TFT.Era intervju

Efter 7 matcher mot Mad Lads så fick jag byta några ord med Era. TFT är nu klara för Thailand efter att ha vunnit BO5:en mot MadLads men deras resa mot Kina Majorn är ännu inte färdig. Det krävs att man åtminstone vinner en karta mot Kinguin, kanske två, beroende på hur deras prestationer ser ut i det närmaste.

Ställningar i Supermajorkvalet är såhär (Övriga lag har ej möjlighet att kvala längre):

Lag  P W D L Matcher kvar
Final Tribe 7p 3 1 0 1
Kinguin 5p 2 1 0 2

Nästa casting kommer jag att köra LOTV vs KNG 21.00 Måndag. Vi hejjar självklart på Waga och Eeskil i den matchen, av flera skäl. Sen är den enda matchen som är kvar alltså KNG vs The Final Tribe Tisdag 18.00

Hoppas ni gillar intervjun. Stötta gärna vårt nya Svenska lag genom att följa dem på twitter

Titta på Era intervju från DraySWE på www.twitch.tv

Inget stambyte krävs

Föreställ dig att du befinner dig i ett mörkt rum. Dina snörda skor plockar du av dig, och även strumporna, för att kliva ut på rumsgolvet. Rummet är kallt, och du har ingen aning om vad du kommer att trampa i. Men du trampar. Fotsulan möts av en ryamatta med ordentligt ludd, och därunder är det golvvärme. Du gosar ner fötterna, och golvet står på en solid grund.

Det är precis den känslan jag hade idag när jag följde TFTs games. Det har känts så i flera dagar. Något har förändrats. När tiden kommer för att röra sig på kartan och ställa till det för sig – för det är vad TFT har gjort i många matchserier, det går inte att sticka under stolen. Så kommer den där ryamattan fram. Ett varmt kanske badrumsgolv som sitter så mysigt under fötterna. Nästan för mysigt. Sen ökas tempot igen.

Jag förväntar mig misstag, jag förväntar mig vad som kallas för NiP-cursen när det kommer till Dota2. Men den kommer inte. Ett TFT som väntar in itemtimings, som accepterar att kartan just nu inte är deras. Som kämpar med att plocka ihop en blademail, eller en bkb, och som lungt och metodiskt bara avvaktar. Någon i den här triben säger att mina soldater, det är inte dags än. Jag får lite känslan av Braveheart. ”Hold”….”Hoooooold”…”Hoooooooold” – Sen blinkar det till. Möjligen en forcestaff om Jonas spelar tidehunter, och en symfoni av spells spelas upp framför oss. Det som engång var ett kaos är ett musikstycke. Det är roligt att titta på. Det är garanterat roligt att spela såhär också. Era spelar Lina och gör mig stolt. Det är ingen som gör mig stolt när dom spelar Lina. Nu är det dock Era då. Han blir visserligen serverad ett smörgåsbord av setups för sin lightstrikearray, men timingen är där. Pablo stoppar sleepen, och stunnen är där. Era hittar mer än två. Och Pablo. Pablo är Sveriges bästa dotaspelare just nu. Just i detta nu. Hans brillians är tydlig. Säga vad man vill om Going In (Eller gamla penta,eller skiter) deras drafter är smart. Han har varit med hur länge som helst.

Vilka heroes är det han känner sig tvungen att banna?

Frost har ingen extrem utvecklingskurva, men den går hela tiden uppåt. Det har den gjort i varenda game som jag sett honom i sen start.  Det blir inte ens ett steg bakåt mellan varven det bara tuggar på. Jag vet inte vad det finns för drivkraft där bakom, men den är imponerande. Handsken sliter som ett djur på sin pos5 roll. En sjukt tung sån roll med Pablo som är både girig, och nyttjar pengarna väl (så vi behöver inte lägga skuld på honom för det) – men de sista dagarna har Handsken inte dött många gånger utan att det har genererat minst 1, men inte sällan 2-3 eller t.om 4 kills. Han är på rätt ställe.  TFT har gjort det som krävs för att bli ett lag, nu ska vi bara följa med dom på resan mot att bli ett av de bättre lagen.

Jag ville gärna skriva något om TFT och den här utvecklingen idag, men jag var faktiskt inte helt säker. Det var först när jag såg Jonas backa undan från ett hyfsat – men inte tillräckligt bra inhopp, med sin axe, som jag förstod att detta är realitet.

