Om typ2-diabetes var en bil med släp

Typ2-diabetes (Insulinresistens) är en sjukdom som vi måste lära oss att förstå grunden till, annars kan vi inte heller prata om frisk eller sjuk, och sjukvården kommer sällan vara behjälplig.

I första skedet, räcker inte den normala insulinmängden till för att hålla nere blodsockret, och kroppen höjer lite på insulinet för att hålla blodsockret i schack. Detta händer redan efter 1 dåligt sammansatt måltid, men återgår till det normala efteråt. Det här skedet kan pågå i flera år, inte alls orimligt att det pågår i 10år. Blodsockret håller sig inom friskintervallen här. Föreställ dig en bil med släp, och när du packar på släpet mer kräver det mer från bilen. Men bilen klarar av att öka sin belastning även om det sliter mer på den, så går det. Det går lite trögt i hjulen men vi kommer framåt, och det är oproblematiskt.

I andra skedet, räcker inte insulinproduktionen till, och här blir vi lurade. För vi tänker ”Det räcker inte till, alltså har jag för lite produktion” – eller hur? Men det är en tankevurpa. För den överdrivna kraften räcker inte till längre för att hålla blodsockret inom rimliga nivåer längre. Föreställ dig bilen igen, packar du på mer och mer tunga vikter på släpet kommer det att komma en dag när bilen inte längre kan åka framåt. Det betyder inte att bilen är dålig, det betyder att släpet är för tungt. Eller att hjulen snurrar för dåligt. – men sammantaget blir det för tungt för bilen, som annars är fullt duglig.

I tredje skedet, så blir biljämförelsen svårare men försök att hänga med mig här. Det kan mycket väl vara så att släpet är alldeles för tungt packat (du äter för mycket energi, och har gjort för lång tid) men det kan också vara så att hjulen helt enkelt inte drivs tillräckligt bra framåt. Här kan man lösa problemet på olika sätt. Mediciner har olika funktion här.
Metformin smörjer hjulen på släpvagnen så den rullar lättare, men den tunga lasten är fortfarande kvar. Bilen klarar av att driva den framåt ett tag till.
Glimepirid eller andra insulinstimulerande tabletter skiter i att släpvagnen går tungt och fokuserar på att öka bilens kraft istället. Du kan kalla det att man trimmar bilen, den drar vidare släpet men frågan är hur länge den klarar av det?
Januvia skulle i bilexemplet vara att en del av lasten kastas av (urineras ut) – då får man dock ha i åtanke att man inte heller får med sig den lasten. (Kanske var dumt att packa den i första läget?)
Vissa mediciner gör så att bilen istället går på lägre växlar, således orkar den mer, men du kan inte åka lika fort. Jämförelserna är inte helt möjliga med alla mediciner.

Träning och kost får en helt annan roll i det hela. Träningen kommer smörja upp hjullagret på släpet ständigt, och även göra så att bilen håller sig i bra form. Träningen är oljebyten, att serva bilen, att byta däck och att den får vila ibland och inte ständigt släpa runt på ett tungt släp. Träningen kan också fungera så att bilen under en period får en lättare körning, och därmed slits den inte lika mycket.

Kosten har två sidor, dels kan den underlätta körningarna just nu genom att inte göra släpvagnen så tung, men den kan också på sikt göra så att körningarna inte blir lika tunga. Om du tränar och äter rätt får du en lättare släpvagn, och eventuella hjul som gick tungt av den stora beslastningen kommer att rulla lättare. Efter tillräckligt mycket avplockning av lasten, så behöver bilen bara normal kraft igen för att dra släpet – och troligen kommer bilen därför också klara sig längre.

Om du inte ändrar släpets sammansättning, eller hur det drivs framåt kommer bilen tillslut att ge upp. Det tar förstås olika tid beroende på vilket märke det är på bilen, hur gammal den är, hur mycket du har tävlingskört med den och lekt med den, men en vacker dag ger den upp. Den dagen kommer du behöva tillföra insulin till din bukspottskörtel. Sprutor!

