Avloppspoesi

Det är problematiskt när inte resterna kommer ut
det blir dyrt, det gör ont, man får åka ambulans, tut tut
Reparationerna bekostas dock av staten
oavsett om problemet varit med maten
Så får man sin röv reparerad tills den fungerar
botox, sömmar och flerfingers penetrerad
Det är illa nog, och jag är glad att det är över
Det är inget jag vill ha, inget jag behöver.

Men när problemet kommer till huset, till dess kloak
när svårigheterna att tömma är i själva husets bak
Då blir det genast lite mer problematiskt
Det blir dyrt, stressigt, man blir rent av hatisk
Plötsligt blir man förvisad från sitt egna hem
trots att man bara ska tvätta en lem
Kvällsäggen som ska spolas i kallt vatten
får plötsligt tömmas ute i den mörka natten
Det är lätt att tappa hoppet
när man får problem med avloppet

Men snart har jag nya fina rör i huset
jag måste vara positiv, se det framtida ljuset
Snart kan jag gå på min egna toalett
snart kan jag göra helt på mitt sätt
När åter igen min dusch värmer mig över svanken
så tackar jag livet, rörmokarna och förstås banken

vanha_putki_1

Okunskapen som gör dig mer sjuk

Typ2 diabetes går i de allra flesta fallen att hantera väldigt bra med kost och motion. Inte alla. De allra flesta sa jag, men vissa gammeldags kunskaper hindrar oss från att ta bra beslut. Låt oss kolla på dem lite. Detta gäller ej insulinbehandlade diabetiker.
1. Rädslan för lågt blodsocker – En del diabetiker tror t.om att lågt blodsocker är en del av sjukdomen. Man kan ringa 1177 och som diabetiker utan insulin få rådet att dricka något sött när i själva verket lågt blodsocker inte har något med diabetes att göra alls. Visst kan omedicinerad eller metforminmedicinerad patient också uppleva lågt blodsocker – men det är ofarligt. Kroppen kommer att reglera det. Det kan kännas läskigt, och det är en vanesak. Om det är outhärdligt, ta ett halvt äpple. Drick vatten. Det löser sig!

2. Tron om att man måste äta ofta – Inte sällan lär diabetessköterskan ut det också. Det är viktigt med ett jämt blodsocker säger dem – och därför ska man äta ofta. Sanningen är den att ett jämt blodsocker snarare uppstår av färre måltider, och måltider som inte innehåller enormt stora mängder kolhydrater, utan fibrer, fett och protein. Det är mer än nog att äta 3 gånger per dag. Varför inte testa en gång, och göra dagarna till fastedagar?

3. Tron om att man måste äta för att orka – Detta är kanske det mest hopplösa. Ett inplanerat träningspass inbillar vi oss, eller genom missinformation, att måste föregås av en ordentlig måltid. Vilket nästan gör att träningsapsset ur ett kalorirestriktionsperspektiv är helt bortkastat. I regel har vi massor med energi sparat i våra fettceller på kroppen, och dessutom också i musklerna. Det är inte nödvändigt att vara fulltankad inför varje träningspass, om du nu inte ska tävla på elitnivå.

4. Tron att en positiv förändring alltid känns bra – Många läkare och sköterskor och även andra människor runt omkring kommer att hävda att man måste leva också. Att livet ska kännas bra. Det är klart att man inte ska plåga ihjäl sig – men all förändring även positiv kommer vara jobbig. Vid viktnedgång är man hungrig ibland. Vid träning värker musklerna ibland. Att slita ett halvår för att njuta resten av livet kan vara värt det. *

5. Tron att diabetes är en kronisk irreversibel sjukdom – men vänta nu!? Ja alltså, oavsett om diabetesen är kronisk eller inte så behöver vi fundera över hur vi använder den definitonen. Många faller in på att ”ja om 10 år får jag insulin” och sen tar man sina tabletter och tänker att sjukdomen är statisk på grund av det. Gör inte det. Skitsamma om du aldrig blir av med den, eller om den alltid knackar på resten av livet. Gör sjukdomen till din personliga vän och tränare. ”Jasså är du här igen, jamen då är det dags att jobba på!”

