The ”Dota3” Panic

We have all seen it, we might have experience it as well. The panic over the fact that Dota2 has changed again. The wind of change is always filled with anxiety. And its easy to focus on the bad parts – or even the unfinished.


Anyway, Dota 7.0 is here. Me personally hate new versions, not only do i need to put myself into learning everything about it, but i also need to understand it from a casters point of view. I should know the things before they even has happened, and yeah, im really a person that likes to do things the way im used to. So its a big thing for me aswell, but thats not why im writing this. I have to admit im abit tired of all the negativity. So here it goes.

Icefrog has been around a long time. Really a long time. He has made changes that made me pissed, frustrated and sometimes even thinking about not playing the damn game anymore. Both as a normal casual player, pro, and as a caster. But something that i learned along the way is that this guy really loves Dota2, and he knows what hes doing. No reason to get to fired up regarding changes, since if there is anything that needs to be changed in this version to make it work – then IceFrog will solve it. New heroes always are abit too strong, we have seen this with EarthSpirit, we have seen it with ArcWarden. This might be a way of making sure people really plays the hero – it might be a strategy in that sense – but when they are ready to get into captains mode they are far from imbalanced anymore. You have to agree on that.
The Hudchange is pissing people off too, and for myself it is a really big change aswell, but i do believe its an improvement overall. Some things might need to change, to make it abit more like before, but the general change is still great in my opinion. Even if im not a big fan of the alt-clicking, again its still nothing we cant learn over time. After a few games actually i believe its decent, and im pretty sure that after a few games more its gonna be great.

Mapchange; well i’ve had about 5-10 people, remember i got a small stream, in my chat saying that they dont see the point of remaking the map. ”It was good as it was”
Im not gonna act as if i know IceFrog personally, i’ve had the honor to chat with him a couple of times since early days, but something i do know about him is that he always had the vision to make the map balanced to the extent that no external rules needed to be set. During Dotaleague (way back) some of the external rules that we sat was for example regarding backdooring, max mekansm, and eventually icefrog made sure these rules no longer was needed. When allpick was made in IRC to make it more even – then IceFrog made sure that it was implemented into the game. My thoughts right now is that he no longer wanna hear about how much stronger the Direside might be regarding Roshan. Again, im just guessing here. But i do believe this change is extremely good. The map is aweome, im not sure about ALL the bountyrunes yet, but then again, i trust the frog so lets wait and see what happens.

Dota 7.0 is in my opinion the best version of Dota2 there is. Wait, let me just make sure to tell you unless you dont understand, i hate the disconnects, i hate the fps-drops, but i guess thats to be understood. Its gonna be fine i hope, i have a monstercomputer so i demand that the FPSdrops is solved, and the disconnects is ofcourse not acceptable. But i have faith.
Other then that, Dota 7.0 is awesome. The talent-tree is just what finishes this wonderful version. Making players even more able to have their own style of playing. Are you able to make your hero do more damage in your skirmishes, or maybe you are the kind of player who rather should care about getting more hp, or maybe movementspeed. I just love it.
A friendly advice there is however that your normal skills are still really important,i see people coming into my stream telling me i forgot to skill the talent-tree, but its not a must to skill on every level. In some games the talent-tree is less important, and at some levels ofcourse.

Salute to you IceFrog, and congratulations to the Dota2 community. And about the people who threaten to leave, or who even already left (im guessing its few) Its abit like Darwins Law for me – if you cant adapt to the changes in world – then you are just not strong enough




Hej! Ni vet vad som händer i veckan va? Nähä, men då vet ni det nu! Jag tar med mig familjen och sen kör vi jultema på streamen på torsdagen där. 




Några andra önskemål? Skriv här under!

The will to win

I know i should keep my blogs in Swedish, its where i make myself most understood. But this time i’ll do some English writing. Since this is not about any Swedish team, this is mainly but not only about Ad Finem. What a storyline already.

