Insulin, nyckeln till vår sjukdom

Hos en frisk människa ökar blodets blodsockernivåer efter en måltid. Bukspottskörteln får i uppdrag att producera insulin, som sen följer blodets bana och matar ut sockret i muskler och fettvävnad. Det tillfälligt förhöjda blodsockret plattar ut sig och blir normalt. Insulincellerna säger sen till levern att den kan lugna sig med att släppa på socker. Den lyssnar.

Hos en patient med typ2 diabetes kommer processen se likadan ut, men problemet kommer inte vara hos bukspottskörteln, den producerar den mängd insulin den ska göra, men eftersom de här ”nycklarna” inte passar så himla bra i fett och muskelcellslåsen, så behöver bukspottskörteln jobba mera. Göra flera nycklar, tills man fått ner blodsockernivåerna i kroppen. Insulinet signalerar också till levern att tagga ner med produktionen, men levern kommer att lyssna dåligt, så där kan mer insulin behövas också för att budskapet gå fram.

Detta händer hos en typ2 diabetiker LÅNGT innan man får diagnos. Kanske 10 år innan blodsockret blir högt så kämpar bukspottskörteln med att skapa dessa nycklar för att få ner blodsockret, och ut med energin i fett och muskelceller. Men någonstans på vägen tar en läkare ett blodprov och upptäcker att blodsockret börjar bli för högt hos patienten, och diabetesdiagnosen ges.

Diabetes innebär att man har två värden över 7 efter fastande, eller ett visst förhöjt Hba1c. Det är lite varierande exakt hur det sätts, och verkar vara lite snurrigt, men det är blodsockret man tittar på. Det är blodsockret som sätter diagnosen. Därför kan man lätt tänka sig att det är blodsockret som är lösningen på problemet också, men riktigt så enkelt är det inte.

Om vi tittar på min sjukdomsbild, så blir det lättare att förstå. Mitt blodsocker blev ganska snabbt ”bra” jag sätter det inom situationsecken för 5.8 är långt ifrån ett optimalt morgonvärde. Enligt American Diabetes Association är det ett prediabetiskt värde, men Svensk sjukvård har 6.0 som referens för det.
Men studera denna bilden

cepetietiVad är det vi ser här då? Redan på stapel två är jag ”fri från diabetessymptom” enligt sjukvården. Jag hade då snabbt ändrat min c-peptid (som är ett sätt att mäta insulinproduktion) från 1.8 till 0.8 – samtidigt som blodsockret gått från 7,2 till 5.8. Min kropp producerade alltså mindre insulin, men blodsockret blev också mindre. Hur är det rimligt? Min resistens minskade, men också mitt intag av kolhydrater Man kan ju lura alla test, och att min kropp fortfarande låg en bit upp insulinproduktionen trots extremt lite intag av kolhydrater är utan tvekan ett tecken på insulinresistens. Så sjukdomen var kvar, men symptomet (högt blodsocker) var bora.

Steg 3 och 4 i det här diagrammet så har jag ökat intaget av kolhydrater. Idag äter jag 150 kolhydrater på en dag när jag äter lite, och långt över 200g på en annan dag. Det är att jämföra med de 20g kolhydrater som jag åt i början av sjukdomen.

Om vi istället tar en annan påhittad patient, som får sjukdomen, och som sen med hjälp av olika strategier får ner sockret till 6. Så skulle staplarna kunna se ut såhär; Detta är en fiktiv dvs påhittad patient men det är inte orimligt att en person skulle kunna ha de här värdena

påhittadpatient

 

Här hittar vi de som inte anpassar kost och motion särskilt mycket skulle jag gissa, utan tar hjälp av läkemedel enbart. Blodsockret balanseras och det är det absolut viktigaste. Men kärnan i sjukdomen kommer man inte åt särskilt mycket. Kroppen har fortfarande en rejäl överproduktion av insulin, och bukspottskörteln är en tickande bomb. Den kommer inte att orka hur länge som helst.

Detta är fastevärden av insulinet, när vi sen äter väldigt söta livsmedel kan vi behöva stora mängder insulin för att hålla sockret i schack, och ju mer resistenta vi är , och ju mer sött vi äter, ju mer får bukspottskörteln jobba. Särskilt observant tycker jag personligen att man ska vara på de läkemedel som boostar eller påverkar produktionen av insulin, eftersom dessa verkligen inte hanterar problemet med sjukdomen. Problemet med sjukdomen är att vårt insulinsvar är för dåligt, men dessa mediciners lösning på det är att producera ännu mer insulin.

Metformin å andra sidan verkar i andra ändan. Hjälper kroppens egna insulin att komma in i cellerna, och således minska trycket på bukspottskörteln. Nästan alla insulinboostande läkemedel har den allvarliga biverkningen cancer i bukspottskörtlen eller inflammation av bukspottskörteln. Varför vet man inte, men spekulationer finns att det har med detta ”överjobb” som den tvingas in i.

C-peptid 
Värdet C-peptid är det sällan som vården mäter. De tycker inte att de är värt det, så som enskild patient hade jag istälet satsat på att ha mätvärden med god marginal inom referensen. Som ni ser på mina staplar har minskat morgonsocker också minskat min insulinproduktion, om än inte så mycket. Jag gissar att livslängden på bukspottskörteln blir längre ju mindre resistens man har och ju mindre man pressar den.

