E-sporten är inte våldsammare än Ishockeyn

Jag följer debatten mellan vanlig sport och e-sport, men har svårt att säga att endera sida är helt och hållet med i matchen.
Kristoffer Bergström på sportbladet tycker att E-sporten först och främst ska göra upp med våldet – vilket är en tydlig indikation på att Kristoffer inte är insatt i e-sporten. Tyvärr. Det kommer aldrig finnas en E-sportare i samma sits som Tobias Forsberg och hans familj, det är fakta, och även om vi kan hävda att detta inte är en del av sporten så är det en del av sporten. Fysiska skador på deltagare är ingenting särskilt uppseendeväckande, det händer hela tiden, på allt från proffs till amatörnivå. På samma sätt som utövare på alla nivåer också är där för att få ur sig sina aggressioner.

Det är mycket möjligt att det finns gamers – för här måste vi göra en ordentlig skillnad – som spelar för att de älskar våldsutövningen. Men inom e-sporten så handlar det aldrig om det – även om det ser ut så. På samma sätt som en tackling i hockey är strategisk och syftet kan vara att få loss pucken även om det ser rätt grymt ut.

Med det sagt finns det många andra moment som skiljer e-sport och sport, och även om jag helt håller med om att CS:GO kan jämföras med både dart och skytte, så är det ändå de sporterna som finns i periferin. Det är inte dart och skytte vi tänker på när vi tänker på sport, det är helt andra sporter, som inte sällan är idrotter också.

Men det som e-sporten behöver för att verkligen ens kunna jämföra sig med vanlig sport är fysiska mötesplatser, förebilder som man kan ta i hand, ett lag som man kan titta i ögonen. Den digitala världen kan aldrig bli en riktig sportvärld, och kan aldrig ge samma utveckling som sportens miljö kan. Det är där fokuset behöver vara, vi behöver föreningar dit man åker och träffar andra. Vi behöver förebilder som inte bara är ett nickname på nätet. Vi behöver att folk ute i landet kan vända sig till någon person för att ta reda på vilka tider man tränar cs:go i veckan i den här regionen. Vi behöver systematik och troligen ordentligt föreningsliv.

Kan vi få fram det, kan e-sporten göra väldigt mycket nytta, precis som sporten. Lära ungdomar om lagkänsla och disciplin. Att komma i tid, att vara en schysst kompis. Men tyvärr kommer inte syreupptagningsförmågan bli särskilt mycket större, och inte heller kan vi komma ifrån att dödligheten bland folk som sitter mycket är mycket större än de som har ett rörligt liv. Därför tycker jag inte att e-sporten ska sträva efter att vara ”som skytte” eller ses ”som dart” – för det är helt ovidkommande. De hälsoaspekter som ”riktig” sport erbjuder måste vi ändå ta del av, och e-sporten är redan växande och blommande helt utan sportdefinitionen.

Problematiskt med dieter.

Vi med diabetes, särskilt typ2 brottas hela tiden med vad vi ska äta. Dietisten säger en sak, vissa väljer att gå på LCHF och tycker att det är guds gåva, några är mer skeptiska. Det är förbannat svårt helt enkelt.

Därför är det viktigt att se på det som vi faktiskt vet inom forskningen, och inte gissningar, eller dieter, och hålla oss till det. Man får ha i åtanke att dietister också kan vara oinsatta, för vetenskapen går framåt hela tiden. Med det sagt ska man inte totalt misstro vården, det är absolut inte det jag säger, men man kan absolut ha en diskussion om rådande vetenskapligt konsensus.

Så om vi håller oss till absoluta sanningar först och främst, så vet vi:

Ett blodsocker ska inte höjas mer än till max 8 mmol/l två timmar efter måltid, och långtidssockret ska helst ligga under 48mmol/l.

Detta är ingenting som jag hittar på, det är målvärden som läkarvetenskapen kan skriva under på i många olika led. Dessa värden förändras något med åren, så en person över 50 år gammal t.ex kan ha ett högre målvärde. Men även en person över 50 år mår bra av ett lågt och balanserat blodsocker. Värdena är utsatta av medicinsk expertis för att det är tydligt att risken för följdsjukdomar kraftigt ökar efter man nått de värdena. Därför kan man också förstå att det inte gör något om man hamnar lite under.

Sen har det rätt nyligen kommit ut en stor studie, där forskare som förespråkar högkolhydratkost och lågkolhydratkost tillsammans fått lov att komma överens om saker som är sant för båda sidorna, ett sk vetenskapligt konsensus. Där har man kommit fram till några saker som talar för LCHF förespråkare och några saker som talar mot LCHF också. När det gäller alla människor så vet man att kolhydraternas raffinering är viktig för hur hälsosamma dem är, generellt. Man kan säga att ju mindre raffinerat ju bättre är livsmedlet man äter, det gäller alla livsmedel. Men t.ex spannmål ses som nyttigare ju mindre valsade, putsade och mjölade dem är. Det ger ett starkt argument för att minska ner på mjöl som ytterlighet, eller åtminstone sikta på fullkornsprodukter. Självfallet gäller samma sak för pasta och ris. Men vetenskapen säger inte att ris är dåligt, eller att potatis är dåligt, som LCHF säger. Bara att man ska äta det så oraffinerat som möjligt.

Däremot är både högkolhydratarna och lågkolhydratarna överens om att det möjligen, detta är ett försiktigt ord, kan vara så att ketogena koster typ LCHF kan vara bättre för folk med metabola sjukdomar, och där finner vi typ2 diabetiker. Men det är möjligen.

Vidare säger man att genom att fokusera på näringsrika livsmedel så kan man förbättra sin hälsa avsevärt.

Sammanfattningsvis; Ät mat som ser ut som den gör när den växer i naturen. Undvik halvfabrikat, och transfetter. Byt ut mättat fett mot omättat fett. Ät så mycket kolhydrater som du kan och vill göra men låt blodsockret styra det. Kom ihåg att om du går ner i vikt och börjar träna kan din tålighet för kolhydrater öka.

grontsager-xg3b1Jd0YZOxZ6R3bAZB9Q

http://science.sciencemag.org/content/362/6416/764