Muggbröd

Sugen på bröd? Men det känns som att mackor inte är den bästa grejen för dig? Kanske för att du inte äter mjöl eller för att du vill hålla nere på kolhydraterna?
Testa muggbröd! Supersnabbt, och supergott! Jag har inte kommit på detta receptet, utan gjort en variation på redan färdiga recept. Jag föredrar detta med pofiber över för mycket mandel eller kokosmjöl då jag tycker det tar över smaken för mycket

Du behöver

0.5 dl pofiber
1 msk Mandelmjöl
2 msk Smör
2 tsk bakpulver
1 krm salt
2 msk sesamfrön (kan vara vilka frön som helst)
(Valfritt) brödkryddor kan vara det som behövs för att få det att riktigt smaka bröd.

Blanda allting till en enda stor smet, lägg smeten i en mugg eller lägg det på en tallrik. Forma som du vill på tallriken.
Mikrovågsugnen 1.5 minuter på full effekt. Låt brödet stå en stund, dela på det så det får ”ånga av sig” – jag rostade mitt. Jättegott ikväll!

30008060_10155138257076721_140888211_nEtt sånt här bröd innehåller 3-5 kolhydrater (räknade inte så noga)

Kalorier är inte så enkelt

 

En inbiten kaloriräknare kommer alltid säga att allting handlar om kalori in och kalori ut, och det stämmer. Det är en vetenskap vi inte kan rå på.

Men hur dessa kalorier tas upp av kroppen, är troligen inte så enkelt som att allting är ren mattematik. Det är krångligare än så, något som tas upp på tyngres hemsida. Nu ska man väl inte dra för stora slutsatser av detta, men i korta drag verkar det som att råvaror i alla fall vissa i sin rena form erbjuder mindre kalorier än om de blivit processade. Även om man inte tillfört något. I exemplet har man mandel, och en där ser vi variationer hela vägen upp till 200 kcal mellan helt vanlig mandel, och mandelsmör.

TWC-SF-Almonds

Förklaringen kan ligga i hur små bitarna är, och hur de tillretts. Alltså kommer vi tillbaka till vikten av att äta RIKTIG mat, inte bara processade halvfabrikat. För riktig mat är det vi ska sikta på. Det betyder (troligen) att mandelmjöl är t.ex mycket mer energigivande än en näve mandel också. Så man kanske får ha det i åtanke när man bakar på det ”bättre” mjölet.

Kanske kan detta vara en liten del av förklaringen till varför vissa personer som äter lågkolhydrakost, eller paleokost, upplever att de äter mycket mer än förut men fortfarande går ner i vikt, eftersom det ofta i sådana koster siktas på att äta naturliga råvaror. Har man ätit mycket halvfabrikat och sen byter till riktiga råvaror kan alltså även kaloriräkningen vara mer förlåtande också. Dessutom har vi vetat länge att kalorierna på förpackningarna alltid är en uppskattning, en gissning om du så vill. För man mäter ju inte varje enskild burk med tomatsås, eller varje enskild broccoliknippe heller. Saker som årstid, livsmedelsbehandling och process kan ju variera.

Avslutningsvis ska väl sägas att detta inte är ett argument för att totalt sluta att respektera kalorier som måttstock, utan kanske bara vara mer nykter i det faktum, att två människor som båda äter 1500 kcal, kan få i sig rätt stora skillnader i energi, beroende på tillredningsform, och processande innan maten kommer i munnen. Jag gillar den här typen av forskning, för jag tycker vi ofta kommer ifrån själva grunden, dvs att äta riktig mat är en jävla skillnad mot att äta saker som är processade. Jag inbillar mig att det varit den största anledningen till att min hälsa förbättrats. Jag har övergått till riktiga grönsaker, till råvaror som är bra framställda, och skippat sakerna som varit motsatsen.

Det är värt att inte ge upp.

Att blodsockret blir lägre, är ett resultat av träning och kostanpassning, även medicinering naturligtvis.
Men när vi gör aktiva val, och förändrar hur vi sköter om våra kroppar och inte får några resultat då. Är det värt att fortsätta då?

Jag tänker på någon som fastade, och sockret blev bara högre. Dock, efter 5 olika fastetillfällen droppade sockret plötsligt. Det gav även resultat under många dagar efteråt.

Eller han som började träna, men tyckte att det knappt ens påverkade blodsockret. Han tappade 5 kg och hade lika dåligt socker, tänkte ge sig, men när han tappat 10 kg, så syntes det på blodsockret också. Både fastevärden och vanliga värden.