The Final Tribe är Sveriges bästa Dota2 lag, och nu är frågan, hur långt räcker det mot de riktigt stora lagen.

Jag är fett jävla peppad att få reda på det.

Ps. Jag kan ha blivit lite peppad och besviken idag, efter att Pablo stal rampaget. Så inte ok.

Ds

Hur länge orkar man förlora?

Jag har spelat min beskärda del Dota. Både på riktigt hög nivå, och i pubs precis som alla andra. Det är en känslomässig anknytning som sker till varje game man spelar, och efter gamet försöker man oavsett vinst eller förlust ta med sig något från det. En lärdom. En slutsats. En bortförklaring. Detta kan pågå i evigheter så länge som man vinner lite mellan varven. Vi har många haft 20 förlorade pubgames, så är livet ibland. Men det vänder, och tillslut orkar man.

Jag undrar hur länge Alliance orkar förlora.

Bortsett från några mindre episoder av individuella prestationer, när Insania visar sina Rubikskills, Boxi trollar bort hela Going In med sin natures prophet, eller någon annan spelare som briljerar, så är det ingen av dem som hittar sin fulla potential. Inte ens i närheten. Man brukar ju säga att en kedja inte är starkare än sin svagaste länk, men det är inte ens det. Det finns ingen kedja. Kanske är det där vi hittar problemet.

Rörelsen på kartan är nästintill obefintlig, om vi bortser från Insania som jobbar lite mellan mid och en annan lane. Taiga (som tidigare setts på t.ex roamande CK) känns som att han fastnar i en position early i varje game, vi får inte se han briljera alls. Loda hamnar i en matchup som inte riktigt är gynsam för honom, eller blir skickad in i en roll som helt enkelt är mindre girig. Micke får och tar sin plats. Han är den som stundtals närmar sig sin potential, men sen kan vi stå vid basingången på en match och där blir han snabbt eliminerad av en swap från en vengeful spirit. Boxi får en hel del farm, han bjuds in till det, och han gör fina saker. Det går inte att sätta fingret på det. Det finns några små fel, men i helheten är det okej, sen vänder det. Sen blir en fight katastrofal, och ett vunnet game är ett jämt game, och ett jämt game är ett förlorat game.

Visst, ingen superbriljerar individuellt heller, men det är som ett lag Alliance faller, och jag undrar hur länge man orkar. En nykter fan inser att Alliance inte är Alliance i fornstora dagar, men det är fruktansvärt jobbigt att torska games. Särskilt när potentialen så sällan träffas.

Analyser bland fans är att Loda behöver gå i pension, eller att draftsen är dåliga. Eller att lanesen är dåliga, och vi kan säkerligen rada upp ett 20 tal till problem. Men jag tänker på nicknamet som Loda hade, TAGGA NU, eller något sånt. Jag går tillbaka till det.

Alliance får inte bli den där unga tonåringen som saknar en fadersgestalt. Det är där dom är nu. Dåligt självförtroende, tveksamhet i besluten och jag upplever inte spelglädjen. Någon måste få laget att släppa sargen, och komma in i matchen. För även det har ifrågasatts, ”Har laget ens potential liksom” – och jag kan lova dig. Det här laget har fruktansvärd potential, jag offrar min högra arm på det. Men det är svårt att prata om ett lags potential, när det inte finns något lag, utan mestadels ett gäng spelare som försöker göra sitt bästa. Det är dags att bli ett lag. Jag hoppas vi får se det under helgen. Loda, kanske är det du som måste steppa upp och omfamna de här killarna. Visa vad ni faktiskt har att ge. Låt oss njuta av den kompetens som finns bland er. Ni är garanterat bättre än såhär.

För mig personligen handlar det inte om vinster eller förluster. Alls faktiskt. För mig handlar det om att ja känner till några av er spelare, väldigt väl. Jag vet att ni är bättre än såhär, och det är frustrerande. En av världens mest omtalade dota2spelare som inte sätter sina lasthits. Då behöver man ta en timeout. Skaka av stressen eller vad det är som sitter i händerna, titta varandra i ögonen och börja om. Släpp det här med Alliance, släpp det här med orimliga krav. Bara spela helt vanlig dota, så är jag inte ens förvånad om vi ser er i en massa trevliga turneringar snart.

