Om typ2-diabetes var en bil med släp

Typ2-diabetes (Insulinresistens) är en sjukdom som vi måste lära oss att förstå grunden till, annars kan vi inte heller prata om frisk eller sjuk, och sjukvården kommer sällan vara behjälplig.

I första skedet, räcker inte den normala insulinmängden till för att hålla nere blodsockret, och kroppen höjer lite på insulinet för att hålla blodsockret i schack. Detta händer redan efter 1 dåligt sammansatt måltid, men återgår till det normala efteråt. Det här skedet kan pågå i flera år, inte alls orimligt att det pågår i 10år. Blodsockret håller sig inom friskintervallen här. Föreställ dig en bil med släp, och när du packar på släpet mer kräver det mer från bilen. Men bilen klarar av att öka sin belastning även om det sliter mer på den, så går det. Det går lite trögt i hjulen men vi kommer framåt, och det är oproblematiskt.

I andra skedet, räcker inte insulinproduktionen till, och här blir vi lurade. För vi tänker ”Det räcker inte till, alltså har jag för lite produktion” – eller hur? Men det är en tankevurpa. För den överdrivna kraften räcker inte till längre för att hålla blodsockret inom rimliga nivåer längre. Föreställ dig bilen igen, packar du på mer och mer tunga vikter på släpet kommer det att komma en dag när bilen inte längre kan åka framåt. Det betyder inte att bilen är dålig, det betyder att släpet är för tungt. Eller att hjulen snurrar för dåligt. – men sammantaget blir det för tungt för bilen, som annars är fullt duglig.

I tredje skedet, så blir biljämförelsen svårare men försök att hänga med mig här. Det kan mycket väl vara så att släpet är alldeles för tungt packat (du äter för mycket energi, och har gjort för lång tid) men det kan också vara så att hjulen helt enkelt inte drivs tillräckligt bra framåt. Här kan man lösa problemet på olika sätt. Mediciner har olika funktion här.
Metformin smörjer hjulen på släpvagnen så den rullar lättare, men den tunga lasten är fortfarande kvar. Bilen klarar av att driva den framåt ett tag till.
Glimepirid eller andra insulinstimulerande tabletter skiter i att släpvagnen går tungt och fokuserar på att öka bilens kraft istället. Du kan kalla det att man trimmar bilen, den drar vidare släpet men frågan är hur länge den klarar av det?
Januvia skulle i bilexemplet vara att en del av lasten kastas av (urineras ut) – då får man dock ha i åtanke att man inte heller får med sig den lasten. (Kanske var dumt att packa den i första läget?)
Vissa mediciner gör så att bilen istället går på lägre växlar, således orkar den mer, men du kan inte åka lika fort. Jämförelserna är inte helt möjliga med alla mediciner.

Träning och kost får en helt annan roll i det hela. Träningen kommer smörja upp hjullagret på släpet ständigt, och även göra så att bilen håller sig i bra form. Träningen är oljebyten, att serva bilen, att byta däck och att den får vila ibland och inte ständigt släpa runt på ett tungt släp. Träningen kan också fungera så att bilen under en period får en lättare körning, och därmed slits den inte lika mycket.

Kosten har två sidor, dels kan den underlätta körningarna just nu genom att inte göra släpvagnen så tung, men den kan också på sikt göra så att körningarna inte blir lika tunga. Om du tränar och äter rätt får du en lättare släpvagn, och eventuella hjul som gick tungt av den stora beslastningen kommer att rulla lättare. Efter tillräckligt mycket avplockning av lasten, så behöver bilen bara normal kraft igen för att dra släpet – och troligen kommer bilen därför också klara sig längre.

Om du inte ändrar släpets sammansättning, eller hur det drivs framåt kommer bilen tillslut att ge upp. Det tar förstås olika tid beroende på vilket märke det är på bilen, hur gammal den är, hur mycket du har tävlingskört med den och lekt med den, men en vacker dag ger den upp. Den dagen kommer du behöva tillföra insulin till din bukspottskörtel. Sprutor!

 

Det stämmer inte alltid att se det på detta sättet förstås. Har du en nedsatt insulinproduktion så kan du inte ens dra normala släp, oavsett hur lätt dom rullar. Men man räknar med att 85% av diabetikerna är drabbade av insulinresistens och därmed är problemet en tung och trögrullande släpvagn. Inte själva bilen.

 

 

 

About the author: Kim Larsson