Eller hon som har bra värden på dagen, men fastevärdet envisas med att vara högt. Hon som tycker att vad hon än gör inte spelar någon roll.

Vi måste komma ihåg att blodsockret är bara ett symptom på våra bekymmer. Ingenting annat. Det är en enorm process som vi måste ha i åtanke innan blodsockret blir för högt. Låt oss säga att vi framförallt är insulinresistenta, som vissa av oss är. Då kanske det är en förfettad lever som gör oss resistenta. Avfettningen av den tar givetvis tid, och det är inte alls säkert att det märks på blodsockret direkt som du börjar träna.
Eller det kanske är så att resistensen bara är ”precis” för stor för att sänka ditt socker. Precis som vi först är friska, sen blir pre-diabetiker, och sen blir diabetiker. En process som tar ett tag (även om vi inte mäter och är medvetna om det) så tar ju själva reverseringen ett tag också.

Men även den som har en begränsad insulinproduktion kan ha samma typ av argument. För det är först när du når en normalitet i insulinresistensen som vi verkligen vet hur begränsande din produktion är. Det kanske är så att kost och motion kan få dig att komma väldigt nära en normalitet också. Dessutom ska vi ha det här i åtanke att vi sett betaceller som återväxt på möss. Vem vet vad som händer om vi tar hand om oss väl, under säg en längre tidsperiod. Kanske finns det chans för oss då? Vissa tar detta som en provocerande tanke, att man ger folk för mycket hopp. Må så vara, men vi kan också konstatera att är det så att vi är insulinberoende så spelar det fortsatt roll. Även det insulinet vi tar i sprutform tas emot av kroppen beroende på hur kroppen mår. Alltså är det aldrig ett dåligt val att ta hand om sig själv.

För bakom kulisserna måste vi ha i åtanke en till sak; Insulinproduktion. Det kan vara så att många av oss producerar alldeles för mycket insulin, att få ner dem värdena kan vara minst lika viktig del av tillfriskningen som själva sockret. Jag gjorde ett diagram, som förstås bara är helt påhittat och har ingen vedertagenhet alls. Men hur man kan se det. För att förstå att det finns flera faktorer.

Vid insjuknande Efter 3 månader Efter 6 månader Efter 9 månader
Efter 12 månader
Insulinproduktion 160 150 140 120 120
Insulinresistens 100 90 80 70 60
Övervikt 25 24 22 15 10
Fastesocker 8 8 8 7,4 6
Sockervärde e mat 10 9,8 9,6 8,8  8

Jag vet inte om det går såhär sakta, men allt beror ju på hur hårt man kör och hur mycket kroppen faktiskt kan förändras. Men redan efter 3 månader har ju en anpassning av kosten kunnat ge dig en mycket mindre belastad bukspottskörtel (eftersom den inte behöver producera samma mängd insulin mer) Hurvida det ger det en längre livslängd eller inte vet jag inte, men det är ju lockande att gissa att det faktiskt gör det.

OBS tabellen är helt påhittad, finns ingen logik i den, bara ett exempel på saker vi måste ta i beaktning. Dvs allt är inte blodsocker (även om det förstås är viktigt)

Tittar vi på följdsjukdomarna, så ser vi sannerligen att det är megavärt att få ner sitt långtidssocker, även om det är i de högre regionerna och även om det är med mindre enheter.

12717754-licFV

Bild från diabeteshandboken. Relativ risk för följdsjukdomar kopplat till ditt Hba1c

Här ser vi att risken för följdsjukdomar avsevärt försämras ju högre långtidssocker vi har – men vänd på det. Det avsevärt förbättras när vi får lägre också. Vi kanske kämpar och går från 60 till 50, och jämför oss med någon som har 40. Gör inte det. Jämför dig med dig själv, du har gett dig själv otroligt mycket bättre förutsättningar.

Sen är det givetvis så att vi kanske inte når normalitet. Vi kanske inte ens kommer nära normalitet. Det är också sanningen för många av oss. Men har vi då slösat bort våra liv på att anpassa kost, och att motionera eller träna? Naturligtvis inte, det finns så oerhört många fördelar med att hålla ut och kämpa på, med allt från lägre dödlighet, mindre följdsjukdomar och helt enkelt en bättre tillvaro med att göra så. Så ge inte upp.