6. Råden som säger att vi behöver mer fibrer och mindre socker – är förövrigt helt sanna. Men sen verkar vården tycka att om man gjort den förändringen så ska mediciner lösa resten. Mediciner som sällan når upp hela vägen. Men sanningen är att vi, särskilt till en början kan behöva vara mer strika än så. Visst, har vi ätit vitt bröd och 8 skivor i flera år, och plötsligt ersätter detta med 2 skivor lingongrova så kommer saker att bli mycket bättre  – men blir det inte bra, så kanske det kan vara så att för din diagnos, din övervikt, din diabetes, behöver en mer tuff approach. T.ex att helt och hållet skippa bröd en period.

7. Frukt är en viktig del av en kost –  och du rekommenderas att äta det. Men frukt är inte alls en nödvändig del av en kost. Grönsaker kan göra allt som frukt kan göra, och för vissa av oss är frukten initialt väldigt svår att äta utan att få alldeles för höga värden.
8. En promenad räcker – det är också sant. Fortsätt promenera, men återigen om du har en väldigt låg muskelmassa och kanske taskiga värden så kan träning som är hårdare vara gynnsamt för dig. Låt inte folk lura dig till att vara onödigt orörlig
9. Sockerfria alternativ – Det finns bra såna, men det finns också massvis med produkter som är proppfulla i vetemjöl, eller andra sötningsmedel som ger energi. Det är väldigt viktigt att vara på sin vakt hä

46781367_565152583932797_8623664335975088128_n

En dag ska vi dö

Häromdagen dog en människa som var yngre än mig. Yngre än min yngsta syster. En människa vars liv skulle kunna haft femtio, sextio, kanske sjuttio år kvar.
I förmiddags föddes en ny liten flicka in till jordelivet – en ny släkting, kusin. En man som blir en far, och en kvinna som blir en mor. En människa som, vem vet, kanske har hundra år kvar att leva. Det är utifrån ett globalt perspektiv två ytterst små händelser, folk dör och föds hela tiden. Det är så livet, och döden tickar på. Men det är oerhört centrala händelser i livet runt de människorna som det gäller. Det är väsentligt, det är viktigt, det är vad allting handlar om. Men kommer vi ihåg det?

För samtidigt är det black friday. Vem kan köpa bästa jackan, och jag har oroat mig nästan till döds för att rören i huset gått sönder. Visst, jackan kan vara central i någons liv, någons värld, och visst rören var centrala i mitt liv, min värld, tills bankmannen lät berätta att det gick att lösa ekonomiskt. Då fick jag sinnesro. Men hela tiden dör någon, hela tiden föds någon.
Jag hörde att en skola i Sverige förbjuder märkesjackor. Det ledde till för mycket utsatthet för dem som inte hade råd med en sån jacka. Det finns barn, och säkert gör mina det också, som känner sig utsatta för att deras jacka inte har rätt märke.
Inte för att den inte värmer dem. Eller för att den inte håller tätt. För att det är fel märke. Någonstans har man ett möte på någon skola, där man tar beslutet att vi kan inte längre tillåta märkesjackor. Det blir för tufft för dem som inte har råd med det.

Har man rätt jobb, rätt kläder, rätt inredning, går man på rätt aktiviteter, är det rätt sorts juice man pressar till frukosten, har man rätt vikt, är det rätt ställe på jorden som man befinner sig på. Klart vi ska försöka utvecklas. Klart vi ska bli bättre, även om det är bra. Men vi kan inte tappa perspektivet. Livet är så otroligt mycket större än märken på jackor och mobiltelefoner.

Det är också större än att ens barn blir ledsamt över att de inte har råd med vissa grejer. Jag förstår att det kan vara stort. Men det som händer på riktigt runt om i världen är mycket mycket större.

Ibland verkar det som att sjukdom eller död måste komma oss tillräckligt nära för att vi ska minnas vilken oerhörd chans, möjlighet, vi faktiskt sitter på. Vi kanske t.om har hälsan kvar, har våra barn kvar i livet, våra föräldrar, vårt liv. Men ändå kastar vi bort det på något som i det stora hela nästan skulle kunna ses som helt ovidkommande saker.
De dyraste och finaste sakerna går inte att köpa för pengar, att älska, att berätta för någon att man älskar dem, att få en stund i livet med någon, att kyssas, att dra handen genom någon man älskars hår, att möta någons blick, att ta en promenad i kylan, i värmen, att orka, att vara vid liv. Att få hålla någon i handen, att få kliva upp ur sängen utan att ha ont, att få leva. Att känna pulsen i kroppen när man rört på sig, att sätta upp ansiktet mot solens strålar och låta dem värma ens ansikte.  Det finns så mycket saker som inte kostar en krona, men som kanske kräver att du lever här och nu, och att du har rätt perspektiv. Dessa saker måste vi värna om.