Det här inlägget är anekdotbaserat, dvs det bygger på min historia om min sjukdom. Det är inte alls vetenskapligt belagt allt som står i det här inlägget. Jag delar det för att jag tror att detta stämmer. Jag är helt säker på att insulinresistensen är det viktigaste jobbet vi kan göra för vår sjukdom, vi ska röra på oss, vi ska äta med en viss kolhydratsrestriktion, men inte alls utan kolhydrater. De kolhydrater vi äter bör vara fullkornsprodukter och en liten mängd, vi bör äta mest grönsaker och protein. Fett kan vara vårat godis.
Vi bör anpassa våran mat efter hur sjuka vi är, dvs är vi kraftigt överviktiga och har svårt att ha kontroll på sockret behöver vi vara mer strika med maten.

Därför blir jag också förvånad, eller orolig, när någon hävdar att ”Jag åt detta, och det påverkade inte mitt blodsocker nämnvärt” – Det är förstås väldigt bra att sockret ligger bra, men allt vi stoppar i oss som ligger utanför vad som är lämpligt kommer att ge ett ökat tryck på produktionen av insulin.

Mindre insulin, och mindre blodsocker

Vilken fin julklapp jag fick med mina blodvärden. Inte nog med att mitt blodsocker nu för tiden ligger nära 4 på morgonen ofta, mina insulinvärden har också tagit ett ytterligare steg neråt.
hej
Som ni ser har jag varit inom referens för detta i ett helt år, men har ändå känt att med så pass höga värden i blodsocker borde insulinet inte ligga så högt. Alltså, det optimala är ju att kroppen svarar till 100% på det insulin som pumpas ut och blodsockret håller sig lågt. Sen ska vi komma ihåg att det betyder inte att man ska ha minst i referensen, men kanske att det är klokt som diabetiker att hellre satsa på ett mittenvärde än ett ”nästan för högt”. Detta är bara min egna åsikt, och det behöver man inte ta någon hänsyn till om man inte vill.

Under detta år har mitt Hba1c ökat med 3 enheter något som jag ser som helt normalt då jag återgått mycket till normal kost. Jag äter vanligt bröd, frukt och andra saker som jag inte ätit tidigare. Dessutom har jag gått upp 5-6kg, visserligen med muskelmasseökning men också en del fett. Det har alltså inte varit ett superoptimalt år om man tittar på diabetesen rent allmänt, jag har en lite mer avslappnad inställning till det. Men jag tränar mycket och hårt, och det verkar som att tre år efter diagnos kan jag alltså fortfarande förbättra mina värden och det känns superbra.

Det konstiga med Svensk diabetesvård är att man inte studerar c-peptid eller insulinnivåer mer än man gör. Det är inte ologiskt att anta att insulinproduktionen kan vara väldigt belastad och att man har okej värden, vilket innebär att man inte träffat roten av problemet – insulinresistensen. Nej, jag röstar för att kolla c-peptid och följa upp detta åtminstone årligen. Det är ett billigt prov och det ger en djupare förståelse för diagnosen som man har. För vissa har problemet åt andra hållet – att c-peptiden – eller insulinnivåerna helt enkelt är för låga. Det är en kunskap som patienten behöver ha så att denne inte stångar sig blodig med att få bättre insulinresistens, då värdena inte går att få hur bra som helst utan att få hjälp med mediciner. Vill inte din läkare ge dig det här provet bör du sätta press på hen, och sen kanske i förlängningen finansiera provet själv. Det finns alternativ. För den som har koll på sitt senaste c-peptid och samtidigt ett fastesocker kan ni läsa här – ett vetenskapligt sätt att beräkna sin insulinresistens. Den är kanske inte nödvändig, för egentligen är det simpelt. Du vill ha lite insulinproduktion och samtidigt lite blodsocker.
IR-HOMA2 heter den standard som vetenskapen nyttjar för att mäta ens insulinresistens i olika sammanhang. Då tar man hänsyn till blodsocker och insulinnivåer och mattematiskt försöker beräkna ens känslighet för insulin.

Jag hade 4.5 som värde i det vid diagnos. Man bör ligga runt 2. För ett år sen låg jag på 1.7 typ och idag runt 1.2 – väldigt mycket bättre alltså. Jag är superglad över detta, och hoppas att ni kan dra nytta av det här sättet att se på sjukdomen för att förbättra era värden.

Avloppspoesi

Det är problematiskt när inte resterna kommer ut
det blir dyrt, det gör ont, man får åka ambulans, tut tut
Reparationerna bekostas dock av staten
oavsett om problemet varit med maten
Så får man sin röv reparerad tills den fungerar
botox, sömmar och flerfingers penetrerad
Det är illa nog, och jag är glad att det är över
Det är inget jag vill ha, inget jag behöver.

Men när problemet kommer till huset, till dess kloak
när svårigheterna att tömma är i själva husets bak
Då blir det genast lite mer problematiskt
Det blir dyrt, stressigt, man blir rent av hatisk
Plötsligt blir man förvisad från sitt egna hem
trots att man bara ska tvätta en lem
Kvällsäggen som ska spolas i kallt vatten
får plötsligt tömmas ute i den mörka natten
Det är lätt att tappa hoppet
när man får problem med avloppet

Men snart har jag nya fina rör i huset
jag måste vara positiv, se det framtida ljuset
Snart kan jag gå på min egna toalett
snart kan jag göra helt på mitt sätt
När åter igen min dusch värmer mig över svanken
så tackar jag livet, rörmokarna och förstås banken

vanha_putki_1