Avslutningsvis vill jag också säga, det finns mediciner som fungerar, och vissa av oss behöver dem i en period, och vissa hela livet. Det är inget nederlag att ta medicin, och tar du medicin låt inte det vara ett argument för att inte ta hand om dig. Kost och motion är en fin gåva att ge till din kropp. Särskilt såhär efter ett påskfirande

Vad innebär din ”sockermärkning”

Det här är vad som gäller för att en vara ska kunna märkas med olika saker, och här finns det många fällor att gå i.

Osockrat: Inget socker är tillsatt, men varan kan innehålla naturligt socker eller sötningsmedel. (Här kan du hitta produkter med massor med kolhydrater, och även söta produkter. Det enda vi vet är att ingen har varit och sockrat dem extra)

Utan tillsatt socker/Osötad: Innehåller endast det socker som kan finnas naturligt i råvarorna.

Sockerfri: Innehåller varken naturligt eller tillsatt socker, men sötningsmedel kan ha tillsatts.

Det viktigaste; Sötningsmedel är inte alltid kalorifria, dvs vissa sötningsmedel påverkar ditt blodsocker, bara i en mindre mängd än socker. Detta är de sötningsmedel som innehåller energi. Vanligt socker innehåller 4kcal per gram i energi. Så dessa är inte särskilt bra, dom är bättre än socker, men det säger ju inte särskilt mycket. Endast Erytritoler äter jag personligen av dessa sötningsmedel. Den har 1/20 så mycket kalorier som socker, och brukar i regel inte skrämma iväg mitt blodsocker i alla fall. Dessa kallas också sockeralkoholer eller polyoler.

Maltitol: ca 2–3 kcal/g
Xylitol:  ca 2–3 kcal/g
Isomalt: ca 2 kcal/g
Sorbitol: ca 2–3 kcal/g
Laktitol:  ca 2 kcal/g
Mannitol: ca 1,5 kcal/g
Erytritol: ca 0,2 kcal/g
Tagatose: 1,5 kcal/g

Sen finns det en rad andra sötningsmedel som INTE påverkar blodsockret

Cyklamat, Aspartam, Acesulfam K, Steviosid , Sukralos, Sackarin, Neohesperidin DC, Neotam, Alitam, Stevioglykosider

Det finns folk som är oroliga för dessa sötningsmedel, när det gäller t.ex Aspartam så har detta testats och nyttjats i över 30 år så bör vara en av de säkrare i det sammanhanget. Men folk måste ju få välja själva.

De sötningsmedel som innehåller kalorier måste stå som kolhydrater på innehållsförteckningen, så där får man pass på lite.

Vi tar ett exempel, detta är innehållet på en godispåse som sägs vara proteingodis, och sockerfri.
pild

61g kolhydrater, varav sockerarter 0g – varav polyoler 61g. Det är alltså bara polyoler i detta livsmedel, då får vi titta på ingredienserna. Här kommer dock det luriga, för där står det 3 olika sorters sötningsmedel. Men Maltitol står först. Maltiol är alltså den största delen av den här produkten (Så fungerar innehållsförteckningar förresten, det som det mestadels innehåller måste stå först) och då vet vi att produkten inte är särskilt bra för oss  diabetiker. Den innehåller mestadels socker som är 50-75% så sött som socker. Inget vi vill ha alltså. Vi kan också ta hjälp av kalorimängden här för att få en gissning, för kalorimängden stämmer. 1g fett är 9 kcal, 1g protein är 4kcal, 1g kolhydrat är 4kcal. Vi räknar 23 x4 = 92 kcal från proteinet. Resten kommer från polyolerna. Den här produkten är sjukt mycket bättre än vanligt godis, men fortsatt så innehåller den en hel del polyoler som kommer höja ditt blodsocker. Hade polyolen varit Erytrioler istället, hade vi haft ett godis som troligen inte ens påverkat blodsockret. 

Högt blodsocker på morgonen – gryningsfenomenet och somogyieffekten

Kan vi påverka den? Gissa om jag har testat lite, och kommit fram till lite olika saker? Korrekt, det har jag!

Återigen är detta något jag testat på min kropp, inte alls säkert att det fungerar på din kropp. Låt oss gå till detaljerna.