As you might know i do the casting in Swedish, so i follow all the games. I run them myself or with cocasters, we have a small number of viewers but its my way of paying my bills these days, so i have followed all the games. And its with mixed feelings i do see some of the games being played out so slow. I’m pretty sure its not about the teams only, even if some teams might sit on a worse teamfight lineup, have worse lategame, farm worse and still decide that rather making a play on the map, they better stay back, get midases, hope for some kind of miracle. Noone enjoys these games as much as games with energy in them. For sure. But somewhere along the line, there are teams thinking that its better to take the shot, blindly just hope that the enemys make misstakes then trying to create something themself. Sortof like beeing 0-1 behind in fotball and then put down even one more in the defence. In case someone would make a stupid attack and then hope to be able to score that 1-1 goal just based on other teams misstakes. This might be a question that IceFrog should consider. It might also be a question that the majors should consider – is this format really the best? It might also be somethings for teams to consider.


Here comes the reason, in my opinion at least, why Ad Finem has made them self a huge fan base over just a few days. First of all, they won games, and its their first event (major) and they are awesome guys that express feelings, these things you cant take away from them. But when madara tries to kill enigma before going to his illusion, you can always call him stupid. I mean i know i did. But if he would’ve made that kill it wouldve been brilliant and a totally wasted blackhole. Thats just an example of all the things that Ad Finem do. They are not waiting around in their base when they have a lead – they push it. Even to the extent that sometimes i was worried if they would even win the game because of it. But they kept up the pressure. They jump in on whoever and they go for the fight. I’m not saying that we need to encourage bad or stupid play, but encourage the will of winning.

Finally someone steps up, put it all on the line because they want to win. They want to step out from that cage with heads held high and be proud. They wanna believe they can win yet another game tomorrow. And i have to admit, i sort of do that too. These guys are a perfect mix of really amazing players, and the teamspirit to do whatever it takes to beat their enemy. Its not a team made of players that just are best for the moment, not carrys that necessary want to be the key, or the center of the attention. They are just one awesome unit that are winning together. And they most definitely deserve their fanbase. Im gonna be one of their fans from now, for sure.

And this is something im starting to miss out in Dota2. Who can you say are the same as Virtus Pro in CS:GO or even Ninjas in Pyjamas in CS:GO? Why are Dota2 teams deciding to give up and divide into mixteams, with less spirit, maybe more skills, but most definently less spirit. I think its really a bad thing.

Ad Finem worked their asses off to reach here, just like everyone else. But when they go home, i surely hope they are not solving any problems with removing or adding players. Keep it together guys, bring real teamspirit and real will to win back into Dota2.

Lastly i have to say i miss Alliance in these competitions and i hope they are coming back stronger, they are really a key for my channel. But i would really just like to lift my hat and thank AdFinem from the bottom of my heart for finding the pounding of my dota2spirit heart again. boom boom. Hope you win the whole major.

Resan från Diabetes typ 2



Först och främst ska jag säga att jag inte är någon stor fan av vikthets eller diskussioner om hur fan man ska träna eller äta eller se ut. Jag har alltid älskat mig själv i alla fall som vuxen. Det här inlägget skapas på grund av att folk har frågat mig vad jag gjort för förändringar för att kunna få ner mitt blodsocker (medvetet) och tappat vikt (omedvetet)
Jag rekommenderar ingenting. Förutom att du ska må bra. Det är väl allt.


Hur det började
Jag hade ingen aning om att jag hade för högt blodsocker, inte min läkare heller egentligen. I min släkt har jag en ärftlig sjukdom som heter typ arnold charia, vilket är ett medfött hjärnfel. Så därför när jag sökte för mina smärtor i benen och armarna, var det naturligt att börja utreda det. Men det kanske var i fel ända. Jag konstaterades efter lång tid inte ha fått det här medfödda felet utan istället var det något annat. Av en slump så kom man fram till att mitt blodsocker var åthelvete, jag fick komma tillbaka och göra ett till test och det var minst lika illa. Mitt långtidssocker motsvarande ca 12. Det är inte på gränsen till diabetes ens, det är diabetes.  Det blev lite kaos, läkare som ringde och var oroliga och jag blev ihopkopplad med en diabetessköterska och fick mediciner utskrivna. Mina läkare har varit skitbra, men jag tog mig en riktig tankeställare.

