Kan du någonsin bli frisk?

Väldigt vanlig frågeställning till oss med T2-diabetes. Säkert för flera andra sjukdomar också, men just nu pratar jag om T2-diabetes. Svaret på den frågan är enkel.
Kan du någonsin bli sjuk?

Genom att vända på frågan blir det lättare att förstå sig på begreppen sjuk och frisk. För jag hävdar att alla människor på jorden kan dra på sig T2-diabetes, och att det bara är en fråga om hur lång tid det tar.
Jag själv kan t.ex dra på mig T2-diabetes genom att gå upp 5-10kg i vikt, och minska ner på min träning. Det går ganska snabbt. Jag gissar att om jag slutar fasta varje söndag, om jag slutar att träna, söker upp processade livsmedel, och tillför godis dagligen (i den mån jag orkar och förmår) så kan jag ha tillbaka sjukdomen inom en månad. Det borde jag klara. Det förutsätter dock att jag inte behöver göra några onödiga rörelser i hemmet, krattning, städning, och att jag inte behöver jaga djur eller barn här hemma vid. Då kanske det skulle ta längre tid.

En annan person behöver göra alla dom sakerna i två års tid, sen kommer diabetesen. Kanske också lägga till att stressa orimligt mycket, och att minska ner kraftigt på nattsömnnen för att få full effekt. Men jag tror på riktigt att alla kan få den.

Det här betyder alltså inte att jag säger att alla människor är 100% skyldiga för sin sjukdom, men jag säger att 100% av alla människor kan drabbas av T2-diabetes. Det är meningsfullt för att förklara varför jag just idag ser mig som frisk. Kanske inte imorgon.
För jag har haft ett decennium när jag tagit dålig hand om mig själv. Visst har jag tränat och rört på mig men jag har haft en väldigt dålig kost. Precis som många andra. Jag tålde det i tio års tid. Kanske 15. Hur många år tål du?

Frisk för mig är inte att inte belasta kroppen orimligt – och ändå inte drabbas av något som går att sätta diagnos på. Frisk för mig är att inte utsätta kroppen för en massa skit. Det är väl det mest friska. Om en ung idrottskvinna berättar att hon fått en stressfraktur i underbenet så ser vi inte det som att hon har benskörhet. Snarare att hennes livsstil har gjort att hennes ben utsätts för extra mycket, eller hur? Varför skulle inte motsvarande sak kunna hända i ohälsans tecken. Vi tänker inte att den här kvinnan har dåliga underben, utan att hennes strategi för hård träning måste ändras (eller minskas) och vi tänker inte att hon ”är benskör så snart hon återgår till överdriven träning igen”. Däremot kanske hon är mer benägen att få stressfakturer än sin kompis Åsa som tränar lika mycket och inte får det. Men det tar vi som en självklarhet att vi tål olika saker olika mycket.

Det borde insulinresistenta diabetiker också göra. Sen har vi olika saker som påverkar oss mest. Hur mycket bukfetma tål du? Hur mycket stress tål du? Hur mycket skitmat tål du? Hur mycket förlorad nattsömn tål du? Hur mycket nattjobb tål du?
Det är en mycket mer rimlig fråga än att fundera om du någonsin kan vara frisk.

Dom allra flesta människor tål väldigt mycket skitmat, eller såhär, de blir i alla fall inte diabetiker. Men det finns massvis med sjukdomar som vi drabbas av i väst utan förklaring, och som utan tvekan skulle kunna kopplas till kosten. Tar man bort den dåliga kosten försvinner den dåliga sjukdomen. Så se din kost som det stenhårda programmet för idrottskvinnan med stressfraktur. Vill hon någonsin tillbaka till banan igen måste hon ändra något. Hon måste börja småskaligt, och kanske kan hon aldrig köra samma schema igen, men kanske ett motsvarande. Givetvis skulle hennes stressfraktur också vara kronisk och progressiv om hon fortsatte precis som innan. Bara en idiot skulle göra det.

IMG_20180830_214421_966.jpg

Symtombehandling är inte lösningen

Dagens inlägg har vissa vetenskapliga referenser som jag inte valt att ta med. Detta är snarare en tanke gällande behandling av diabetes, och jag har inte hittat vetenskap som backar upp detta till 100% – men med det sagt finns det en del vetenskap som absolut pekar åt det hållet. Du kan lyssna på Jason Fung, och höra hans tankar om du vill ha det mer vetenskapligt. Kom ihåg att jag inte är läkare eller vårdpersonal på något sätt, och att förändringar av medicinsk behandling alltid ska göras i samråd med läkare. 

