underskott och en kortare period, medan det för den andra personen är mer lämpat att ha en långsiktig lösning på färre kaloriers underskott. Detta är givetvis bara ett exempel, och det finns en rad av dessa.
Jag fick höra ganska snabbt att för att bygga optimalt är det bättre att satsa på flera benpass i veckan, men det hade i såna fall varit på bekostnad av min fotboll. ”Det går bra att gymma och spela fotboll också” – japp. Vetenskapen säger nog stundtals att det är bra att kombinera t.om, men att mina ben var veka som torra hundkex och att jag inte riktigt pallade det för sex månader sen, det fanns inte riktigt med i beskrivningen. Här kan det vara både motiverande och inspirerande att höra att ”kämpa på” ”bit ihop” men det kan också vara helt förödande. Jag söker efter fingertoppskänsla här.
Problemet blir ännu tydligare när människor som är förebilder, personliga tränare eller på något sätt influerar träningsvärlden gör samma sak. Det är ohyggligt många som tänker sig att om det fungerade för mig – så fungerar det för dig. Det är sant att människors kroppar, om dom är friska, och med lite hänsyn till kön och ålder, fungerar på samma sätt typ. Men den enkla slutsatsen att då allas strategier ska vara på samma sätt är förstås helt urpantad. Människor måste hitta sina egna strategier.
Utöver det blir det så konstigt när en antar att för att en person klarat något, ta min viktnedgång på 40kg som ett exempel, så borde jag vara en god rådgivare för alla för att gå ner i vikt. Visst har jag vissa erfarenheter som jag kan dela med mig av, men det är ju min förmåga att coacha, min förmåga att ha fingertoppskänsla som är den viktiga när det gäller att överföra den här kunskapen på andra. Det är en rad muskelberg som bevisligen har fått det att fungera för sig själva – men som både saknar förmågan att förklara och förstå hur saker och ting skulle kunna fungera för någon annan.
Den sista poängen är förutsättningar. Där vill ju gärna många påstå att alla kroppar är lika, och fungerar lika. Och återigen, vetenskapen är sann. Men antal timmars sömn man får, hur fokuserad man kan vara för att tre barn väntar på en, eller hur mycket man orkar beroende på andra faktorer som sjukdomar, mental förmåga osv är oerhört varierande mellan människor. Tar man inte dessa i beaktning så blir det svårt att möta en annan människa. ”Det handlar bara om din vilja” säger folk, och berömmer mig för min fantastiska vilja. Men tveksamt att jag fått samma resultat om jag inte haft en stöttande hustru, den typen av träningslokal som jag har, möjlighet att göra det på arbetstid, bra läkarvård som varit stöttande, hjälp från Ulf (Fysioterapeuten som fått rycka in) Fått så bra svar på blodsockervärdena (som varit min målsättning), haft så lätt för mig att ta till mig kunskap osv.
Inte en chans. Det är förutsättningar. Att jag då skulle kasta i andras ansikte att det ”bara handlar om vilja” är rätt oförstående.
Så även om jag kan med hjälp av forskning påstå en massa saker, så blir det viktigaste för dig att hitta din approach till det. Hitta de dagarna du kan träna. Hitta den kost som passar dig. Vetenskapen kan du använda som stöd. Ett annat stöd du kan nyttja är hur det känns i kroppen, hur det känns i hjärtat efter träningen. Känns det gött där, är du på rätt spår.