 

Det stämmer inte alltid att se det på detta sättet förstås. Har du en nedsatt insulinproduktion så kan du inte ens dra normala släp, oavsett hur lätt dom rullar. Men man räknar med att 85% av diabetikerna är drabbade av insulinresistens och därmed är problemet en tung och trögrullande släpvagn. Inte själva bilen.

 

 

 

Föreningstankar.

Jag har varit driven i e-sporten för jag ser vad som händer med människor som enas under en flagg. Som hittar mötesplatser och som får vänner som har samma intressen som de själva. Det är en otroligt stark komponent för folkhälsa, och för hälsa på individuell nivå. Vi vet att ensamhet är livsfarligt idag i vetenskapen. Ensamhet dödar, högre blodtryck, sämre tandhälsa, fetma, och förtida död oavsett anledning. Därför såg jag enorma vinster med att samla människor kring ett spel, för mig personligen har det aldrig varit ett problem just med ensamhet, men jag förstod att många framför datorn var drabbade.

Ensamhet är visserligen inte helt självklart att definiera, utan människor får själv skatta sin grad. Jag gissar att om man frågar människor som är engagerade i en idrottsförening så kommer dom att känna sig mindre ensamma än människor som inte är det. Så det är meningsfullt att vara tillsammans.

Den stora fördelen med idrottsföreningar jämfört med e-sportsföreningar är givetvis rörelsen. För en annan extremt viktigt faktor för hälsan är att inte vara stilla. Att kroppen får röra sig på alla sätt och vis, och hjärtat får pumpa runt blodet i kroppen. Det vet vi också. Rörelse är minst lika viktig som att inte vara ensam, kanske viktigare, men tillsammans utgör dessa två faktorer ett fantastiskt skyddsnät för vår hälsa.

Om våra barn säger att de vill hoppa över att borsta sina tänder, så ska det till ett extremt undantag för att det ska gå igenom. Att städa bort skräpet på emaljen är viktigt för att inte få hål i tänderna. Det vet vi om. Så vi lär dom att det ska göras ändå.
Jag läste en bok om socker nyligen, en kvinna som heter Ann Fehrnholm som beskrev sockrets inverkan på tänder och kärl. Hon kallade rörelsen för kärlens tandborstning, jag gissar att hon kan ha rätt. Kanske kan vi säga att det är bra att gå på träningen även om det känns lite si och så. För det är lika bra att ni lär er. Så att ni får må bra i många år. Var och en får givetvis ha sin strategi där hemma, men tankeexperimentet är värt ett extra varv. Helt klart.

Men det är också därför som vi måste kämpa för våran idrottsförening. Det är därför som det inte bara är en ”kul grej” att vi har en fin hall, och möjligheten för människor att idrotta. Det är livsviktigt. Det kan lätt glömmas bort på vägen, att jamen en träning här eller där, eller ett engagemang här eller där, hur viktigt är det egentligen? Jag säger, och vetenskapen säger att det troligtvis är livsviktigt.
För att inte prata om alla synergieffekter. Vi ser att barn som idrottat som barn får mindre fysiska problem som vuxna. Deras självförtroende. Deras mentala uthållighet. Deras upplevelse av sig själva stärks, och det märks långt in i vuxenlivet.

Så ditt engagemang i föreningen är ett engagemang i folkhälsan. Det kanske går att vifta bort enklare, men det är också ett engagemang i ditt barns hälsa. Det är svårare att skoja bort.
En förening utgör en viktig grogrund också för andra värderingar, disciplin, allas lika värde, rätten till sin kropp, sin kärlek, och allt mjukt därtill som jag aldrig någonsin kommer att släppa på. Säger du bög som ett skällsord på en av mina träningar så ska jag hjälpa dig att förstå hur urbota dumt det är, utan att håna dig, och utan att skrämma dig, så att du aldrig mer säger det på det sättet. För jag tror att det också är en viktig del av hälsan. Att inte vara allt för nergojjad i förutfattade meningar, och att kunna vara öppen för alla typer av människor.