Hur det egentligen började
Jag har ju slutat med mitt vanliga jobb och gjort allt som jag förmått för att få firman att fungera, blandat att jobba ”gratis” eller ”pro bono” för att få bra synlighet med att göra riktiga jobb så man faktiskt kan betala sina räkningar också. Vi har varit på events över hela världen, och jag är så stolt och glad över det. Esportsm har betytt massor med events i stockholm och jag har bott mycket på hotell, sen har jag varit jävligt stressad. På ett dåligt sätt egentligen. Försökt att räcka till med arbetet är en sak, men samtidigt så har jag en familj som också behöver mig. Det blev för mycket, och stressen blev alldeles för stor. Det i kombination med att jag skött min kosthållning totalt värdelöst, alltså det var kvällar på hotellrum som jag tog en cola  och en chokladkaka till kvällsmat, man kan kan säkerligen argumentera för att detta berodde på mig själv, och jag skyller inte ifrån mig, men det blir ett annat sorts liv, och mat för mig har alltid varit en form av tröst. Det i kombination med att jag känt mig som världens mest ensamma människa på nätterna, då man faktiskt tragiskt nog ligger på ett hotellrum helt själv, och alla andras liv bara fortskrider. Nåväl. Det blev för mycket för min kropp med stress kombinerat med detta, övervikt är väl bara förnamnet. Jag tangerade 140kg ett tag där, och det var väl egentligen där det började så att säga.

Dags för medicin då?
Jag hade två dagar mellan det att läkaren ringde och att jag skulle träffa min diabetessköterska, och jag kände själv att vafan ska jag verkligen bota mitt dåliga leverne med medicin. Kan jag inte göra något åt den här situationen istället? Jag hade mycket tankar dom två dagarna, men jag var fast besluten i att göra som jag ville göra. Jag tänkte att om det inte fungerat på ett par månader då ger jag mig, då tar jag de sprutor eller piller som dom vill, men fram tills dess får jag fan ge mig själv en chans. Så när jag kom till diabetessköterskan så tror jag rätt säkert att hon tänkte att jag bara är en envis gubbe som inte riktigt förstod vikten i vilka problem jag hade. Jag dömmer inte henne för det, hon har delvis rätt, men det var också min övertygelse som behövdes. Jag ville gärna ha en blodsockermätare, för jag insåg att jag måste lära mig vad det är för något som passar mig i matväg, och jag behövde framförallt lära mig hur det känns i kroppen när jag inte skött mig.
Så experimenten började. Egentligen var jag rätt säker på det mesta innan, jag mår inte särskilt bra av bröd eller pasta. Framförallt för att jag inte blir mätt av det, och kan typ äta hur mycket som helst. Ris tillhör samma kategori så det var enkelt att utesluta. Potatis tycker jag inte ens om, så tog bort det också. Alltså mat som innehåller mestadels kolhydrater. Jag testade mig många gånger, totalt 400 tror jag, för att se hur jag reagerade.
Snabbt lärde jag mig att jag var rätt bra på att hålla schysst balans om jag läste lite innehållsförteckningar. De två första veckorna var frukstansvärda, jag var jätteirriterad, snurrig i huvudet och ingenting fungerade som det ska. Men det lättade…