Gryningseffekten eller fenomenet upptäcktes för mer än 30 år sedan, så det är inget nytt. Det sker också hos friska individer, men deras blodsocker höjs knappt märkbart eftersom de befinner sig i friska zonen. Säg att t.ex en frisk 25åring höjer sitt morgonsocker från 4.7 till 4.9 – ingenting som märks av. Det beror på hormonella förändringar som har till avsikt att väcka oss, det är alltså en naturlig del av kroppen. Ingenting särskilt diabetiskt, det är bara vi som mäter vårt morgonsocker och har mer koll på det. Dessutom är vi försås mer känsliga för alla typer av höjningar av sockret – det är ju det som är vår sjukdom.

Gryningsfenomenet kan blandas ihop med Somogyieffekten som har med lågt blodsocker på natten att göra. När ditt blodsocker blir lågt på natten behöver kroppen höja det via naturliga processer, och det är vid den här höjningen som jag tror att många av våra höga fastesocker kommer ifrån. I alla fall när det gäller mig. Hur har jag kommit fram till det?

Om jag lägger mig hungrig, så tenderar sockret att vara högre på morgonen
Om jag äter något sött på kvällen, som kroppen svarar på (Jag kollar sockret, och det är på väg åt det låga hållet ) så tenderar jag att vara högre på morgonen.
Om jag ätit ett ordentligt kvällsmål som baseras på mycket fett och protein (långsam upptagning) så tenderar jag att vara lägre på morgonen.

Detta har jag testat under längre tid nu, och det är mina slutsatser. Problemet med Somogyieffekten är att t.ex mer kvällsinulin inte avhjälper problemet. Eller att du svälter på kvällen, tvärtom du blir bara ännu lägre, och svaret sen blir tydligare. Så min teori är enkel; Försök att undvika gummibandseffekter av lågt blodsocker på natten, så blir ditt fastevärde bättre. Du behöver inte nödvändigtvis äta lågkolhydratkost hela dygnet, men just inför sänggående kan det vara fördelaktigt att framförallt äta dig mätt på fett och proteiner. Testa och se om det fungerar för dig!

Fastevärden generellt kan bli avhjälpta av fasta också.

good-morning-heart-shape-tree-wallpaper-free-download

Går du inte ner i vikt?

Jag är absolut ingen superguru när det gäller viktreducering, men har följt en hel del diskussioner, läst på mycket, och har mina egna erfarenheter. Jag skulle vilja ge mina tankar om att misslyckas med viktnedgång. Det blir en lista.

Du fokuserar för lite på kosten – Träningen är sekundär när det gäller viktreducering. Det är snarare grädden på moset än grunden i att gå ner i vikt, och det tänker inte många på. Studier visar att träning är viktstabiliserande men när det gäller att droppa vikt är det KOSTEN det handlar om.

Du fokuserar för mycket på vågen – Du behöver VERKLIGEN skaffa dig fotografier eller mätningar av kroppen snarare än ren vikt. Alltså vikt är ett extremt generellt mått, och egentligen väldigt dåligt för att se vad som händer med din kropp. Jag har medvetet stått helt still i vikt de senaste året, och ändå förändras kroppen VÄLDIGT mycket. Har du en partner eller kompis som kan vara ärlig kan du be den att ha koll på din form också.

Samma kroppsvikt.

Samma kroppsvikt.

Du räknar faktiskt fel – Det är lätt att glömma bort vissa saker man äter, eller kanske tänka att det lilla man smakar där, eller lite mjölk i kaffet gör ingenting. Varje enskild sak kanske inte gör något, men tillsammans gör det. Dessutom kan det vara klokt att i alla fall en gång väga och kolla din mat. Det är oerhört lätt att göra missbedömningar på såser, eller vikt på råvaror.

Du följer en diet – halvvägs – Jag vet inte hur många gånger jag ser detta. När man äter LCHF till Lunch och kalorisnålt till middag, och sen unna sig på fredagar. Man måste ha någon metod för att gå ner i vikt såvida du inte har något metabolt problem. Vad man väljer är upp till var och en, men håll dig till en metod. Det går inte att blanda, tvärtom kan det t.om vara riktigt dumt.

Du unnar dig för mycket – Ätardagar i all ära. Men många pratar redan innan de börjar om att gå ner i vikt, vad de kan fika på, hur många ätardagar man kan ha, eller motsvarande, och ligger du på underskott, men inte så mycket, sen käkar rejält en fredag, och kanske en del på lördag också så kan hela veckan vara körd. Så enkelt är det. Ätardagar räknas också in, och jag skulle inte ens rekommendera att ha någon om det går trögt med vikten. Vänj kroppen med riktig och nyttig mat.