Det är lätt att glömma att en förening består av välvilliga människor som bjuder på sin tid för barnens skull. Den ersättning du betalar räcker inte ens till en veckas träning om vi skulle räkna om det i pengar.
Därför är det viktigt att inte glömma sin egen del. Du behövs för att föreningen ska rulla framåt, även om du inte är tränare, eller sitter i styrelsen, så är ditt engagemang av stor vikt. Kanske kan du skjutsa, tvätta kläder, hjälpa till att bygga sarg, stå i kiosken, berätta för en ny förälder hur mysigt vi har det, eller hejja extra när du sitter och tittar på en match även på de barnen som inte har ditt dna. Du är jätteviktig för oss alla.

Tänk på vad du kan göra för föreningen, och inte bara vad föreningen kan göra för dig

emblem_7698500

Vad är Diabetes?

För mer information om hur du kan behandla din diabetes läs gärna detta
Diabetes (gammeldags Sockersjukan) är flera olika sjukdomar med olika orsaker. Det som är lika med alla diabetessjukdomar är att sockerhalten i blodet är för hög. När vi äter kolhydrater bryts dessa ner till socker (glukos) i tarmen och hamnar i blodbanan. För att sen transportera ut sockret till cellerna behövs insulin. När inte det här fungerar som det ska stannar sockret i blodet, och leder till högt blodsocker.

Det finns flertalet olika namn på diabetesdiagnoserna. Typ1, Typ2, LADA, MODY är några av dem. Den vanligaste formen av diabetes är typ 2 diabetes, och även den ser lite olika ut från fall till fall. Men någon av dessa två saker måste ske för att du ska få diagnosen diabetes, eller båda:

Det första är att bukspottskörteln inte tillverkar tillräckligt med insulin. Det andra är att insulinet som tillverkas ratas av cellerna, och således inte fungerar som det ska. Det kallas insulinresistens.

Variationer av dessa två faktorer skapar sen den sjukdomsbild som du har, exempelvis:

Är du äldre och lite lätt överviktig kan du t.ex ha nedsatt produktion av insulin och lite insulinresistens, och sammantaget gör det att ditt socker blir högt.

Har du varit med om en bilolycka och skadat din bukspottskörtel kanske du bara har det första problemet, men om det är tillräckligt stor skada gör det att blodsockret blir högt.

Är du medelålders och väldigt överviktig kan du bara ha det andra problemet.

Är du medelålders och lite överviktig, men samtidigt väldigt inaktiv, rökare och har en kroppsammansättning med väldigt lite muskulatur och fett kring buken kanske du mestadels har det andra problemet.

Dessa variationer kan man gissa sig fram på det här sättet, och det vanligaste inom vården är att man primärt bara antar att du har det andra problemet, insulinresistens.

Men innan man är helt säker på det så kontrollerar man antikroppar. Det är nämligen så att en typ1 diabetiker har en autoimmun variant av sjukdomen, där kroppen själv förstör bukspottskörtelns celler (betaceller) . När ditt blodsocker blir högt måste man alltså först kontrollera att du inte har dessa antikroppar i blodet. Har du dem, kommer dessa celler att väldigt snabbt (klassiskt typ1 diabetes) eller långsammare (t.ex LADA) förstöra kroppens betaceller tills du slutligen är beroende av att tillföra externt insulin hela tiden. Man vet fortfarande inte varför människor får typ1 diabetes, men man kan gissa att det har med det västerländska sättet att leva på, då t.ex Finland och Sverige har mest typ1 diabetiker per 1000 invånare i hela världen.

Det går att utreda hur mycket insulin en människa producerar för att skapa en tydligare bild av sjukdomen så bör det göras, men alla läkare gör inte det. Genom att mäta något som kallas c-peptid, så kan man beräkna hur mycket insulin som kroppen kan skapa själv på omedicinerade individer. Gör man samtidigt en provtagning för att kontrollera hur mycket blodsocker man har vid samma tillfälle kan man räkna ut kroppens insulinresistens. Ju mer insulin som behövs och ju mindre blodsockret påverkas av det ju mer resistens har man. Den här uträkningen är vanlig inom vetenskapen men jag har aldrig hört att en patient i Sverige erbjudits den typen av screening. Du kan läsa mer om den här