En dag ska vi alla dö – det är resten av dagarna som vi måste leva.
46781367_565152583932797_8623664335975088128_n

Pubertala slutsatser om könsspecifika turneringar

Bakgrunden kan du läsa på metro

Det finns få saker som upprör så mycket som könsspecifika turneringar inom E-sporten, därför går det inte att inte prata om det. Vi får ta det igen.

Det bästa vore om lagen var mixade bara hävdar någon. Det håller jag med om. Vad roligt det vore om det fanns mixade lag istället för att man måste dela upp det – men vi kan lägga det åt sidan. För när vi gör turneringar så kan vi inte ha utopiska grunder utan vi måste hålla oss till verkligheten. Ungefär som att barnturneringar i idrott måste ha ID-koll för att folk faktiskt luras med åldrarna där – så behöver vi förstå och acceptera att E-sporten är långt långt ifrån jämställd.

Men för att förstå vad syften med turneringar är behöver vi gå tillbaka till det här med riksidrottsförbundet och att E-sport ska vara en sport igen. Varför har man en turnering? En otroligt felaktigt missuppfattning som skapats inom E-sporten på grund av att man mäter allting i pengar och tittarsiffror är att ända syftet med en turnering är att man ska utse den bästa spelaren eller bästa laget – det är bara en liten del av syftet med att organisera e-sport eller sport. Det handlar ju om varje individ där ute som sysslar med spelet eller sporten. Att de ska få ett forum, en spelarena, en plats att utöva sin e-sport på. Det är det allra viktigaste. Att människor som sysslar med spel inte bara ska göra det med sig själva – utan ta sig ut bland andra, testa sin styrka mot andra spelare, träffa andra spelare och utvecklas.

Det är uppenbart att särskilda tjejturneringar behövs för att tjejerna ska dyka upp – och det är vad som är det viktiga här. Det spelar ingen roll om det teoretiskt är så att tjejer och killar kan vara lika bra. På samma sätt som man har olika nivåer inom idrotten för att ingen ska känna sig för liten, för dålig, för duktig, så behöver man anpassa e-sporten också. Faktum är att där har prispengar förstört sporten också. Vi saknar ju arenor som passar alla nivåer, i alla spel. Att ha en särskild tjejturnering är suveränt, då får vi locka fram mer tjejer, mer tjejförebilder, och således får vi en större spelarbas. Det ska ju alltid vara målet när det handlar om att utveckla en sport eller en e-sport.

När jag läser diskussionerna på just detta så är det faktiskt oerhört beklämmande att e-sporten består av många unga människor, som inte kan skylla på att de är födda på 1940-talet, och därav har en mer ålderdomlig syn på detta. Det är unga människor, både tjejer och killar som ”ställer sig emot” turneringar av det här slaget.

Antingen är man väldigt okunnig i vad syftet med en sport (och därmed också en e-sport är) eller så är man förblindad av att detta skulle vara någonslags feministisk handling. Det kan man säkert se det som, men jag ser det bara som grunden i att bygga en stark spelarbas. Ingenting annat.