Piller-Thriller

I början på Januari blev det akutenbesök. Tre stycken totalt och jag blev snabbt inskriven på ”dubbel prioritet” för att så snart som möjligt få min åtgärd. Ett pyttelitet ingrepp. Op tid fick jag först i april. Fram tills dess då? Ja, vad är alternativen? Att helt sluta gå på toa är ju tyvärr inget alternativ så det blir smärtlindring, för att vardagen ska ticka på. Det var bara att bokstavligen vänja sig. Långtidsverkande morfintabletter och korttidsverkande. De snabba tabletterna i samband med toabesök. De andra dagligen, för att inte få kramp.

Jag mådde illa av dem. Fick inget rus eller något sånt utan var endast ett nödvändigt ont. Trött och såsig också. Så nu när smärtan efter op lagt sig trappade jag ner. Bort med korttidsverkande. Bara 1 långtids och sen 0. Jag har endast ätit mot smärta, inga konstigheter. Men den här veckan började tungt. Jäävligt tungt. Svettas som en gris är väl en sak men har också typ värk i kroppen som en flunsa eller motsvarande. Lite rinnsnuva hör till också. Jag leker med tanken att man haft ett psykologiskt beroende också – läskigt. Nu är jag på tredje dagen utan piller och rumpan (som jag tog tabletter mot mår jättebra!) Ta i trä och ingen jinx å sådär. Jag däremot tycks ha ett par dagar kvar att avgifta mig, och det får väl vara okej.

Men allmäntillståndet är rejält påverkat. Det skrämmer mig. Inte för att jag kommer ta medicinen ändå, för jag vill verkligen inte det. Men tänk om man håller på längre, eller hade fått en operationstid i maj istället?? Jag hade säkert kunna trappa ner med längre pespektiv och mått lite bättre men det är läskigt i vilket fall som helst. Ville bara berätta det. Vi har fantastisk medicin i Sverige och det är superbra. Men det finns en baksida också.

Denna veckan ut får fokus vara att komma tillbaka på fötter ordentligt sen till nästa vecka blir det ett ordentligt återtåg till träning och gym. Hallen är dessutom stängd och det är massor av casting så vi får se hur mkt jag hinner.

Ha en skön Onsdag. Var rädd om er!

Olika metodik för att vända sin diagnos

Det finns lite olika strategier för att vända sin diabetes typ 2 diagnos. Hurvida vi får kalla det för reversering eller tillfriskning ännu är dock omtvistat. Eller egentligen inte. Diabetes ses som en kronisk sjukdom, ändå är det väldigt många som får sina symptom att backa.

Det har på senare tid talats en hel del om Mosley, och hans strategi för typ2-patienter. Det är superpositiv, och därför så vill jag bara passa på att nämna det här med att metodiken inte spelar så himla stor roll – det är resultatet vi är ute efter, eller hur?

Det har ingen betydelse vilken metod du använder för min del, men det kanske har det för din egna del. Det är därför jag vill göra det supertydligt att troligtvis är ingen av metoderna bättre än den andra, mer än om man utför dem helt 100% perfekt. Vilket troligtvis ingen av oss kommer att kunna göra ändå, så det viktigaste är att vi hittar vår approach och kör på den. Några av oss vill ha snabba resultat för att bibehålla motivationen, då kan man köra på en mer aggressiv approach, några vill förbättras men har inget behov av att droppa snabbt i vikt, och då fungerar en annan approach.

Det centrala är viktminskning för många av oss. Viktminskning är egentligen väldigt simpel mattematik. Mängden energi du stoppar i dig måste vara mindre än mängden energi som du gör slut på. Det här är dock riskabelt att säga, eftersom personer då kommer säga ”Du behöver röra på dig mer bara, sluta larva dig med maten” och nej. Det är int alls så enkelt. Träning och motion är suveränt för hälsa, men det är inte särskilt imponerande för viktminskning. Det är viktigt att vara medveten om det, för annars låter det som att ”den som inte tappat vikt har varit lat” och det är fel fel fel. Träning och motion kan nyttjas som en bonus till en eventuell diet, men ingenting annat. Kom ihåg det, och tänk inte att du ”inte har tid” att gå ner i vikt för du inte hinner träna. Träningen är inte central, men hitta gärna tid för den ändå 🙂

IMG_20180310_094130

Viktminskning? Men jag är inte ens tjock! Det kan vara så att din sjukdomsbild inte kommer att förbättras av viktreducering, det vill jag säga först. Det är fortsatt en stor andel människor som har problem kopplat till vikt och fettlever, men du kan vara ett undantag. Men när det gäller fetma och övervikt, så räcker det att du är fet på fel ställen. Det är svårt att hitta siffror på det, men några siffror jag har hittat säger 10-20% av de som har fettlever är också normalviktiga. Det betyder att du likaväl kan vara en av dessa.

