E-sporten är inte våldsammare än Ishockeyn

Jag följer debatten mellan vanlig sport och e-sport, men har svårt att säga att endera sida är helt och hållet med i matchen.
Kristoffer Bergström på sportbladet tycker att E-sporten först och främst ska göra upp med våldet – vilket är en tydlig indikation på att Kristoffer inte är insatt i e-sporten. Tyvärr. Det kommer aldrig finnas en E-sportare i samma sits som Tobias Forsberg och hans familj, det är fakta, och även om vi kan hävda att detta inte är en del av sporten så är det en del av sporten. Fysiska skador på deltagare är ingenting särskilt uppseendeväckande, det händer hela tiden, på allt från proffs till amatörnivå. På samma sätt som utövare på alla nivåer också är där för att få ur sig sina aggressioner.

Det är mycket möjligt att det finns gamers – för här måste vi göra en ordentlig skillnad – som spelar för att de älskar våldsutövningen. Men inom e-sporten så handlar det aldrig om det – även om det ser ut så. På samma sätt som en tackling i hockey är strategisk och syftet kan vara att få loss pucken även om det ser rätt grymt ut.

Med det sagt finns det många andra moment som skiljer e-sport och sport, och även om jag helt håller med om att CS:GO kan jämföras med både dart och skytte, så är det ändå de sporterna som finns i periferin. Det är inte dart och skytte vi tänker på när vi tänker på sport, det är helt andra sporter, som inte sällan är idrotter också.

Men det som e-sporten behöver för att verkligen ens kunna jämföra sig med vanlig sport är fysiska mötesplatser, förebilder som man kan ta i hand, ett lag som man kan titta i ögonen. Den digitala världen kan aldrig bli en riktig sportvärld, och kan aldrig ge samma utveckling som sportens miljö kan. Det är där fokuset behöver vara, vi behöver föreningar dit man åker och träffar andra. Vi behöver förebilder som inte bara är ett nickname på nätet. Vi behöver att folk ute i landet kan vända sig till någon person för att ta reda på vilka tider man tränar cs:go i veckan i den här regionen. Vi behöver systematik och troligen ordentligt föreningsliv.

Kan vi få fram det, kan e-sporten göra väldigt mycket nytta, precis som sporten. Lära ungdomar om lagkänsla och disciplin. Att komma i tid, att vara en schysst kompis. Men tyvärr kommer inte syreupptagningsförmågan bli särskilt mycket större, och inte heller kan vi komma ifrån att dödligheten bland folk som sitter mycket är mycket större än de som har ett rörligt liv. Därför tycker jag inte att e-sporten ska sträva efter att vara ”som skytte” eller ses ”som dart” – för det är helt ovidkommande. De hälsoaspekter som ”riktig” sport erbjuder måste vi ändå ta del av, och e-sporten är redan växande och blommande helt utan sportdefinitionen.

Problematiskt med dieter.

Vi med diabetes, särskilt typ2 brottas hela tiden med vad vi ska äta. Dietisten säger en sak, vissa väljer att gå på LCHF och tycker att det är guds gåva, några är mer skeptiska. Det är förbannat svårt helt enkelt.

Därför är det viktigt att se på det som vi faktiskt vet inom forskningen, och inte gissningar, eller dieter, och hålla oss till det. Man får ha i åtanke att dietister också kan vara oinsatta, för vetenskapen går framåt hela tiden. Med det sagt ska man inte totalt misstro vården, det är absolut inte det jag säger, men man kan absolut ha en diskussion om rådande vetenskapligt konsensus.

Så om vi håller oss till absoluta sanningar först och främst, så vet vi:

Ett blodsocker ska inte höjas mer än till max 8 mmol/l två timmar efter måltid, och långtidssockret ska helst ligga under 48mmol/l.

Detta är ingenting som jag hittar på, det är målvärden som läkarvetenskapen kan skriva under på i många olika led. Dessa värden förändras något med åren, så en person över 50 år gammal t.ex kan ha ett högre målvärde. Men även en person över 50 år mår bra av ett lågt och balanserat blodsocker. Värdena är utsatta av medicinsk expertis för att det är tydligt att risken för följdsjukdomar kraftigt ökar efter man nått de värdena. Därför kan man också förstå att det inte gör något om man hamnar lite under.

Sen har det rätt nyligen kommit ut en stor studie, där forskare som förespråkar högkolhydratkost och lågkolhydratkost tillsammans fått lov att komma överens om saker som är sant för båda sidorna, ett sk vetenskapligt konsensus. Där har man kommit fram till några saker som talar för LCHF förespråkare och några saker som talar mot LCHF också. När det gäller alla människor så vet man att kolhydraternas raffinering är viktig för hur hälsosamma dem är, generellt. Man kan säga att ju mindre raffinerat ju bättre är livsmedlet man äter, det gäller alla livsmedel. Men t.ex spannmål ses som nyttigare ju mindre valsade, putsade och mjölade dem är. Det ger ett starkt argument för att minska ner på mjöl som ytterlighet, eller åtminstone sikta på fullkornsprodukter. Självfallet gäller samma sak för pasta och ris. Men vetenskapen säger inte att ris är dåligt, eller att potatis är dåligt, som LCHF säger. Bara att man ska äta det så oraffinerat som möjligt.