Du har ett för starkt känslomässigt band till mat – Vi alla älskar mat, eller hatar. Men nog har vi ett band till det. När det här bandet blir för starkt så blir det oerhört svårt att gå ner i vikt. Det blir som att vi förlorat en närstående, vi känner att livet blir hopplöst och tråkigt, och det är oerhört svårt att gå ner i vikt på det här sättet. Dels blir vi energilösa och medvetet och omedvetet rör oss mindre, men vi kommer inte att orka i längden. Du måste hitta andra glädjeämnen i livet än mat först, och inte känna att du går miste varje dag. Jag tror inte att det är hållbart. (Läs mer)

Du har för dåligt tålamod – Även om viktreducering syns ganska direkt, så kan det vara en vana som ska ställas in. Rör vi på oss extra kommer vi samla på oss lite vätska, och till en början kanske vi t.om går upp lite i vikt. Vi måste lita på vår strategi, och uthärda den. Se vad som har hänt efter ett par veckor istället för att utvärdera efter tre dagar kan ju sannerligen vara på sin plats. Ge inte upp!

Du har inte hittat ett sätt som passar dig –  Vissa passar det bättre att träna mycket och hårt för att få käka lite mer, vissa vill äta fett, och andra klarar sig inte utan sin potatis. Du måste ju hitta ett sätt som fungerar för DIG, och även om grannen hittat sitt betyder inte det att den varianten passar dig. LCHF är en metod som fungerat för sjukt många (mig inkluderat) för att det ger mig mer frihet med mängden mat (tycker jag själv) – men långt ifrån alla går ner i vikt av det. Det ska passa dig, ingen annan.


Du är resistent mot insulin  – Det är vanligare än vi tror det här med insulinresistens. I staterna tror man att var tredje person kommer ha diabetes under denna generationen, och vad är förstadiet till diabetes? Insulinresistens. Det betyder att många har detta förstadium, och även friska människor har det. Insulinresistens gör att vi svarar sämre på insulin, får högre blodsockernivåer, svårare att gå ner i vikt rent hormonellt men framförallt för att sötsuget eller hungern tar överhand. Det är en del av sjukdomen. Har du detta problemet kan du behöva läkarhjälp, och du kan också behöva anpassa din kost initialt med att äta mindre kolhydrater för att resistensen ska bli bättre.

Du har en sjukdom – Det finns andra sjukdomar som förstås krånglar till det här med viktminskning rejält, så är det. Går du och tvivlar kan ju ett läkarbesök vara på sin plats, så slipper du också tro att det är något som är problemet om det inte är det.

 

Hälsodjungeln

Upplever du att alla metoder är svåra att hänga med i? Att de motsäger varandra och att ALLT är onyttigt beroende på perspektiv? Du är inte ensam. Här kommer några saker som de flesta är överens om, må det vara veganer, läkare, LCHF:are, diabetiker eller PT’s. Några enkla regler helt enkelt.

  • Ät mer grönsaker. Gärna till varje måltid och i olika färger.
  • Drick vatten till maten
  • Ät inte så mycket socker
  • Ät inte så mycket transfetter
  • Rör på dig dagligen. Träna hårdare så att hjärtat får slå ordentligt 2-3ggr per vecka och 30minuter per gång
  • Prioritera din sömn
  • Prioritera dig själv, säg nej. Tänk på dig själv!

Jag garanterar, följer man dessa simpla regler. Spelar det ingen roll vilken metodik du sysslar med, eller om du pratar med en hjärtläkare eller en cancerläkare. Inte ens din Yogainstruktör kommer tycka du är fel ute. Det är inte så krångligt egentligen.

Redan 2012 sades det att mer folk dör varje år av överviktskopplade sjukdomar än vad folk dör av svält. Tungt!

29664259_10155127378151721_118473906_n

Dessa saker är mer än nog för att kroppen ska må bra. Det är inga enorma saker och det kräver inga gymmedlemsskap eller udda inhandlingar. Kör bara!

Nyckeln till hälsa

Diabetes är en läskig sjukdom. Jag ser det som en tudelad historia. Men båda sidorna är läskiga. En autoimmun, som slaktar sina egna betaceller och sen är man beroende av mediciner för resten av livet. Sen den andra, som kanske inte riktigt nödvändigtvis behöver vara så grym. Men den har sina sidor också med insulinresistens och andra problem.