Att begränsa intaget av energi leder till fettminskning och det leder också till fettminskning på levern. Vart fettet förbränns först är ingenting vi kan bestämma dock, men någonstans läste jag att 10% av ens kroppsvikt i alla fall måste bort innan man ser några förändringar. Det är möjligt att den siffran stämmer på mig också. Men som sagt, strategierna är lite olika.

Mosley är en agressiv approach som kommer ge dig snabba resultat, det som kan ifrågasättas med den metoden är hur det blir när man ska återgå till vanlig mat. Det kräver också ordentlig karaktär att ligga på ett sånt extremt underskott som man gör. Det är dock inte farligt, och resultaten kommer fort som sagt.
LCHF innebär att man inte tar så mycket hänsyn till kalorierna, utan istället till kolhydraterna. Det kan göra det enklare att dieta då, eftersom du kan äta dig mätt i en större utsträckning och få ett balanserat socker av det. MEN du måste ligga på underskott för att angripa dina fettceller och gå ner i vikt här också. Dessutom vet vi inte hur kroppen accepterar att äta väldigt fettinnehållande mat.
Vanlig kaloribantning fungerar också. Är du på underkott så är du på underskott. Passar dig som inte vill äta fett, men inte vill gå så hårt på det hela som Mosley.
Fasta är också ett kapitel för sig. Fastan är väldigt bra för fettlever enligt studier, men fasta är jobbigt, och kanske inte alls passar alla. Å andra sidan kanske man kan leva lite mer fritt andra dagar, fasta är egentligen ännu mer aggresivt än Mosley, men också mycket jobbigare. Man kan fasta varje dag, eller några dagar ibland. Det är valfritt. Fastan fungerar viktminskande också eftersom man aldrig kan kompensera för 16+ timmars fastande med mat, om man inte äter extremt överdrivna mängder förstås.
Träning – men vänta nu. Du sa ju just att träning inte är särskilt effektivt. Det sa jag, och det stämmer för viktminskning. Men träning har andra effekter som är eftersträvansvärda. T.ex att man får mer muskelmassa, och ökar behovet i musklerna för glukos. Det ger ingen permanent reversering (eftersom musklerna måste vara kvar för att det ska fungera) men kan vara skönt på vägen. Dessutom kan man väl ha som mål att behålla en del av de extramusklerna som man lagt på sig, det tycker jag!

Med det sagt tycker jag att blodsockerkontroll är det viktigaste för att lyckas gå ner i vikt, och det kan man få med alla metoderna egentligen. Min strategi kan du läsa om här

Ju fler sätt vi hittar att komma i reversering av sjukdomen ju bättre är det. Därför tycker jag utmaningen ska vara att försöka på ett så objektivt sätt som möjligt beskriva metoderna som vi vet att har fungerat för olika personer. Det är dumt att såga vissa idéer för de kanske passar superbra för andra människor. Det som fungerar för mig kanske inte fungerar lika bra för dig, och det beror på att även om vi ”bara ska äta mindre energi” så är vägen dit otroligt snårig och man måste hitta ett sätt som fungerar. Sen ska vi komma ihåg att för en patient kanske viktreducering tar bort 100% av symptomen, medan för en annan patient kanske deras sjukdomsbild inte ens förändras. Gör det inte till en tävling, snarare att vi peppar varandra att försöka hitta en väg till ett bra liv med sjukdomen.

Kan vi lägga våra liv i vårdens händer?

Jag vill vara ett föredömme, säga åt folk att följa vårdens instruktioner. För det handlar om patientsäkerhet och långsiktighet. Det handlar om människors liv. Ens egna liv ska man inte lägga i händerna på någon snubbe på nätet som fått bra resultat med sin diabetesbehandling. Det är solklart.

Syftet med det här inlägget är inte att gå emot vården du erbjudits men att skaffa dig ytterligare kunskap, och fördjupa den.

Men människors berättelse ger mig inte mer förtroende för vården tyvärr och det oroar mig. Jag pratar särskilt om typ2 diabetiker, som vi vet fortsatt ses som en homogen grupp, trots att vi har otroliga variationer i sjukdomsbilden. Många vårdgivare tänker också att sjukdomen är ”som ett, fast mindre farlig” trots att modern forskning visar att typ2or har extrema problem med följdsjukdomar och annat.