Däremot är både högkolhydratarna och lågkolhydratarna överens om att det möjligen, detta är ett försiktigt ord, kan vara så att ketogena koster typ LCHF kan vara bättre för folk med metabola sjukdomar, och där finner vi typ2 diabetiker. Men det är möjligen.

Vidare säger man att genom att fokusera på näringsrika livsmedel så kan man förbättra sin hälsa avsevärt.

Sammanfattningsvis; Ät mat som ser ut som den gör när den växer i naturen. Undvik halvfabrikat, och transfetter. Byt ut mättat fett mot omättat fett. Ät så mycket kolhydrater som du kan och vill göra men låt blodsockret styra det. Kom ihåg att om du går ner i vikt och börjar träna kan din tålighet för kolhydrater öka.

grontsager-xg3b1Jd0YZOxZ6R3bAZB9Q

http://science.sciencemag.org/content/362/6416/764

Idrottstankar

Tretton eller fjorton bollar har passerat mållinjen bakom en glad ung kille i innebandymålet. Men den här gången ska bollen inte passera honom, han får tag i den och jublet stiger på läktaren. Han tittar upp mot alla applåderande människor i Envikens sporthall och gör ett tecken med sina händer som visar ”jag hör er inte”
Jublet stiger ännu mer. Han flinar så att det syns genom visiret på hjälmen innan han kastar ut bollen för att innebandymatchen ska få fortsätta.  Hur många mål som hinner göras innan slutsignalen går vet jag inte, men som tränare tänker jag att jag måste kolla av läget med ungarna efter en stor förlust.

Nog har några av barnen räknat målen. Det har dem. Några tycker för ett par sekunder att det var väl rätt eländigt hur mycket stryk dom fick. Men det går snabbt över. Efter en snabb intervju med förhoppningsvis (det är många, och inte säkert att man hinner) alla ungarna kan vi konstatera att alla haft roligt. Att en annan av de små ljuvliga individerna vill testa att vara målvakt i nästa match, det är sammandrag så vi får fler chanser. Stämningen är hög efteråt. Några är mest intresserade av fikat. De tvåsiffriga resultatet som hade stannat i en vuxen människas kropp dagar, kanske veckor, har redan försvunnit.

Barnen är levnadskonstnärer och dom sörjer inte en förlust längre än nödvändigt. Vi som är stora får påminna oss själva och varandra om varför vi är där. Att uppmuntra barnen att röra sina kroppar, att utmana sitt ständigt utvecklande rörelsecentrum, sitt muskelminne, och de respiratoriska funktionerna i kroppen. Att dom ska få känna hur starka dom är. Hur mycket dom orkar. Hur fantastiska kroppar de fått. Att de ska skapa minnen i kroppen runt idrott, som hjälper dem att fortsätta med detta resten av livet. Att hålla undan eländiga sjukdomar, och att bygga självförtroende. Vi vet vad motion och idrott betyder för människor. Det är det viktiga jobbet.

Men att sen få se Envikens 10/11 lag (med massor av 12:or och någon född 13) få göra sitt första mål, eller vinna sin första match var också fantastiskt. Jag är ödmjuk inför uppgiften att få försöka hålla ordning på dessa ljuvliga individer, och lära dem något som jag tyvärr behövde 30 år för att lära mig själv; rörelse är inte bara helande och fantastiskt, det är fundamentet i en hållbar livsstil.

Tack!

idrott

Insulin, nyckeln till vår sjukdom

Hos en frisk människa ökar blodets blodsockernivåer efter en måltid. Bukspottskörteln får i uppdrag att producera insulin, som sen följer blodets bana och matar ut sockret i muskler och fettvävnad. Det tillfälligt förhöjda blodsockret plattar ut sig och blir normalt. Insulincellerna säger sen till levern att den kan lugna sig med att släppa på socker. Den lyssnar.

Hos en patient med typ2 diabetes kommer processen se likadan ut, men problemet kommer inte vara hos bukspottskörteln, den producerar den mängd insulin den ska göra, men eftersom de här ”nycklarna” inte passar så himla bra i fett och muskelcellslåsen, så behöver bukspottskörteln jobba mera. Göra flera nycklar, tills man fått ner blodsockernivåerna i kroppen. Insulinet signalerar också till levern att tagga ner med produktionen, men levern kommer att lyssna dåligt, så där kan mer insulin behövas också för att budskapet gå fram.

Detta händer hos en typ2 diabetiker LÅNGT innan man får diagnos. Kanske 10 år innan blodsockret blir högt så kämpar bukspottskörteln med att skapa dessa nycklar för att få ner blodsockret, och ut med energin i fett och muskelceller. Men någonstans på vägen tar en läkare ett blodprov och upptäcker att blodsockret börjar bli för högt hos patienten, och diabetesdiagnosen ges.