Bilden lånad av metro

Bilden lånad av metro

2.5 år i siffror och strategier

46098819_10155595194741721_4990746629242880000_n

Jag delade bilden ovanför och flera bad om min historia. Jag tänkte att det kunde vara nyttigt för mig också att skriva ihop det. Jag vet dock inte hur exakt jag kan peka på alla datum, men relativt bra ska jag kunna klara av det också då jag kan ta stöd från 1177s egna tjänst. Tanken är att påvisa hur min förändring skett, och vad jag gjort för insatser för att få igenom den.
Siffror är alltid relevant, och jag tänker mig att en vikt och Hba1c kurva kan utgöra grunden av min resa. För att få lite bättre kött på benen kan man säga att Hba1c är långtidssocker – det är ett blodprov som tas på patienter för att utröna hur deras sockernivåer varit en stund tillbaka i tiden. Man säger därför att det tar minst 6 veckor att ändra det värdet. Ett högt Hba1c indikerar på att socker blivit kvar i blodet för länge, och det är också en riskfaktor för en rad sjukdomar. Ett Hba1c ska vara under 42. Vid diagnos hade jag 63. Det kan antas att man hittade min diabetes ”hyfsat” tidigt av den anledningen.
Diabetesvärden
Viktkurvan känns inte som jag minns den. Detta är dock en blandning av vårdens nummer och det jag har skrivit upp själv. Jag tror jag rasade mer i vikt i början om jag ska vara helt ärlig, men det meningsfulla här är i alla fall att det hållt jämn takt med Hba1c.

Del 1 – Kosten

Det första jag började med var att förändra min kost. Jag läste en del och det finns förstås olika strategier för detta, pulverdieter, vanliga dieter, LCHF osv. Jag fastnade för LCHF för att den verkade vara bra mot insulinresistens som typ2 diabetiker i regel har. Dessutom fick jag äta mig mätt. Så utan att träna, utan att mäta eller räkna, så slutade jag bara äta godis, frukt, läsk, bröd, pasta, ris, potatis, qinoa, ja allting som innehåller mestadels kolhydrater. Det var riktigt tufft till att börja med, de två första veckorna snurrade skallen mestadels, och jag kände mig energilös. Detta kan dock likaväl vara en del av diabetesen, för vid insulinresistens får man inte i sig riktigt den energin som man vill ha i sig. Istället lägger man på sig skiten, men det blir ingen effektiv energiupptagning i alla fall. Efter två veckor hade jag redan tappat några kilo, och det började bli stabilt i humör och energinivåer. Blodsockret blev bättre efter två dagar. Observera att det då handlar om enskilda blodsockerprov, inte långtidssockret.

Jag åt ägg, ägg, kött, grönsaker, ägg, kött, grönsaker, ägg. Till en början ensidigt, men sås och variationer av grönsaker gjorde det roligare. Vikten gick ner, och jag mådde sjukt mycket bättre.

Mängd kolhydrater per dag 10-20g. Aldrig mer.

Del 2 – Kosten och Träningen

Efter ett tag, jag tror lite mer än sex månader började jag att inte känna igen mig längre. Det var rätt konstigt, jag trodde inte det skulle spela någon roll, men att tunna ur gjorde mig lite osäker på vem jag var, och jag kände att det var dags att börja träna. Samma dag som jag började träna så minskade viktminskningens tempo, men faktum är att kroppen förändrades nog i samma takt. Jag hade fortfarande mycket bukfetma, och var fortfarande rätt rund, men viktminskningen saktade ner som sagt, och jag åt lite mer protein. Så kosten var väldigt lik det första halvåret. Men sakterliga bjöd jag in mer kolhydrater i kosten (jag hade bara blodsockret som måttstock) och mer protein. Den smarta kan säga att det var detta som gjorde att viktminskningen minskade, och det kan ligga något i det också förstås. Kosten är superviktig, men viktminskningen minskade när träningen började, några månader in i träningen ökade jag på kolhydraterna och proteinerna. Så jag tror faktiskt det var träningen i sig.

Det som ska sägas om träningen var att jag var oerhört otränad. Inte bara kondition och styrka utan balans, mjukhet, allting var totalt åtskogen. Så det blev en period av mycket småskador, mycket slitsam träning. Hade jag gjort om det idag hade jag inte börjat jogga så tidigt som jag gjorde, men jag var så ivrig att uppleva att kroppen fungerade.
Till en början körde jag boxsäck och lite vikter hemma. Jag tränade ett par dagar i veckan och typ 30 minuter åt gången.
Sen övergick jag till att jogga/gå, och efter ett tag spela fotboll 2 gånger i veckan. Jag spenderade resten av dagarna varje vecka med att ha fruktansvärd träningsvärk, och stelhet. Det var också mitt problem då, jag kunde knappt göra något annat än dom två passen, i alla fall inte för benen. Även om jag försökte mig på gympass så kunde jag inte göra övningarna ordentligt, inte ens med kroppsvikt.

Mängd kolhydrater per dag 50-100g. Sällan mer.