 


Vad tänker du på när du hör ordet symptombehandling? Skickas tankarna till att man tar ett piller som inte riktigt löser problemet, men kanske att man har ont eller något annat? För mig är det ett ord starkt förknippat med mediciner, men frågan är om vi måste utveckla det ordet lite. Framförallt vi som har diabetes.

När det gäller vetenskapen rörande diabetiker, så finns där rätt mycket data att hämta. Vissa läkare klappar oss på huvudet ändå och hävdar att det är svårt, ger oss högre riktvärden, och ökar våra risker avsevärt. Detta får man höra om dagligen, är det inte läkaren är det diabetessköterskan som sagt att ”Såhär kan man äta” – och oavsett nivåer på blodsockret så ”kan” man äta så.

Men vi vet, och läkare vet, och vetenskapen vet, att de tre viktigaste faktorerna för att minimera risken för följdsjukdomar är:

1. Hba1c, 2. Blodtryck, och 3. Blodfetter

Vi vet också att individuella målvärden ges till patienter i dessa frågor, beroende på deras ålder, sjukdomens art, hur länge man varit sjuk och flera faktorer. Men riktvärdena som gäller är fortfarande sanna. Dvs om din läkare säger att det är okej att du får 10 i blodsocker efter mat – så är det för att hen tror att du inte kan få ett bättre värde. Det är fortfarande helt sant att ett värde närmare 5-6 är bättre, och kommer hålla dig friskare längre, men det kanske är så att det inte går för dig.
Eller så går det inte för att du har fel kost, och har lyssnat lite för hårt på de som rekommenderat kost till dig, samma med motion och andra saker. Återigen kan det vara så att du blir klappad på huvudet. Låt inte det hända!
Mer om vilka värden som gäller här

Men jag vill bara lyfta tanken att kanske är det så att blodsocker inte är allting. Det visar sig t.ex att en del av de mediciner som sänker blodsockret via extra utsöndring av insulin i bukspottskörteln kommer med fler biverkningar än andra. Det visar sig också finnas en koppling mellan mängd insulin man producerar och vilka sjukdomar man får – givetvis är detta också kopplat till Hba1c dvs den med ett högre blodsocker kommer att ha en högre produktion initialt. Ett försök från kroppen att få ner sockervärdet. Men studier har också gjorts på friska människor, där man testar vad som händer när man höjer insulinnivåerna i kroppen och flera forskare och läkare har börjat se en koppling till insulinnivåerna och hur vi mår – och inte bara sockret. Läs mer om insulinresistens här

Jag ska själv försöka sätta mig in i detta mer – för det intresserar mig enormt mycket, då jag hade väldigt svåra neuropatiska smärtor i fötterna vid diagnos, men mitt Hba1c var 63. Alltså absolut diabetes men inga skyhöga värden, däremot hade jag 300% insulinproduktion mot vad jag borde ha. Tänk om det var insulinet som gav mig smärtorna? Jag tillhör själv clustret med mycket insulinresistens. (Läs mer om clustren och sätt att se diabetes typ2 på här)
Räkna ut din insulinresistens här

Så hur behandlar vi kärnan till sjukdomen, insulinresistensen? Ja det finns egentligen flera olika metoder, träning, motion, äta mindre kolhydrater, äta mindre mat överhuvudtaget, periodisk fasta, terapeutisk fasta, viktnedgång. Men vad gör alla dessa saker, vad har dom gemensamt? De minskar insulinbehovet, och detta är allra mest intressant. För hur fungerar mediciner som boostar bukspottskörteln? Precis tvärtom. Det finns därför en väldigt lockande slutsats att dra – dessa mediciner botar symptomet (högt blodsocker) tillfälligt, men gör oss bara mer resistenta och i förlängningen mer sjuka.
Givetvis är detta ingen uppmuntran att sluta med medicin, såna diskussioner ska man ta med sin läkare, men att hitta mer svar i kost och motion är garanterat en mer hållbar strategi. Så mycket kan vi säga.

Men det säger inte bara det, det säger verkligen att vi borde följa upp vår insulinproduktion åtminstone årligen för att veta vart vi ligger. Sen verkar inte läkare hålla med om detta alltid, då får man väl beställa ett test privat istället.

fat-person-clip-art-42-42175