E-sporten är inte våldsammare än Ishockeyn

Jag följer debatten mellan vanlig sport och e-sport, men har svårt att säga att endera sida är helt och hållet med i matchen.
Kristoffer Bergström på sportbladet tycker att E-sporten först och främst ska göra upp med våldet – vilket är en tydlig indikation på att Kristoffer inte är insatt i e-sporten. Tyvärr. Det kommer aldrig finnas en E-sportare i samma sits som Tobias Forsberg och hans familj, det är fakta, och även om vi kan hävda att detta inte är en del av sporten så är det en del av sporten. Fysiska skador på deltagare är ingenting särskilt uppseendeväckande, det händer hela tiden, på allt från proffs till amatörnivå. På samma sätt som utövare på alla nivåer också är där för att få ur sig sina aggressioner.

Det är mycket möjligt att det finns gamers – för här måste vi göra en ordentlig skillnad – som spelar för att de älskar våldsutövningen. Men inom e-sporten så handlar det aldrig om det – även om det ser ut så. På samma sätt som en tackling i hockey är strategisk och syftet kan vara att få loss pucken även om det ser rätt grymt ut.

Med det sagt finns det många andra moment som skiljer e-sport och sport, och även om jag helt håller med om att CS:GO kan jämföras med både dart och skytte, så är det ändå de sporterna som finns i periferin. Det är inte dart och skytte vi tänker på när vi tänker på sport, det är helt andra sporter, som inte sällan är idrotter också.

Men det som e-sporten behöver för att verkligen ens kunna jämföra sig med vanlig sport är fysiska mötesplatser, förebilder som man kan ta i hand, ett lag som man kan titta i ögonen. Den digitala världen kan aldrig bli en riktig sportvärld, och kan aldrig ge samma utveckling som sportens miljö kan. Det är där fokuset behöver vara, vi behöver föreningar dit man åker och träffar andra. Vi behöver förebilder som inte bara är ett nickname på nätet. Vi behöver att folk ute i landet kan vända sig till någon person för att ta reda på vilka tider man tränar cs:go i veckan i den här regionen. Vi behöver systematik och troligen ordentligt föreningsliv.

Kan vi få fram det, kan e-sporten göra väldigt mycket nytta, precis som sporten. Lära ungdomar om lagkänsla och disciplin. Att komma i tid, att vara en schysst kompis. Men tyvärr kommer inte syreupptagningsförmågan bli särskilt mycket större, och inte heller kan vi komma ifrån att dödligheten bland folk som sitter mycket är mycket större än de som har ett rörligt liv. Därför tycker jag inte att e-sporten ska sträva efter att vara ”som skytte” eller ses ”som dart” – för det är helt ovidkommande. De hälsoaspekter som ”riktig” sport erbjuder måste vi ändå ta del av, och e-sporten är redan växande och blommande helt utan sportdefinitionen.

About the author: Kim Larsson