När jag fick min sjukdom fick jag mitt liv tillbaka. Jag har spenderat 3-4-5års tid inom vården för att leta efter vad som var fel på min kropp. Fruktansvärda smärtor och domningar i fötterna. Ryggsmärtor. En hunger och ett sötsug som var bortom denna värld. Jag har jämfört mitt sötsug med att behöva kasta vatten. Det har varit lika akut som att vakna på morgonen och ha drömt om att man letar efter en toalett. Dagligen. När jag fick diagnosen bestämde jag mig för att anta att diagnosen hade skapat alla mina problem. Att jag egentligen bara var för hög i blodsockret. Att det sen var sanningen var ren tur, men jag lider fortfarande av vissa saker från diabetesen. Jag är inte helt klar ännu. Men snart.

Det som slog mig var hur jag kunde påverka min kropp på två veckors tid. Jag hade höga blodsockervärden, och jag var extremt insulinresistent (har jag fått förstå i efterhand) och min läkare var så tydlig med mig. Du måste ta dina mediciner. Du kommer att förstöra din kropp om du inte får ner ditt socker. Jag förstod, men jag ville ändå för min egen skull testa vart gränserna gick. Hur mycket beror det här på mitt leverne? För de sista året var det kollaps, jag orkade inte längre stå emot. Jag lät dekadensen ta över mig, var jag sugen så åt jag liksom. Varför försöka kämpa emot när man vaknar dagen efter med smärta ändå.

Efter många om och men, troligen det faktum att min läkare förstod att jag aldrig kommer att ge mig. Så fick jag sex veckor utan medicin. Har ditt hba1c inte blivit märkbart förändrat på två veckor får du lov att ta medicin. Sanningen var att jag hörde att hon inte trodde på det. Jag hade för dåliga värden. Hon ringde mig sex veckor senare, och mitt långtidssocker hade gått ner med 15 enheter. Hon sa ”Vad du än gör, fortsätt” – och det gjorde jag. Sen har jag följt min kropp under dessa två år. Ganska intensivt. Kännt efter. Mätt och klurat. I början om jag hade en fredag när jag åt något extra så vaknade jag med en begynnande känsla i fötter och händer. Som innan diagnos. Som att jag ätit för mycket socker. Men sakta men säkert försvanna den här känslan också, även fast jag åt sött.

Det var också tydligt att min reaktion på söta saker sakterliga förändrades. Både hur jag kände mig dvs min egna upplevelse, men också rent blodsockermässigt. Jag minns mitt första bragokex efter diagnos. 9.3 visade sockermätaren. Jag tänkte ”Jag kommer aldrig att kunna äta såna här saker igen” , och det får vara min sorg. För jag tänker inte sluta leva trots det.

Två kex.

Två kex.

Men jag fortsatte att uppleva att kroppen blev bättre. Att blodsockerrsponsen blev bättre, och jag tänkte har jag inte riktig diabetes eller vad det är frågan om. Jag började läsa om insulinresistens, och först då förstod jag att människor med typ2 diabetes i regel har rätt okej insulinproduktion. Det är liksom i andra ändan som problemet är.  (Det gäller inte alla, men det gäller i alla fall minst 30% av alla som är typ2or) Varför hade ingen sagt det till mig? Eller spelar det ingen roll? Jag hade ingen aning i alla fall, så jag studerade det ganska ordentligt. Insulinresistens är fullt reversibelt. Jasså. Men om det är fullt reversibelt, och jag inte har något problem med min produktion av insulin. Vad innebär det egentligen? Jag frågade min läkare. Hon var noga med att säga att diabetes är en kronisk sjukdom. I den här vevan sa hon också att jag borde äta metformin även om sockernivåerna var bra, eftersom metforminet ger skydd mot följdsjukdomar. Jag frågade henne om det var metforminet, eller det faktum att man faktiskt får ett bättre socker som var mest skyddande. Vi släppte sen diskussionen om medicinen. Det var i alla fall då som jag innan samtalet avslutades frågade om hur bra man kan få sin insulinresistens, stämmer det liksom som det står på nätet att man kan reversera den helt. Det stämde. Varje kilo närmare normalvikt är fördelaktig. Det sporrade mig. Så jag krigade på, och visst stämde det.
För varje kilo jag gick ner tålde jag destå mer saker om jag innan inte tålde alls.

Sporrad krigade jag på.

