Idrottstankar

Tretton eller fjorton bollar har passerat mållinjen bakom en glad ung kille i innebandymålet. Men den här gången ska bollen inte passera honom, han får tag i den och jublet stiger på läktaren. Han tittar upp mot alla applåderande människor i Envikens sporthall och gör ett tecken med sina händer som visar ”jag hör er inte”
Jublet stiger ännu mer. Han flinar så att det syns genom visiret på hjälmen innan han kastar ut bollen för att innebandymatchen ska få fortsätta.  Hur många mål som hinner göras innan slutsignalen går vet jag inte, men som tränare tänker jag att jag måste kolla av läget med ungarna efter en stor förlust.

Nog har några av barnen räknat målen. Det har dem. Några tycker för ett par sekunder att det var väl rätt eländigt hur mycket stryk dom fick. Men det går snabbt över. Efter en snabb intervju med förhoppningsvis (det är många, och inte säkert att man hinner) alla ungarna kan vi konstatera att alla haft roligt. Att en annan av de små ljuvliga individerna vill testa att vara målvakt i nästa match, det är sammandrag så vi får fler chanser. Stämningen är hög efteråt. Några är mest intresserade av fikat. De tvåsiffriga resultatet som hade stannat i en vuxen människas kropp dagar, kanske veckor, har redan försvunnit.

Barnen är levnadskonstnärer och dom sörjer inte en förlust längre än nödvändigt. Vi som är stora får påminna oss själva och varandra om varför vi är där. Att uppmuntra barnen att röra sina kroppar, att utmana sitt ständigt utvecklande rörelsecentrum, sitt muskelminne, och de respiratoriska funktionerna i kroppen. Att dom ska få känna hur starka dom är. Hur mycket dom orkar. Hur fantastiska kroppar de fått. Att de ska skapa minnen i kroppen runt idrott, som hjälper dem att fortsätta med detta resten av livet. Att hålla undan eländiga sjukdomar, och att bygga självförtroende. Vi vet vad motion och idrott betyder för människor. Det är det viktiga jobbet.

Men att sen få se Envikens 10/11 lag (med massor av 12:or och någon född 13) få göra sitt första mål, eller vinna sin första match var också fantastiskt. Jag är ödmjuk inför uppgiften att få försöka hålla ordning på dessa ljuvliga individer, och lära dem något som jag tyvärr behövde 30 år för att lära mig själv; rörelse är inte bara helande och fantastiskt, det är fundamentet i en hållbar livsstil.

Tack!

idrott

About the author: Kim Larsson