En säsong på bänken

Eller bakom bänken mer specifikt. Min första säsong som fotbollsledare är färdig, och jag tycker alltid man ska ta sig ett par kvartars tid för utvärdering.

Jag gick in i det här uppdraget som ärofyllt givits till mig från Enviken IF med attityden att det handlar om att ställa upp för bygden. Egentligen ingenting annat. Inga förväntningar eller ens tankar på hur det skulle gå till. Jag bara körde.

Jag har ju stor erfarenhet från lagledning, från mitt spelliv har jag ju lett några av de absolut bästa spelarna i världen. I spel visserligen, men skillnaden är hårfin. Det är mycket som är lika, men också mycket som är olika.

Det mest fascinerande under säsongen är att se ungar som kommer över den där gränsen som de inte trodde att de skulle klara. När någon krigar sig över planen när vi tränar fys, och man ser hur de sliter men också hur något händer i dem när de faktiskt klarar av det som de innan inte såg som möjligt.
När någon av kidsen plötsligt löst koden för hur man kan röra sig för att passningsspelet ska fungera, eller en annan efter en halv säsongs slit fått till hur det är att skjuta. Den tredje ungen kanske fortfarande sliter, men med iver i blicken och med engagemang. En vilja att utvecklas.
Det finns en stark koppling mellan fysisk aktivitet och självförtroende, och det är inte konstigt alls. Bara efter ett par träningar förstår jag det. Jag har kanske inte alltid förstått det för mig själv, men för ungarna är det mer påtagligt. Att fundera över hur fort hjärtat egentligen klarar av att slå, eller hur mycket mer man orkar fastän man är dödstrött är utvecklande. Är stimulerande. Inte bara för dem som utför dem, utan för oss som tittar på.

Sen har det varit matcherna, efter första matchen blev jag informerad av hur det gått för laget innan. Ett gäng hänghuvuden i grund och botten som fått mycket stryk, att få se den processen under säsongens gång. Hur först någon tar ansvar, sen någon mer ,och sen inte långt ifrån alla, för hur laget mår. Kom igen nu killar, nu ger vi inte upp. Ungarna växer också i den rollen. Hur några av dem som kanske profilerat sig som allra mest uppgivna innan plötsligt står i fronten för ”kom igen nu grabbar” och skanderar att vi kämpar vidare.

Några ungar drar på sig skador, men är så sugna att spela fotboll att en fotboja knappast skulle kunna hindra dem. Några har brustit i sitt självförtroende på vägen, men rest sig upp och dammat av sig för att fortsätta. Inte sällan har dessa prestationer varit enorma. Inte för att jämföras med andra, utan med sig själv.

Hur fyra åldersgrupper samsats i ett och samma lag. Allt ifrån de som redan utvecklats långt, till de som har en lång resa kvar, samlats under samma flagg, och hållt en schysst attityd mot varandra, mot motspelarna, och gjort fantastisk reklam för Enviken IF som organisation. Det mest spektakulära är att inte sällan har de yngre varit vassare än de äldre i många moment, men det har fungerat trots det.

Min vision har varit att försöka se alla ungarna, och att hitta något hos varje individ som man kan utveckla, prata om, skoja med eller driva framåt. När man är 14-15 personer på en träning kan det ha varit svårt, och jag hoppas att föräldrar våga be om ytterligare stöd om det behövs. Jag hoppas att ungarna har haft roligt, och kanske träffat nya kompisar. Men framförallt hoppas jag att de känt att de kunnat utvecklas. Inte nödvändigtvis som fotbollsspelare, kanske som kompis eller människa.

Jag vill rikta ett särskilt tack till er föräldrar, som hjälpt era ungar att ta sig iväg. Vi alla vet hur enkelt det är att inte orka. Att det är så mycket annat, men att peppa och få iväg dem. Det har varit en ynnest att få hänga med era ungar, och jag står ödmjuk inför att få chansen att göra det igen till nästa säsong.

För det är ju också det de handlar om, att vi återkommer. Att idrotten får vara en del av ungarnas liv hela vägen tills de blir gamla. Det är ett extremt viktigt fundament i ett hälsosamt liv.

36554215_10155324265556721_1084986185819881472_o

About the author: Kim Larsson