Ja, sen var det ju bara att rulla på egentligen. Vikten rasade direkt, och min läkare tycker att det är bra. Det är väl egentligen inte så konstigt, jag har ju gått runt med en extrem övervikt, så är det. Eftersom jag är diabetiker så blev jag även erbjuden att operera magsäcken, men jag tackade nej. Jag måste hitta ett sätt som fungerar för mig, och som jag kan ha stabilt. Så jag bestämde mig till en början för att inte träna alls. Bara för att jag ville ha ett sätt att äta på som inte krävde av mig att jag rörde på mig. Det kändes inte tillräckligt stabilt. När Lave fyllde år dock gjorde jag mitt första sockerexperiment, och det var sjukt spännande. Jag käkade upp mig till typ 9 i blodsocker med fikabröd och skit, och sen tog vi en joggingtur på kvällen. Typ 2.5km, det räckte för mig. Hade bränt allt socker efter den. Intressant som satan och jag har lärt mig mycket, men nu handlar det mer om att  fortsätta, att kolla på alternativ till mat, att få det att fungera i praktiken.
Så om jag inte käkat tillräckligt och är på stan, vafan gör jag då? Två bamsekorvar på nått grillställe med lite senap och ketchup på fungerar finfint. Dricker förstås endast lightläsk eller vatten. Läsk har jag inte rört sen jag fick diagnosen, det känns alldeles för dumt. Det finns typ ingenting som höjer mitt (och ditt också) blodsocker så mycket som sötad dryck.
Sen har jag ersatt mycket, och hittat på egna varianter på saker och ting. Ost kan man addera till mycket rätter för att  få lite mer mat, typ om man gjort en gryta. En av mina favoriträtter har varit marits pastasås, den käkar jag fortfarande men istället för pasta kan jag köra t.ex smörad broccoli. Låter inte gott alls från början, men det är också en vanesak.

Äggrätter är enkelt, men ägg är lätt att bli trött på. Så försöker att varva det så mycket som möjligt. Makrill, Korvar av olika slag med hög kötthalt. Sånt kan man ha hemma för att klara av vardagen.

Men mackorna då? Det bästa som finns är ju ändå mackor, japp, det är verkligen så jag tycker att det är. Jag har hittat flera bra produkter. Dels finns det knäckebröd som är helt och hållet gjort utan mjöl och istället har nötter och frön som bas. Det kan man trycka hur mycket som helst av, goda pålägg förstås! Sen finns det ett mjukt bröd som håller måttet också, finns säkert flera, men som jag nyttjar, det har en del mjöl i sig men jag håller mig utan problem på bra nivåer, och kan samtidigt njuta av mackor!

Vad är målet då?
Jag förstår den här frågan, och jag svarar alltid drygt på den. Men det är viktigt för mig, jag är far till tre barn, jag har alltid haft visionen att kunna vara den jag är, fet jävla härlig dalmas som ändå är lycklig och vacker. Det ville jag ge till mina barn, men jag kan inte det. Jag tappar ju vikten utan att ens vilja det, så jag har fått släppa det. Det har gjort ont, för jag har velat vara den typen av förebild för dom. Det har varit så sjukt viktigt för mig att dom inte ska uppleva att världen är bättre eller finare eller friskare bara för att man är smal. Den är inte det heller, så många överviktiga som fortfarande har god hälsa och mår bra. Det handlar om andra saker. Så mitt mål är att vara frisk, att överleva och att må bra. Därför har jag nu adderat lite styrketräning, mest för att inte tappa för mycket av min kropp, om ni visste hur mycket av min personlighet som sitter i att jag är en stor barbapappa, och hur svårt det är att tappa vikten. Jag tror inte ens att dom flesta människorna förstår det. Men jag har redan nått mitt mål, däremot adderar jag lite mer kolhydrater till kosten nu. Lite mer balans, lite längre tid innan jag får sega muskler. Det är skönt, men det ska hållas på en nivå så att jag kan kalla mig frisk.

I siffror har jag gått ner 25kg, och ändrat mitt långtidsblodsocker från diabetes typ 2 till frisk. Det som är väsentligt för mig är sockret. Men jag kanske kan bli lika älskad trots att jag inte är lika trind, hoppas det i alla fall.


Fråga gärna om ni undrar över något. Allt gott




Ny major, nya tider

Det är med en viss besk eftersmak som jag konstaterar att detta blir den första majorn som på riktigt kommer att sakna ett svenskfokus. Innan ni nu börjar attackera mig med vilka andra Svenskar som är med i Majorn, jag vet, men nu har vi inte det här helsvenska laget som vi annars brukar ha fokus på.