Vården gissar sig till resistens
Som vi nämnde innan är det inte ovanligt att man initialt antar att det är insulinresistens du lider av. Det är ingen dålig gissning eftersom typ2 diabetes är vanligast, och då man vet att 90% av alla diabetiker faktiskt är insulinresistenta i olika grad. Därför förskrivs ofta medicinen Metformin ut. Det är en av de få medicinerna som funnits väldigt lång tid och som inte förändrats över tiden. Det är för att den är väldigt effektiv, säker, och behandlar både orsaken (den hjälper kroppen att ta emot insulinet till cellerna) och symptomet (när insulinet fungerar sänks blodsockret) på sjukdomen. Många får dock problem med magen av metformin (ca 30% av de som äter dem) och därför kan det bli problematiskt.
Metformin har stor effekt också på långtidsblodsockret (Hba1c)

Sanningen är dock att Socialstyrelsen rekommenderar primärt kost och motion som behandlingsstrategi mot Diabetes typ2 med insulinresistens. Läser man på fass så ser man att mediciner ska nyttjas först efter att man sett att kost och motion inte fungerat förtjänstfullt. Men just Metforminet är en medicin man inte behöver oroa sig för att andvända (om man inte har magsjuka, eller lider av uttorkning för då kan den vara livsfarlig) för den är väldigt bra på att minska oddsen för följdsjukdomar också.

Insulinresistens är fullt reversibelt

Det tillstånd som cellerna befinner sig i som vi kallar insulinresistens, som innebar att de inte accepterar insulinet man själv producerar, går att reversera fullständigt. Det är väldigt bra, och troligtvis kan jättemånga som har typ2 diabetes bli helt av med sina symptom.
Det finns vetenskap som visar att över 85% av alla som hade diabetes typ2 och gick ner mer än 15kg blev helt fria från symptom

Jag går så långt så att jag säger att man kan bota sjukdomen i det här blogginlägget.

Bota eller inte bota, Insulinresistens är fullt reversibelt som jag sade innan. De bästa råden för att reversera det handlar om kost och motion. Viktnedgång är som sagt innan väldigt viktigt, övervikt är farligt och kan leda till såna här sjukdomar tyvärr. Man kan också anpassa sin kost på olika sätt, vissa tar bort sina kolhydrater och får normalt blodsocker på bara några dagar. Den typen av lågkolhydratkost kallar socialstyrelsen dock för extrem och rekommenderar den inte för att studier som visar hur människor mår efter lång td på den dieten inte finns tillgängliga ännu.
Gastric by-pass nyttjas friskt hos yngre patienter. Dessa blir oftast helt fria från symptom och mediciner efteråt (i alla fall för diabetesen) och det avslöjar förstås vad diabetes är för typ av sjukdom.
Konditionsträning och motion har stor effekt på blodsockret både på kort och lång sikt. Muskelträning är en annan approach som fortfarande är träning. Mer muskler betyder mer energibehov, och det verkar också på insulinresistensen.
Psykologiska faktorer som sömn och stress är också väldigt viktiga. Att följa kroppens naturliga klocka har du säkert hört talas om, och det är viktigt även för diabetiker, kanske t.om ännu viktigare, då mycket av glukosregleringen för ett dygn faktiskt sker under nattens timmar när man sover.
Periodisk fasta är också ett spännande ämne som du kan läsa mer om här och här

Men om jag inte är resistent då?

Givetvis kan det vara så att du tillhör dom 10% vars problem inte är resistens. Du kanske har en otillräcklig produktion av insulin helt enkelt. Anpassningarna som det står om ovan under att reversera insulinresistens kommer ge effekt för dig också  – men inte alls lika mycket. Det är dock ett vanligt missförstånd som många diabetiker har, att man antingen har problem med produktionen eller problem med resistensen, men faktum är att det i de allra flesta fall är båda två. Att göra kroppen mer mottaglig för insulin gynnar även den som inte har sjuklig resistens, eftersom det betyder minskade medicindoser, och givetvis är nyttig mat och träning bra för alla individer alldeles oavsett. Dessutom blir blodsockret jämnare och risken för följdsjukdomar lägre. Så att satsa på hälsan är värt det för samtliga diabetiker.

69536637_968690326803829_2345996997766414336_n