Del 3 – Träningen ger med sig, och mer kolhydrater

Det som hänt de senaste 7-8 månaderna, är att jag efter ett ryggskott (ofrivillig vila ca 6 veckor) upplevt att träningen gett med sig. För att försöka förklara det bättre kan jag säga att plötsligt har jag blivit mjukare, starkare och stabilare. Jag har försökt att leta förklaring till detta, och en enkel sån förklaring skulle kunna vara att vilan faktiskt gjorde att jag hann i kapp mig själv. En annan skulle kunna vara att jag helt enkelt kommit så långt i träningen.

Nu för tiden tränar jag intensivt, och ofta. Jag gillar träningen, och på gymmet kör jag varje muskelgrupp två gånger per vecka. Det betyder att en måndag kör jag ben, så kör jag samma ben på torsdag igen. Tanken är att variera tung träning, med lite lättare, och att försöka attackera musklerna med varierande typer av övningar. Jag byter alla övningar då och då, men inte basövningarna. Basövningarna för mig är chins, stångrodd, marklyft, benböj och bänkpress. De övningarna utgör basen i min träning och jag börjar alltid med dem, oavsett hur passet ska se ut.

När träningsintensiteten kunde öka, särskilt på benen, så har jag upplevt ett större behov av att äta mer mat. Jag har också lagt på mig mycket mer muskelmassa särskilt runt sätet, magen och benen. Men kolhydratsmängden är fortfarande inte alls uppe i normalnivåer, jag äter inte pasta, väldigt lite ris. Jag äter potatis men i mindre mängder, och bröd tar jag några skivor nu, men alltid fullkornsbröd och alltid tillsammans med ägg, tonfisk eller makrill.

Tanken med kosten bygger mycket på det som jag började med, då jag åt bara fett och protein i stora drag. Det jag gör nu är att jag ser till att varje kolhydrat som jag får i mig har sällskap av fibrer, fett eller protein. Gärna allesammans. Det är en tydlig koppling i vetenskapen med att blodsockerpåverkan blir mindre akut om kolhydrater äts tillsammans med fett protein eller fibrer.

Mängd kolhydrater per dag 70-200g. Ibland (på en fredag eller lördag) blir det mer.

Övriga saker
Jag har trappat ner väldigt mycket på mjölkdrickande, och gör endast det på helgen nu för tiden. Jag älskade mjölk tidigare. Istället dricker jag lightsaft eller vatten.
Jag har ökat på kaffedrickandet – kaffe reglerar aptit och det är nästan kalorilöst. Dessutom supergott. I kaffet har jag dock mjölk.

Jag fastar varje söndag. Det innebär att jag inte äter mat från Lördag kväll (när jag nu är färdig) och minst fram till 17 på söndag. Det finns sjukt mycket vetenskap om fasta och är man frisk i övrigt (eller typ2 diabetiker) så är fastan superintressant. Dels verkar fastan vara mer effektiv på bukfettet, det som sitter runt organen (och det som påverkar sjukdomsbilden via insulinresistens) och dels har fasta andra fördelar, särskilt mentala, så man lär sig att man inte behöver äta jämt. Sen finns det vissa som pekar på att fasta också reglerar aptithormonerna i kroppen. Jag ser skillnad på mitt blodsocker under fastan och flera dagar efteråt. Därför har söndagarna blivit min fastedag, och den dagen får bli motpolen till en eventuell fredagsmysdag. Jag gillar det och kommer fortsätta med det.
Det finns massor med teorier och strategier runt fasta, men det som jag tagit till mig är att det inte är negativt för muskelökning, det ska avslutas med träning och det är hälsosamt. Placeboeffekter ska inte underskattas heller 😉

Jag försöker att sikta kolhydraterna jag äter till största del runt träning. Det gjorde jag även i början när jag åt väldigt få. Vill jag äta 4 potatisar en dag, så passar det utmärkt att göra innan en träning, och efteråt kan man äta lite bröd också. Det ska dock sägas att är jag aktiv, och tränar, så spelar det ingen roll för blodsockret, men jag upplever att jag har mer nytta av kolhydraterna under ett träningspass än om jag ska sitta vid datorn eller utbilda elever i skolan.