Det smakar beskt av flera skäl, visst är det så att tittarskapet blir kraftfullt reducerat när inte Alliance spelar, det är dock ingen fara. Det är mysigt med mindre sändningar också, men känslan för vinst och förlust kan bli lite förlorad. Vi får se hur det kommer att gå. Det har varit några andra bakslag också om man ser till oss som sändning. Valve säger ju nej till andra språk än Engelska, Kinesiska och Ryska. Jag har ett företag själv så jag tycker inte att det är svårt att förstå att de gör det, men det skapar en viss brist i motivationen. Samtidigt har kanalen fått sig en liten smäll, mitt fel naturligtvis eftersom jag fokuserat på huset, i subskapet. Så det är flera saker som varit ”negativt” på slutet. Det positiva dock är att jag istället hittat tillbaka till lusten att spela Dota igen, och det behövdes, varit alldeles för lite Dota innan, men nu äre skoj igen, och även skoj att köra soloque, om det så krävs.

Gällande majorn så har ni alla fått rösta, och OG är dom som vunnit röstningen. Vi kommer alltså att följa OG under majorn från start till mål, troligen kommer det finnas utrymme till flera matcher än så, men vi börjar med en garanti och sen jobbar vi oss utifrån det, borde funka va?

Jag vill också tacka er som hållt kvar supporten till kanalen. Det är lite som min endscreen säger, jag kommer alltid tillbaka, det har jag alltid gjort. Men det går lite upp och ner, och nu har det gått klart ner, min mellanvåning är klar, och källaren fungerar (LIte missljud fortfarande, men det är lixom doable) och snart har jag mitt färdiga streamingrum. Tack för att ni stöttar fastän jag är trist, eller lite mindre rolig. Se till att ha pilsner och god annan dryck hemma i helgen nu, varför inte lite snacks. Det är fucking Majordags, och det finns flertalet svenskar som vi kan ha fokus på. Det är jag glad för.



Att få vara med i något vackert.

Jag rör mig runt Dreamhack. Det här kan vara vilken av dagarna som helst. Jag möter så mycket människor, fina fina människor. Det är helt fantastiskt. Alla är så olika också, någon bor hemma och kämpar med studier, någon är högutbildad och försöker skaffa hus. Någon har ett intressant IT-jobb. Någon är förälskad. Någon är nyseparerad. Någon har vackra blå ögon, och någon har bruna. Nån är kvinna, nån är man. Nån är ingetdera.
Alla dessa människor som byggt egna band till varandra, en gång i tiden kanske det var så att några av dessa träffades i min twitchkanal, men för mig är det sen länge glömt. Jag är inte längre den gemensamma nämnaren, det är intresset för spel, intresset för varandra som bygger det vidare, och allting sköts själv. Några har ingått relationer med varandra, några har kanske saker och ting på gång. Det är så inåthelvete mysigt, och jag är så stolt över att i alla fall kunna säga att jag varit en del av att skapa den här communityn. Det värmer oerhört i hjärtat att se alla dessa relationer mellan folk, och hur någon skrattar rakt ut eller någon annan lyssnar till en intressant berättelse om databaser (Eh?). Men det är i alla fall mysigt. Jag skulle vilja passa på, ta tillfället i akt såhär efter att Dreamhackridån gått ner för tusendegången och säga tack för att jag fick vara med. Tack för att ni låtit mig göra det här, och ni måste förstå hur otroligt ödmjuk jag är inför vad vi har tillsammans.

Jag hoppas vi blir ännu fler. Jag hoppas vi möts och dansar många fler gånger.

Visst är det dataspelen som kanske en gång i tiden lockat oss till varandra, men att studera ett rum med människor från kanalen, och se alla röda trådar som går från kropp till kropp, och se hur sammanhållningen fungerar på ett otroligt fint sätt är emellertid en av de finaste stunderna jag kan uppleva.
Tack för att ni finns

Alliance vs ESC

Det är så Dreamleague och således också vi börjar imorgon. Riktigt spännande. Hann att byta några ord med Synderen och Alliance. Båda lagen verkar självsäkra inför mötet. Tyckte mig ana en underton hos A där man beskriver sig själva som dåligt förberedda och tränade innan, men nu känner man sig i bättre form. Synderen och jag pratade lite löst om Trixi också som förstås har en rätt stor roll att fylla, som.bekant gick ju Khezu till secret. Han (Khezu) var riktigt bra i ESC. Intressant dock med Trixi vs JSF matchupen, två spelare som kan kladda och krångla till offlanes för motståndarna. Men som också båda två behöver passa sig för att bli för aggressiva.


