Symtombehandling är inte lösningen

Dagens inlägg har vissa vetenskapliga referenser som jag inte valt att ta med. Detta är snarare en tanke gällande behandling av diabetes, och jag har inte hittat vetenskap som backar upp detta till 100% – men med det sagt finns det en del vetenskap som absolut pekar åt det hållet. Du kan lyssna på Jason Fung, och höra hans tankar om du vill ha det mer vetenskapligt. Kom ihåg att jag inte är läkare eller vårdpersonal på något sätt, och att förändringar av medicinsk behandling alltid ska göras i samråd med läkare. 

 


Vad tänker du på när du hör ordet symptombehandling? Skickas tankarna till att man tar ett piller som inte riktigt löser problemet, men kanske att man har ont eller något annat? För mig är det ett ord starkt förknippat med mediciner, men frågan är om vi måste utveckla det ordet lite. Framförallt vi som har diabetes.

När det gäller vetenskapen rörande diabetiker, så finns där rätt mycket data att hämta. Vissa läkare klappar oss på huvudet ändå och hävdar att det är svårt, ger oss högre riktvärden, och ökar våra risker avsevärt. Detta får man höra om dagligen, är det inte läkaren är det diabetessköterskan som sagt att ”Såhär kan man äta” – och oavsett nivåer på blodsockret så ”kan” man äta så.

Men vi vet, och läkare vet, och vetenskapen vet, att de tre viktigaste faktorerna för att minimera risken för följdsjukdomar är:

1. Hba1c, 2. Blodtryck, och 3. Blodfetter

Vi vet också att individuella målvärden ges till patienter i dessa frågor, beroende på deras ålder, sjukdomens art, hur länge man varit sjuk och flera faktorer. Men riktvärdena som gäller är fortfarande sanna. Dvs om din läkare säger att det är okej att du får 10 i blodsocker efter mat – så är det för att hen tror att du inte kan få ett bättre värde. Det är fortfarande helt sant att ett värde närmare 5-6 är bättre, och kommer hålla dig friskare längre, men det kanske är så att det inte går för dig.
Eller så går det inte för att du har fel kost, och har lyssnat lite för hårt på de som rekommenderat kost till dig, samma med motion och andra saker. Återigen kan det vara så att du blir klappad på huvudet. Låt inte det hända!
Mer om vilka värden som gäller här

Men jag vill bara lyfta tanken att kanske är det så att blodsocker inte är allting. Det visar sig t.ex att en del av de mediciner som sänker blodsockret via extra utsöndring av insulin i bukspottskörteln kommer med fler biverkningar än andra. Det visar sig också finnas en koppling mellan mängd insulin man producerar och vilka sjukdomar man får – givetvis är detta också kopplat till Hba1c dvs den med ett högre blodsocker kommer att ha en högre produktion initialt. Ett försök från kroppen att få ner sockervärdet. Men studier har också gjorts på friska människor, där man testar vad som händer när man höjer insulinnivåerna i kroppen och flera forskare och läkare har börjat se en koppling till insulinnivåerna och hur vi mår – och inte bara sockret. Läs mer om insulinresistens här

Jag ska själv försöka sätta mig in i detta mer – för det intresserar mig enormt mycket, då jag hade väldigt svåra neuropatiska smärtor i fötterna vid diagnos, men mitt Hba1c var 63. Alltså absolut diabetes men inga skyhöga värden, däremot hade jag 300% insulinproduktion mot vad jag borde ha. Tänk om det var insulinet som gav mig smärtorna? Jag tillhör själv clustret med mycket insulinresistens. (Läs mer om clustren och sätt att se diabetes typ2 på här)
Räkna ut din insulinresistens här

Så hur behandlar vi kärnan till sjukdomen, insulinresistensen? Ja det finns egentligen flera olika metoder, träning, motion, äta mindre kolhydrater, äta mindre mat överhuvudtaget, periodisk fasta, terapeutisk fasta, viktnedgång. Men vad gör alla dessa saker, vad har dom gemensamt? De minskar insulinbehovet, och detta är allra mest intressant. För hur fungerar mediciner som boostar bukspottskörteln? Precis tvärtom. Det finns därför en väldigt lockande slutsats att dra – dessa mediciner botar symptomet (högt blodsocker) tillfälligt, men gör oss bara mer resistenta och i förlängningen mer sjuka.
Givetvis är detta ingen uppmuntran att sluta med medicin, såna diskussioner ska man ta med sin läkare, men att hitta mer svar i kost och motion är garanterat en mer hållbar strategi. Så mycket kan vi säga.

Men det säger inte bara det, det säger verkligen att vi borde följa upp vår insulinproduktion åtminstone årligen för att veta vart vi ligger. Sen verkar inte läkare hålla med om detta alltid, då får man väl beställa ett test privat istället.

fat-person-clip-art-42-42175

E-sporten är inte våldsammare än Ishockeyn

Jag följer debatten mellan vanlig sport och e-sport, men har svårt att säga att endera sida är helt och hållet med i matchen.
Kristoffer Bergström på sportbladet tycker att E-sporten först och främst ska göra upp med våldet – vilket är en tydlig indikation på att Kristoffer inte är insatt i e-sporten. Tyvärr. Det kommer aldrig finnas en E-sportare i samma sits som Tobias Forsberg och hans familj, det är fakta, och även om vi kan hävda att detta inte är en del av sporten så är det en del av sporten. Fysiska skador på deltagare är ingenting särskilt uppseendeväckande, det händer hela tiden, på allt från proffs till amatörnivå. På samma sätt som utövare på alla nivåer också är där för att få ur sig sina aggressioner.

Det är mycket möjligt att det finns gamers – för här måste vi göra en ordentlig skillnad – som spelar för att de älskar våldsutövningen. Men inom e-sporten så handlar det aldrig om det – även om det ser ut så. På samma sätt som en tackling i hockey är strategisk och syftet kan vara att få loss pucken även om det ser rätt grymt ut.

Med det sagt finns det många andra moment som skiljer e-sport och sport, och även om jag helt håller med om att CS:GO kan jämföras med både dart och skytte, så är det ändå de sporterna som finns i periferin. Det är inte dart och skytte vi tänker på när vi tänker på sport, det är helt andra sporter, som inte sällan är idrotter också.

Men det som e-sporten behöver för att verkligen ens kunna jämföra sig med vanlig sport är fysiska mötesplatser, förebilder som man kan ta i hand, ett lag som man kan titta i ögonen. Den digitala världen kan aldrig bli en riktig sportvärld, och kan aldrig ge samma utveckling som sportens miljö kan. Det är där fokuset behöver vara, vi behöver föreningar dit man åker och träffar andra. Vi behöver förebilder som inte bara är ett nickname på nätet. Vi behöver att folk ute i landet kan vända sig till någon person för att ta reda på vilka tider man tränar cs:go i veckan i den här regionen. Vi behöver systematik och troligen ordentligt föreningsliv.

Kan vi få fram det, kan e-sporten göra väldigt mycket nytta, precis som sporten. Lära ungdomar om lagkänsla och disciplin. Att komma i tid, att vara en schysst kompis. Men tyvärr kommer inte syreupptagningsförmågan bli särskilt mycket större, och inte heller kan vi komma ifrån att dödligheten bland folk som sitter mycket är mycket större än de som har ett rörligt liv. Därför tycker jag inte att e-sporten ska sträva efter att vara ”som skytte” eller ses ”som dart” – för det är helt ovidkommande. De hälsoaspekter som ”riktig” sport erbjuder måste vi ändå ta del av, och e-sporten är redan växande och blommande helt utan sportdefinitionen.