Nej, det gäller inte all vårdpersonal. Men det gäller viss vårdpersonal. En patient följer slaviskt sin dietists råd, och läkares ordinerade mediciner men hamnar på blodsockervärden långt över 15. Personen kanske inte alls följer råden kan ju vara en smaskig tanke, eller så gör dem faktiskt det. Eller personen som löst hela sin behandling själv med lågkolhydratkost, och som egentligen inte ens vet hens sjukdomsbild. Ingen har presenterat insulinproduktion för personen sen debut. Samtidigt vet jag inte hur många diabetespatienter som berättar att de inte klarar av att äta bröd, oavsett om det är fullkorn eller mörkt eller bara två skivor. Alltså, inte en eller två patienter, de allra flesta. Men fullkornsbröd är med bland rekommendationerna för diabetiker trots det.
Absolut finns det dem som också klarar av att äta bröd. Så jag ska inte såga allt bröd för alla, men min känsla är att det är många fler som inte klarar det än som faktiskt klarar det.

När jag säger klarar det så menar jag med rimliga värden förstås. Rimliga värden är förövrigt en annan del av sjukdomen som vi inte heller har någon riktig samsyn i. Visst kan vi påstå att individuella vårdplaner har upprättats för alla patienter, och det är därför som variationerna är så stora. Det är en rimlig tanke. Men jag kommer tillbaka till att en rekommenderas det här brödet som så få klarar, eller flingor. Eller något annat, som ger en höga värden, patienten når inte sina mål, och målbilden flyttas då naturligtvis. Varför stressa ihjäl någon som inte når upp?

Vi kikar på hur medicineringen ser ut, och där ser vi att metformin kastas på de allra flesta av oss. En bra medicin för all del, men många får biverkningar. Vad är nästa alternativ. En medicin som höjer produktionen av insulin istället kanske. Jag är ingen apotekare, och jag kan inte påstå att jag vet mycket mer än det som står. Men det känns inte som att det riktigt stämmer. Det känns som att det saknas samsyn på många ställen i landet. Dessutom behöver en inte vara apotekare för att se att t.ex enbart metformin, eller i kombination med andra mediciner är tillräckligt. Det kommer inte att räcka för jättemånga av oss. Alltså behövs det något mer.

Vissa landsting delar inte ut blodsockermätare för att, ja om man inte insulinbehandlas så finns det ju ingen akutfara direkt med ett blodsocker. Det är sant. Ett tillfälligt högt värde är ingen tokfara, men känns det inte lite simpelt? Vi har alltså bland typ2orna några av de patienter som kostar samhället mest pengar varje år i följdsjukdomar och diabeteskopplad vård, men vi sparar in på den summan det kostar för att den här patienten ska skaffa sig en egen uppfattning om hur kost och blodsocker hänger ihop?

Det som skulle kunna få mig att plocka av foliehatten här, vore om blodsockernivåer bara var en liten del av sjukdomen. Ni vet, en parentes kanske, eller bara en indikation. Men blodsockret är sjukt viktigt

Frågar man typ1:or, som i regel varit med ett tag, och hunnit testa olika saker, om hur de fick bäst kontroll på sin sjukdom så svarar många cgm (dvs sensormätningar) och det förstår jag att hjälper. (Jämför det med att du inte ens får ta enskilda prov) men sen svarar många kolhydratsräkning, minskning på kolhydrater, kost, och motion. Detta är alltså typ 1 patienter, som i en annan utsträckning kan anpassa sin medicindos mot sitt intag. Något som typ2or inte alls kan i samma utsträckning. Framförallt för att vi i regel är mycket mer resistenta mot insulinet.

Jag tror absolut inte vi ska vända vården ryggen, verkligen inte. Det låter som galenskap, och vi ska inte heller låta grupper eller organisationer som inte är seriösa rekommendera oss hur vi ska göra. Men vi ska ställa högre krav på vården. Vi ska skaffa oss en seriös bild av vår sjukdom, så att vi motiverat kan ge oss själva bra förutsättningar.

Så, lägg inte allt i vårdens händer. I alla fall inte just nu. Kanske blir bättre när nyare forskning (som redan gjorts) påvisar dynamiken i sjukdomsbilden.

