Mindre insulin, och mindre blodsocker

Vilken fin julklapp jag fick med mina blodvärden. Inte nog med att mitt blodsocker nu för tiden ligger nära 4 på morgonen ofta, mina insulinvärden har också tagit ett ytterligare steg neråt.
hej
Som ni ser har jag varit inom referens för detta i ett helt år, men har ändå känt att med så pass höga värden i blodsocker borde insulinet inte ligga så högt. Alltså, det optimala är ju att kroppen svarar till 100% på det insulin som pumpas ut och blodsockret håller sig lågt. Sen ska vi komma ihåg att det betyder inte att man ska ha minst i referensen, men kanske att det är klokt som diabetiker att hellre satsa på ett mittenvärde än ett ”nästan för högt”. Detta är bara min egna åsikt, och det behöver man inte ta någon hänsyn till om man inte vill.

Under detta år har mitt Hba1c ökat med 3 enheter något som jag ser som helt normalt då jag återgått mycket till normal kost. Jag äter vanligt bröd, frukt och andra saker som jag inte ätit tidigare. Dessutom har jag gått upp 5-6kg, visserligen med muskelmasseökning men också en del fett. Det har alltså inte varit ett superoptimalt år om man tittar på diabetesen rent allmänt, jag har en lite mer avslappnad inställning till det. Men jag tränar mycket och hårt, och det verkar som att tre år efter diagnos kan jag alltså fortfarande förbättra mina värden och det känns superbra.

Det konstiga med Svensk diabetesvård är att man inte studerar c-peptid eller insulinnivåer mer än man gör. Det är inte ologiskt att anta att insulinproduktionen kan vara väldigt belastad och att man har okej värden, vilket innebär att man inte träffat roten av problemet – insulinresistensen. Nej, jag röstar för att kolla c-peptid och följa upp detta åtminstone årligen. Det är ett billigt prov och det ger en djupare förståelse för diagnosen som man har. För vissa har problemet åt andra hållet – att c-peptiden – eller insulinnivåerna helt enkelt är för låga. Det är en kunskap som patienten behöver ha så att denne inte stångar sig blodig med att få bättre insulinresistens, då värdena inte går att få hur bra som helst utan att få hjälp med mediciner. Vill inte din läkare ge dig det här provet bör du sätta press på hen, och sen kanske i förlängningen finansiera provet själv. Det finns alternativ. För den som har koll på sitt senaste c-peptid och samtidigt ett fastesocker kan ni läsa här – ett vetenskapligt sätt att beräkna sin insulinresistens. Den är kanske inte nödvändig, för egentligen är det simpelt. Du vill ha lite insulinproduktion och samtidigt lite blodsocker.
IR-HOMA2 heter den standard som vetenskapen nyttjar för att mäta ens insulinresistens i olika sammanhang. Då tar man hänsyn till blodsocker och insulinnivåer och mattematiskt försöker beräkna ens känslighet för insulin.

Jag hade 4.5 som värde i det vid diagnos. Man bör ligga runt 2. För ett år sen låg jag på 1.7 typ och idag runt 1.2 – väldigt mycket bättre alltså. Jag är superglad över detta, och hoppas att ni kan dra nytta av det här sättet att se på sjukdomen för att förbättra era värden.

Avloppspoesi

Det är problematiskt när inte resterna kommer ut
det blir dyrt, det gör ont, man får åka ambulans, tut tut
Reparationerna bekostas dock av staten
oavsett om problemet varit med maten
Så får man sin röv reparerad tills den fungerar
botox, sömmar och flerfingers penetrerad
Det är illa nog, och jag är glad att det är över
Det är inget jag vill ha, inget jag behöver.

