Kan vi lägga våra liv i vårdens händer?

Jag vill vara ett föredömme, säga åt folk att följa vårdens instruktioner. För det handlar om patientsäkerhet och långsiktighet. Det handlar om människors liv. Ens egna liv ska man inte lägga i händerna på någon snubbe på nätet som fått bra resultat med sin diabetesbehandling. Det är solklart.

Syftet med det här inlägget är inte att gå emot vården du erbjudits men att skaffa dig ytterligare kunskap, och fördjupa den.

Men människors berättelse ger mig inte mer förtroende för vården tyvärr och det oroar mig. Jag pratar särskilt om typ2 diabetiker, som vi vet fortsatt ses som en homogen grupp, trots att vi har otroliga variationer i sjukdomsbilden. Många vårdgivare tänker också att sjukdomen är ”som ett, fast mindre farlig” trots att modern forskning visar att typ2or har extrema problem med följdsjukdomar och annat.

Nej, det gäller inte all vårdpersonal. Men det gäller viss vårdpersonal. En patient följer slaviskt sin dietists råd, och läkares ordinerade mediciner men hamnar på blodsockervärden långt över 15. Personen kanske inte alls följer råden kan ju vara en smaskig tanke, eller så gör dem faktiskt det. Eller personen som löst hela sin behandling själv med lågkolhydratkost, och som egentligen inte ens vet hens sjukdomsbild. Ingen har presenterat insulinproduktion för personen sen debut. Samtidigt vet jag inte hur många diabetespatienter som berättar att de inte klarar av att äta bröd, oavsett om det är fullkorn eller mörkt eller bara två skivor. Alltså, inte en eller två patienter, de allra flesta. Men fullkornsbröd är med bland rekommendationerna för diabetiker trots det.
Absolut finns det dem som också klarar av att äta bröd. Så jag ska inte såga allt bröd för alla, men min känsla är att det är många fler som inte klarar det än som faktiskt klarar det.

När jag säger klarar det så menar jag med rimliga värden förstås. Rimliga värden är förövrigt en annan del av sjukdomen som vi inte heller har någon riktig samsyn i. Visst kan vi påstå att individuella vårdplaner har upprättats för alla patienter, och det är därför som variationerna är så stora. Det är en rimlig tanke. Men jag kommer tillbaka till att en rekommenderas det här brödet som så få klarar, eller flingor. Eller något annat, som ger en höga värden, patienten når inte sina mål, och målbilden flyttas då naturligtvis. Varför stressa ihjäl någon som inte når upp?

Vi kikar på hur medicineringen ser ut, och där ser vi att metformin kastas på de allra flesta av oss. En bra medicin för all del, men många får biverkningar. Vad är nästa alternativ. En medicin som höjer produktionen av insulin istället kanske. Jag är ingen apotekare, och jag kan inte påstå att jag vet mycket mer än det som står. Men det känns inte som att det riktigt stämmer. Det känns som att det saknas samsyn på många ställen i landet. Dessutom behöver en inte vara apotekare för att se att t.ex enbart metformin, eller i kombination med andra mediciner är tillräckligt. Det kommer inte att räcka för jättemånga av oss. Alltså behövs det något mer.

Vissa landsting delar inte ut blodsockermätare för att, ja om man inte insulinbehandlas så finns det ju ingen akutfara direkt med ett blodsocker. Det är sant. Ett tillfälligt högt värde är ingen tokfara, men känns det inte lite simpelt? Vi har alltså bland typ2orna några av de patienter som kostar samhället mest pengar varje år i följdsjukdomar och diabeteskopplad vård, men vi sparar in på den summan det kostar för att den här patienten ska skaffa sig en egen uppfattning om hur kost och blodsocker hänger ihop?

Det som skulle kunna få mig att plocka av foliehatten här, vore om blodsockernivåer bara var en liten del av sjukdomen. Ni vet, en parentes kanske, eller bara en indikation. Men blodsockret är sjukt viktigt

Frågar man typ1:or, som i regel varit med ett tag, och hunnit testa olika saker, om hur de fick bäst kontroll på sin sjukdom så svarar många cgm (dvs sensormätningar) och det förstår jag att hjälper. (Jämför det med att du inte ens får ta enskilda prov) men sen svarar många kolhydratsräkning, minskning på kolhydrater, kost, och motion. Detta är alltså typ 1 patienter, som i en annan utsträckning kan anpassa sin medicindos mot sitt intag. Något som typ2or inte alls kan i samma utsträckning. Framförallt för att vi i regel är mycket mer resistenta mot insulinet.

Jag tror absolut inte vi ska vända vården ryggen, verkligen inte. Det låter som galenskap, och vi ska inte heller låta grupper eller organisationer som inte är seriösa rekommendera oss hur vi ska göra. Men vi ska ställa högre krav på vården. Vi ska skaffa oss en seriös bild av vår sjukdom, så att vi motiverat kan ge oss själva bra förutsättningar.

Så, lägg inte allt i vårdens händer. I alla fall inte just nu. Kanske blir bättre när nyare forskning (som redan gjorts) påvisar dynamiken i sjukdomsbilden.

Fråga om din insulinproduktion, fråga hur stor del av din sjukdom som är relaterat till att du inte har tillräckligt med insulin eller att din kropp inte svarar på insulinet.
Fråga om viktreducering kan hjälpa dig. Är du normalviktig fråga om samma sak ändå, kan det vara så att du fått tidiga symptom på fettlever?
Hur mycket påverkar ålder din sjukdom, vi får ju sämre värden med tiden, även friska så att säga.
Dina målvärden, är dem gjorda för enkelt, eller är dom kanske för hårt satta?
Fråga om dina blodfetter och ditt blodtryck. Ställ frågor som ”Okej, jag har xx i långtidssocker, hur mycket bättre kan jag anta att det blir av den här medicinen”

Gällande kost, se över råden. Äter du aldrig en fullkornsprodukt, och har hyfsade värden kanske den diabetesanpassade kosten räcker gott för dig. Annars tycker jag du kan testa och se vad som händer om du plockar bort kolhydratstäta livsmedel (ris, pasta, potatis, bröd, flingor osv) och ersätter det med grönsaker istället. Halvera riset, och lägg till lika mycket sallad. Se vad som händer. Blir det bättre? Bra! Inte tillräckligt, ersätt mer då!

Lägg till motion och träning

Vi är värda att må bra, och vi borde inte lägga det i händerna på någon som (i alla fall inte allid) ser oss som individer.

Never give up!

About the author: Kim Larsson