Sporrad krigade jag på.

När nästan ett år passerat började jag uppleva en påtaglig, nästan för stor personlighetsförändring. Jag visste inte vem jag var längre när jag blev så liten. Jag tappade ju vikt, och även om jag ville tappa mer vikt nu med den nya kunskapen, så visste jag också att den viktigaste vikten att tappa är den som är runt magen. Nära levern och bukspottskörteln. Jag behöver inte gå ner i vikt på vågen för att det ska ske. Jag ville inte heller det längre, så jag bestämde mig för att börja styrketräna. Det var då min viktreducering avstannade, på vågen i alla fall.

121321
Vid det här laget hade jag redan kraftigt reverserat min sjukdom. Jag kunde äta vad jag ville, även en pizza eller en påse godis. Men jag kände att jag borde se hur långt jag kan ta det. Det blev lite som en utmaning. Jag menar om jag blev sjuk, inlagd, eller vad som helst så vill jag ju vara tålig nog att klara det liksom. Läste på mycket om muskelmassa också, det visade sig ju att mer muskelmassa innebär ju indirekt att sjukdomen blir mindre synlig i alla fall. Muskler inte bara behöver, dom kräver ju energi, och den energin kommer de ju att ta från blodomloppet om det krävs. Det innebär ett lägre socker, det innebär också att kroppen behöver mer energi i vilande state. Så jag körde på helt enkelt.

På ettårsdagen grät jag som en liten bebis. Alla prover var helt perfekta. Långtidssocker 31 eller 32 (Minns inte nu) och det var toppklass. C-peptid var inom normalvärdet (jag producerade inte längre överdrivet mycket insulin) – och detta var alltså innan jag ens tagit bort allt fett på magen. Jag har fortfarande en del övervikt kvar liksom. Min läkare påminde mig om att jag hade rätt till en bypass-operation för magsäcken, och då slog det mig. För det är ju vad det handlar om. Det handlar ju om statistik. Att rekommendera någon att gå ner i vikt och hålla den är statistiskt rätt dumt. Jag tror 5% klarar av att hålla sin vikt eller något sånt. Med kirurgi blir statistiken väldigt mycket bättre.
Jag har klurat mycket på, om det kanske är därför som trots att kost och motion ska utgöra grunden av all diabetesbehandling så är det knappt att det ens nämns. Man pratar mediciner istället. Eller så är det bara min upplevelse av vården, jag kanske söker efter den här typen av historier vad vet jag.

I alla fall. Jag är som sagt inte i mål ännu, och jag kan lova dig att det är en sån befrielse att förstå vad som var fel på mig. Min värk, mina svampinfektioner, att jag fick rosfeber när jag var utomlands, att jag varit tjock, haft dåliga luftrör. Det mesta försvann på vägen. Men det jag vill förmedla är inte något annat än att vi kan ta mer ansvar för vår hälsa än vad vi tror. Det är inte bara svart eller vitt. Det är absolut inte bara läkarna som har svaren på våra frågor, vi måste våga själv anpassa oss och inte ge efter. Det är värt det.

Troligen är det som jag sade, att min produktion är väldigt lite eller opåverkad och jag hade just svår resistens, men ingenting annat. Så jag har kanske haft tur. Eller så blir jag insulinberoende diabetiker imorgon ändå. Men även den som har problem med produktionen, eller t.om den som är typ1:a och inte har någon produktion kan avesvärt förbättra sin hälsa med bra mat och bra rörelse. Det går. Det är inte skrivet i sten.

29666477_10155124434381721_1424442850_n

#kanjagsåkandu

DAC och casting

Hej!

Jag har tagit beslutet att inte följa gruppspelet till DAC, och att fundera på saken igen till slutspelet istället. Anledningarna som följer (i ordning)

– Jag är rätt sliten, på mediciner, och orkar inte 100%
– Det är otroligt dåliga tider
– Det är väldigt stor risk att det är svårt att följa pga servers

Dessa anledningar gör att jag prioriterar bort gruppspelet, men kan tänka mig att om Optic eller OG tar sig vidare får vi fundera om. Jag behöver vara lite rädd om mig.

En fråga som jag vill ställa till er dock; Kan det vara relevant att titta på såna här matcher i efterhand dvs inte LIVE, t.ex på en mer passande tid. Skulle det vara intressant?

MVH

Kim

Bild för uppmärksamhet

Bild för uppmärksamhet