Det var lugna spelarögon idag i alla fall. Båda lagen skulle verkligen behöva en vinst. Dreamleague startar 11. Det gör vi med. Tagga med oss!




Såhär ball såg jag ut i veckan.. känner mig inte lika ball längre. Den sista flytten av vapenskåpet dödade mig.

Men tänkte visa lite hur det blev. Inb4 bildbomb



Hallen färdig

Hallen färdig


Tavelhyllan mot äkta 60tals tapet. Fett!

Tavelhyllan mot äkta 60tals tapet. Fett!


Foder lister panel i köket

Foder lister panel i köket


Ska försöka dra igång streamen idag. Blir dock från källarn då nya rummen är klara först i Januari.

Men nya erfarenheter redan när vi börjar med att bussa in till stan. Hoppas Tallen löser en bil asap



Mot stan å radio

Mot stan å radio

E-sport och Gaming – Lär dig skillnaden förfan

Det råder utan tvekan inflation på ordet esport. Allting är esport idag.

Gamer eller esportare?

Gamer eller esportare?

Vi har ett rätt stort ansvar på våra axlar. Med vi menar jag alla som sysslar med gaming och esport. En del av världen som fortfarande är väldigt legitim att snacka ner eller göra sig rolig på. Därför måste vi själva åtminstone skilja på vad esport och gaming är. För det är rejäla skillnader. Du kan inte rättfärdiga ditt nattespelande med att säga att esporten är i framkant, eller ja, det kanske du kan om det är så att du sysslar med esport.

Det är dock fortfarande så, att många fler av spelvärldens negativa sidor, fortfarande är kopplade mycket mer till den generella gamern än den generella esportaren, därför måste vi också hålla skillnaden.

Att hoppa maten och sitta uppe alldeles för lång tid på småtimmarna är absolut ingenting som en esportare håller på med – en gamer däremot kanske gör det. Sen kan förstås en esportare vara en gamer för en liten stund också, men vi ska inte nyttja ordet esport för att förklara förkastligt beteende, jag tror inte det gynnar någon. Sen ska vi samtimmes komma ihåg att förkastligt beteende kanske inte heller är hela världen, det är inte min poäng men min poäng är att skilja på dom två fenomenen.

Det här handlar inte nödvändigtvis om nivåskillnader förresten, det kan vara viktigt att komma ihåg. Man måste alltså inte vara proffs för att syssla med esport, men jag skulle vilja säga att det finns flera krav för att kalla en session för esport än det gör för att kalla det för gaming.
En session esport jämfört med en session gaming består av systematiskt tränande, analyserande och alltid med en baktanke av strategi och taktik. Den kan också specifikt vara ämnad för att öka din öga-hand koordination. Att syssla med gaming innebär enkom att du startar spelet. Men återigen, det är ingen skillnad i värde på dessa två utövare, däremot måste vi på något sätt se till att folk inte bara kastar sig med ordet esport hur som helst,  det är ändå något vi måste vara rädd om.
Vi måste likt fotbollspelarna skilja på att träna och att spela tvåmål.  Den stora skillnaden på idrottare och esportare är nämligen att oavsett om du lektränar eller bara tränar så kommer du alltid att öva upp din kondition inom idrott. Den delen har vi inte alls i samma bemärkelse. Därför måste vi vara mer noggranna med att skilja på de sakerna som är ”riktig” träning och de som inte är det.

Håller du inte med? Eller håller du med? Kommentera under!

Ps. För att förtydliga med mig själv som exempel. Ett eller två games av 20 när jag spelar CS:GO kanske är esportsinriktat, med mycket strategi och fokus på att bli bättre. Annars är det bara vid kommentering som jag påstår att jag sysslar med esport, och förstås när jag gör saker kopplat till skolan. Ds