Men när problemet kommer till huset, till dess kloak
när svårigheterna att tömma är i själva husets bak
Då blir det genast lite mer problematiskt
Det blir dyrt, stressigt, man blir rent av hatisk
Plötsligt blir man förvisad från sitt egna hem
trots att man bara ska tvätta en lem
Kvällsäggen som ska spolas i kallt vatten
får plötsligt tömmas ute i den mörka natten
Det är lätt att tappa hoppet
när man får problem med avloppet

Men snart har jag nya fina rör i huset
jag måste vara positiv, se det framtida ljuset
Snart kan jag gå på min egna toalett
snart kan jag göra helt på mitt sätt
När åter igen min dusch värmer mig över svanken
så tackar jag livet, rörmokarna och förstås banken

vanha_putki_1

Okunskapen som gör dig mer sjuk

Typ2 diabetes går i de allra flesta fallen att hantera väldigt bra med kost och motion. Inte alla. De allra flesta sa jag, men vissa gammeldags kunskaper hindrar oss från att ta bra beslut. Låt oss kolla på dem lite. Detta gäller ej insulinbehandlade diabetiker.
1. Rädslan för lågt blodsocker – En del diabetiker tror t.om att lågt blodsocker är en del av sjukdomen. Man kan ringa 1177 och som diabetiker utan insulin få rådet att dricka något sött när i själva verket lågt blodsocker inte har något med diabetes att göra alls. Visst kan omedicinerad eller metforminmedicinerad patient också uppleva lågt blodsocker – men det är ofarligt. Kroppen kommer att reglera det. Det kan kännas läskigt, och det är en vanesak. Om det är outhärdligt, ta ett halvt äpple. Drick vatten. Det löser sig!

2. Tron om att man måste äta ofta – Inte sällan lär diabetessköterskan ut det också. Det är viktigt med ett jämt blodsocker säger dem – och därför ska man äta ofta. Sanningen är den att ett jämt blodsocker snarare uppstår av färre måltider, och måltider som inte innehåller enormt stora mängder kolhydrater, utan fibrer, fett och protein. Det är mer än nog att äta 3 gånger per dag. Varför inte testa en gång, och göra dagarna till fastedagar?

3. Tron om att man måste äta för att orka – Detta är kanske det mest hopplösa. Ett inplanerat träningspass inbillar vi oss, eller genom missinformation, att måste föregås av en ordentlig måltid. Vilket nästan gör att träningsapsset ur ett kalorirestriktionsperspektiv är helt bortkastat. I regel har vi massor med energi sparat i våra fettceller på kroppen, och dessutom också i musklerna. Det är inte nödvändigt att vara fulltankad inför varje träningspass, om du nu inte ska tävla på elitnivå.

4. Tron att en positiv förändring alltid känns bra – Många läkare och sköterskor och även andra människor runt omkring kommer att hävda att man måste leva också. Att livet ska kännas bra. Det är klart att man inte ska plåga ihjäl sig – men all förändring även positiv kommer vara jobbig. Vid viktnedgång är man hungrig ibland. Vid träning värker musklerna ibland. Att slita ett halvår för att njuta resten av livet kan vara värt det. *

5. Tron att diabetes är en kronisk irreversibel sjukdom – men vänta nu!? Ja alltså, oavsett om diabetesen är kronisk eller inte så behöver vi fundera över hur vi använder den definitonen. Många faller in på att ”ja om 10 år får jag insulin” och sen tar man sina tabletter och tänker att sjukdomen är statisk på grund av det. Gör inte det. Skitsamma om du aldrig blir av med den, eller om den alltid knackar på resten av livet. Gör sjukdomen till din personliga vän och tränare. ”Jasså är du här igen, jamen då är det dags att jobba på!”

6. Råden som säger att vi behöver mer fibrer och mindre socker – är förövrigt helt sanna. Men sen verkar vården tycka att om man gjort den förändringen så ska mediciner lösa resten. Mediciner som sällan når upp hela vägen. Men sanningen är att vi, särskilt till en början kan behöva vara mer strika än så. Visst, har vi ätit vitt bröd och 8 skivor i flera år, och plötsligt ersätter detta med 2 skivor lingongrova så kommer saker att bli mycket bättre  – men blir det inte bra, så kanske det kan vara så att för din diagnos, din övervikt, din diabetes, behöver en mer tuff approach. T.ex att helt och hållet skippa bröd en period.