Vetenskap och blodsocker har varit min grund
Det viktigaste för mig har varit att följa vetenskapliga studier, och att följa mitt blodsocker. Nu är blodsocker långt ifrån allting i en hälsosam kropp, men då det är det symptom som man kan följa enklast fick det vara min måttstock. Ska sägas att blodtryck och blodvärde också förbättrats under den här perioden. Till en viss del blodfetter också, men dessa är fortfarande inte helt bra. Tyvärr säger vetenskapen att de aldrig kommer bli det med bara kost och motion, men vi får se.

Vetenskapen bakom viktnedgång och hälsa kan man hitta ÖVERALLT. Det finns de som hävdar att övervikt är den enskilt farligaste faktorn när det gäller typ alla sjukdomar. Inom diabetes finns det dock supertydliga bevis, t.ex så blev 85% av alla typ2 diabetiker i den här studien av med sina symptom när de gick ner 15kg i vikt.

Det är dock inte enbart viktnedgång som är centralt för diabetiker. Det visar sig att flera av de som har normal BMI rent tekniskt ändå är överviktiga, vilket förstås lockar tanken till att vi behöver göra om våra kroppar. Dvs balansen mellan muskelmassa och fett. Det finns mycket vetenskap på träning och diabetes, och medan de allra flesta träningsformerna mestadels indirekt påverkar diabetesen med viktnedgång, eller helt enkelt med energiförlust (så man hamnar på minus) så verkar styrketräningen och muskelbyggandet fungera nästan lika bra för blodsockret trots att man inte hamnar på minus. Det är ett starkt argument för att bygga muskler tycker jag.

Det sista jag inte ens pratat om än är insulinresistens, och det är ändå värt att nämna. Kroppens utveckling av diabetes är inte från en dag till en annan, och även om inte alla får diabetes, så blir vi sämre på att hantera insulin ju tjockare vi blir. Det är liksom bara så.
Det innebär att ens fastenivåer av insulin i kroppen ökar stadigt med vikten, och för vissa av oss så kommer en dag när dessa nivåer av insulin inte längre kan hålla nere blodsockret. Jag hade en c-peptid på 1.9 vid sjukdomstillfället, idag har jag 0.7. Det betyder att jag hade MER ÄN DUBBELT SÅ MYCKET INSULIN i kroppen när jag blev sjuk, men hade ändå högre blodsocker. Detta är supervärt att komma ihåg. För om du har 1.9 i c-peptid men normalt blodsocker kommer ingen läkare att reagera. För man kollar inte ens c-peptid i Sverige om inte man misstänker diabetes. Men egentligen skulle massvis med människor kunna få diagnosen ”insulinresistent” i Sverige, vissa pratar på så många som var fjärde vuxen. Vissa pratar på fler. Så dessa diabetiska vinster som jag gjort, kanske du tänker att du inte behöver göra, men sanningen är den att din insulinresistens kan vara riktigt illa och ändå har du bra blodsockervärden. Det är bara bukspottskörteln din som får arbeta för 3, så länge som den orkar det är du safe!

Har du läst hela vägen hit, och har en fråga får du gärna skicka ett mail eller skriva på facebook.

Alliance i Major

På grund av rådande omständigheter i livet så kommer jag att hoppa över majorn med Alliance. Det låter förstås lika illa i era öron som i mina. Men jag har varit superupptagen och haft enormt mycket för mig med mina nya uppdrag, jag jobbar ju med både folkhögsskolan och vi har ju startat familjehem, så jag behöver faktiskt ta igen mig. Däremot kommer Truls ”Truls” Truls att ta hand om er. Även känd som Archipelago. Han styr Alliancematcherna.

Jag kommer att kika, och vara peppad, men behöver ta helgen till att vara ledig.

Det kommer vara väldigt obekväma tider, men tanken är att vi kör repriser också under dagen. Pass på att första matcherna är 03.00 på natten.

Tror det kan bli riktigt spännande, och Alliance är väldigt nära att slå över till att vara ett av topplagen. En gissning, lite vågad kanske, är att det finns en del fina odds att tjäna stålars på under eventet. Särskilt med Alliance. I många matcher kommer dom (eventuellt orättvist) att ses som underdogs. Dock har Alliance en riktigt tuff grupp, och deras första match är mot VP vilket kommer bli riktigt tufft.

Betta gärna med betspawn som supportar kanalen.

KualaLumpurMajor