Fråga om din insulinproduktion, fråga hur stor del av din sjukdom som är relaterat till att du inte har tillräckligt med insulin eller att din kropp inte svarar på insulinet.
Fråga om viktreducering kan hjälpa dig. Är du normalviktig fråga om samma sak ändå, kan det vara så att du fått tidiga symptom på fettlever?
Hur mycket påverkar ålder din sjukdom, vi får ju sämre värden med tiden, även friska så att säga.
Dina målvärden, är dem gjorda för enkelt, eller är dom kanske för hårt satta?
Fråga om dina blodfetter och ditt blodtryck. Ställ frågor som ”Okej, jag har xx i långtidssocker, hur mycket bättre kan jag anta att det blir av den här medicinen”

Gällande kost, se över råden. Äter du aldrig en fullkornsprodukt, och har hyfsade värden kanske den diabetesanpassade kosten räcker gott för dig. Annars tycker jag du kan testa och se vad som händer om du plockar bort kolhydratstäta livsmedel (ris, pasta, potatis, bröd, flingor osv) och ersätter det med grönsaker istället. Halvera riset, och lägg till lika mycket sallad. Se vad som händer. Blir det bättre? Bra! Inte tillräckligt, ersätt mer då!

Lägg till motion och träning

Vi är värda att må bra, och vi borde inte lägga det i händerna på någon som (i alla fall inte allid) ser oss som individer.

Never give up!

Liten uppdatering

Hej!

Jag är totalt fördärvad. Längesen jag känt mig såhär sjuk som jag gör nu. Jag är dock man så kanske inte jätteförvånande.
Egendiagnos: Bihåleinflammation. Har legat på ungefär samma ställe i tre dagar nu. Tittar på latinska serier och har fått i mig lite glass. Jösses…
Vill ni hålla mig på gott humör skicka gärna Snaps (drayich) med lite hälsningar. Det behövs, jag är djupt nere i en tyckasyndommigsjälv episod.

Dota2
Alliance och TFT kommer att spela lite tuneringar i det närmaste här. Bland annat  GESG Thailand. Det är fyra lag från Europa med i det kvalet. OG Alliance TFT och KNG. OG börjar med att kriga mot Alliance. Detta är om en vecka så måste ju vara på fötter då.

Det är även öppet kval till helgen för både TFT och Alliance, och jag tänker att vi kan spela/casta och ha det som grej om jag bara är någorlunda frisk.

Podden spelas in på Torsdagar, och jag vet inte om jag kommer fixa det denna veckan. Då kanske det istället blir via skype eller liknande. Hoppas på det bästa! Tack alla som stöttar via patreon förresten, häng gärna på och gör det du också. Vi är på avsnitt 60 så det känns jävligt ballt, är inte så långt till 10+ nu!

Träning är nog väldigt bra för mig att jag får vila från nu. När man tränar mycket så blir det nästan en klåda i kroppen att inte träna, så nu får jag acceptera det, och vila lite ömmande underarmar och konditionen. Det är frustrerande, men jag tänkte passa på att byta schema efter detta. Gå över på 5×5 upplägg med grundövningar, variera överkropp och underkropp. Sen tänkte jag tagga till lite extra, utnyttja att motivationen kommer tillbaka efter ett uppehåll.

Streaming är det som gör mig allra mest frustrerad just nu dock. Efter ett jättelyft i streamen så blir jag helt afk, och det har jag egentligen inte tid med alls. Men nu får jag bara ta ett par tusen djupa andetag och acceptera att sånt är läget. Ska också planera lite tydligare hur träning/spel vardagen ska se ut, så att ni vet bättre när ni kan dyka upp för att se det ni vill se.

Subträffen blev jättetrevlig. Mycket fint folk som dök upp, lite quiz och härlig stämning. Kappabarfolket var schyssta, och jag är nöjd med kvällen. Det kanske inte var den bästa subträffen hittills men absolut inte den sämsta heller. Vi ska redan nu börja fundera på vart vi ska vara näst gång. Förslag? Nej Albon. Nått annat? 😀

Så när kommer du tillbaka då? Jag blev sjuk i söndags, somnade 18.00 på soffan, och mår egentligen inte bättre, men är lite piggare. Så jag kan nog inte lova något alls som det ser ut nu. Kommer tillbaka med mer energi och mer frysyr så snart som det går.

Efter två år, 40kg mindre vikt, och träning samt en helt annan mental stabilitet. Klart att det påverkar sjukdomen.

Efter två år, 40kg mindre vikt, och träning samt en helt annan mental stabilitet. Klart att det påverkar sjukdomen.