7. Frukt är en viktig del av en kost –  och du rekommenderas att äta det. Men frukt är inte alls en nödvändig del av en kost. Grönsaker kan göra allt som frukt kan göra, och för vissa av oss är frukten initialt väldigt svår att äta utan att få alldeles för höga värden.
8. En promenad räcker – det är också sant. Fortsätt promenera, men återigen om du har en väldigt låg muskelmassa och kanske taskiga värden så kan träning som är hårdare vara gynnsamt för dig. Låt inte folk lura dig till att vara onödigt orörlig
9. Sockerfria alternativ – Det finns bra såna, men det finns också massvis med produkter som är proppfulla i vetemjöl, eller andra sötningsmedel som ger energi. Det är väldigt viktigt att vara på sin vakt hä

46781367_565152583932797_8623664335975088128_n

En dag ska vi dö

Häromdagen dog en människa som var yngre än mig. Yngre än min yngsta syster. En människa vars liv skulle kunna haft femtio, sextio, kanske sjuttio år kvar.
I förmiddags föddes en ny liten flicka in till jordelivet – en ny släkting, kusin. En man som blir en far, och en kvinna som blir en mor. En människa som, vem vet, kanske har hundra år kvar att leva. Det är utifrån ett globalt perspektiv två ytterst små händelser, folk dör och föds hela tiden. Det är så livet, och döden tickar på. Men det är oerhört centrala händelser i livet runt de människorna som det gäller. Det är väsentligt, det är viktigt, det är vad allting handlar om. Men kommer vi ihåg det?

För samtidigt är det black friday. Vem kan köpa bästa jackan, och jag har oroat mig nästan till döds för att rören i huset gått sönder. Visst, jackan kan vara central i någons liv, någons värld, och visst rören var centrala i mitt liv, min värld, tills bankmannen lät berätta att det gick att lösa ekonomiskt. Då fick jag sinnesro. Men hela tiden dör någon, hela tiden föds någon.
Jag hörde att en skola i Sverige förbjuder märkesjackor. Det ledde till för mycket utsatthet för dem som inte hade råd med en sån jacka. Det finns barn, och säkert gör mina det också, som känner sig utsatta för att deras jacka inte har rätt märke.
Inte för att den inte värmer dem. Eller för att den inte håller tätt. För att det är fel märke. Någonstans har man ett möte på någon skola, där man tar beslutet att vi kan inte längre tillåta märkesjackor. Det blir för tufft för dem som inte har råd med det.

Har man rätt jobb, rätt kläder, rätt inredning, går man på rätt aktiviteter, är det rätt sorts juice man pressar till frukosten, har man rätt vikt, är det rätt ställe på jorden som man befinner sig på. Klart vi ska försöka utvecklas. Klart vi ska bli bättre, även om det är bra. Men vi kan inte tappa perspektivet. Livet är så otroligt mycket större än märken på jackor och mobiltelefoner.

Det är också större än att ens barn blir ledsamt över att de inte har råd med vissa grejer. Jag förstår att det kan vara stort. Men det som händer på riktigt runt om i världen är mycket mycket större.

Ibland verkar det som att sjukdom eller död måste komma oss tillräckligt nära för att vi ska minnas vilken oerhörd chans, möjlighet, vi faktiskt sitter på. Vi kanske t.om har hälsan kvar, har våra barn kvar i livet, våra föräldrar, vårt liv. Men ändå kastar vi bort det på något som i det stora hela nästan skulle kunna ses som helt ovidkommande saker.
De dyraste och finaste sakerna går inte att köpa för pengar, att älska, att berätta för någon att man älskar dem, att få en stund i livet med någon, att kyssas, att dra handen genom någon man älskars hår, att möta någons blick, att ta en promenad i kylan, i värmen, att orka, att vara vid liv. Att få hålla någon i handen, att få kliva upp ur sängen utan att ha ont, att få leva. Att känna pulsen i kroppen när man rört på sig, att sätta upp ansiktet mot solens strålar och låta dem värma ens ansikte.  Det finns så mycket saker som inte kostar en krona, men som kanske kräver att du lever här och nu, och att du har rätt perspektiv. Dessa saker måste vi värna om.

En dag ska vi alla dö – det är resten av dagarna som vi måste leva.
46781367_565152583932797_8623664335975088128_n