Diabetes innebär att man har två värden över 7 efter fastande, eller ett visst förhöjt Hba1c. Det är lite varierande exakt hur det sätts, och verkar vara lite snurrigt, men det är blodsockret man tittar på. Det är blodsockret som sätter diagnosen. Därför kan man lätt tänka sig att det är blodsockret som är lösningen på problemet också, men riktigt så enkelt är det inte.

Om vi tittar på min sjukdomsbild, så blir det lättare att förstå. Mitt blodsocker blev ganska snabbt ”bra” jag sätter det inom situationsecken för 5.8 är långt ifrån ett optimalt morgonvärde. Enligt American Diabetes Association är det ett prediabetiskt värde, men Svensk sjukvård har 6.0 som referens för det.
Men studera denna bilden

cepetietiVad är det vi ser här då? Redan på stapel två är jag ”fri från diabetessymptom” enligt sjukvården. Jag hade då snabbt ändrat min c-peptid (som är ett sätt att mäta insulinproduktion) från 1.8 till 0.8 – samtidigt som blodsockret gått från 7,2 till 5.8. Min kropp producerade alltså mindre insulin, men blodsockret blev också mindre. Hur är det rimligt? Min resistens minskade, men också mitt intag av kolhydrater Man kan ju lura alla test, och att min kropp fortfarande låg en bit upp insulinproduktionen trots extremt lite intag av kolhydrater är utan tvekan ett tecken på insulinresistens. Så sjukdomen var kvar, men symptomet (högt blodsocker) var bora.

Steg 3 och 4 i det här diagrammet så har jag ökat intaget av kolhydrater. Idag äter jag 150 kolhydrater på en dag när jag äter lite, och långt över 200g på en annan dag. Det är att jämföra med de 20g kolhydrater som jag åt i början av sjukdomen.

Om vi istället tar en annan påhittad patient, som får sjukdomen, och som sen med hjälp av olika strategier får ner sockret till 6. Så skulle staplarna kunna se ut såhär; Detta är en fiktiv dvs påhittad patient men det är inte orimligt att en person skulle kunna ha de här värdena

påhittadpatient

 

Här hittar vi de som inte anpassar kost och motion särskilt mycket skulle jag gissa, utan tar hjälp av läkemedel enbart. Blodsockret balanseras och det är det absolut viktigaste. Men kärnan i sjukdomen kommer man inte åt särskilt mycket. Kroppen har fortfarande en rejäl överproduktion av insulin, och bukspottskörteln är en tickande bomb. Den kommer inte att orka hur länge som helst.

Detta är fastevärden av insulinet, när vi sen äter väldigt söta livsmedel kan vi behöva stora mängder insulin för att hålla sockret i schack, och ju mer resistenta vi är , och ju mer sött vi äter, ju mer får bukspottskörteln jobba. Särskilt observant tycker jag personligen att man ska vara på de läkemedel som boostar eller påverkar produktionen av insulin, eftersom dessa verkligen inte hanterar problemet med sjukdomen. Problemet med sjukdomen är att vårt insulinsvar är för dåligt, men dessa mediciners lösning på det är att producera ännu mer insulin.

Metformin å andra sidan verkar i andra ändan. Hjälper kroppens egna insulin att komma in i cellerna, och således minska trycket på bukspottskörteln. Nästan alla insulinboostande läkemedel har den allvarliga biverkningen cancer i bukspottskörtlen eller inflammation av bukspottskörteln. Varför vet man inte, men spekulationer finns att det har med detta ”överjobb” som den tvingas in i.

C-peptid 
Värdet C-peptid är det sällan som vården mäter. De tycker inte att de är värt det, så som enskild patient hade jag istälet satsat på att ha mätvärden med god marginal inom referensen. Som ni ser på mina staplar har minskat morgonsocker också minskat min insulinproduktion, om än inte så mycket. Jag gissar att livslängden på bukspottskörteln blir längre ju mindre resistens man har och ju mindre man pressar den.

Det här inlägget är anekdotbaserat, dvs det bygger på min historia om min sjukdom. Det är inte alls vetenskapligt belagt allt som står i det här inlägget. Jag delar det för att jag tror att detta stämmer. Jag är helt säker på att insulinresistensen är det viktigaste jobbet vi kan göra för vår sjukdom, vi ska röra på oss, vi ska äta med en viss kolhydratsrestriktion, men inte alls utan kolhydrater. De kolhydrater vi äter bör vara fullkornsprodukter och en liten mängd, vi bör äta mest grönsaker och protein. Fett kan vara vårat godis.
Vi bör anpassa våran mat efter hur sjuka vi är, dvs är vi kraftigt överviktiga och har svårt att ha kontroll på sockret behöver vi vara mer strika med maten.

Därför blir jag också förvånad, eller orolig, när någon hävdar att ”Jag åt detta, och det påverkade inte mitt blodsocker nämnvärt” – Det är förstås väldigt bra att sockret ligger bra, men allt vi stoppar i oss som ligger utanför vad som är lämpligt kommer att ge ett ökat tryck på produktionen av insulin.