Det är värt att inte ge upp.

Att blodsockret blir lägre, är ett resultat av träning och kostanpassning, även medicinering naturligtvis.
Men när vi gör aktiva val, och förändrar hur vi sköter om våra kroppar och inte får några resultat då. Är det värt att fortsätta då?

Jag tänker på någon som fastade, och sockret blev bara högre. Dock, efter 5 olika fastetillfällen droppade sockret plötsligt. Det gav även resultat under många dagar efteråt.

Eller han som började träna, men tyckte att det knappt ens påverkade blodsockret. Han tappade 5 kg och hade lika dåligt socker, tänkte ge sig, men när han tappat 10 kg, så syntes det på blodsockret också. Både fastevärden och vanliga värden.

Eller hon som har bra värden på dagen, men fastevärdet envisas med att vara högt. Hon som tycker att vad hon än gör inte spelar någon roll.

Vi måste komma ihåg att blodsockret är bara ett symptom på våra bekymmer. Ingenting annat. Det är en enorm process som vi måste ha i åtanke innan blodsockret blir för högt. Låt oss säga att vi framförallt är insulinresistenta, som vissa av oss är. Då kanske det är en förfettad lever som gör oss resistenta. Avfettningen av den tar givetvis tid, och det är inte alls säkert att det märks på blodsockret direkt som du börjar träna.
Eller det kanske är så att resistensen bara är ”precis” för stor för att sänka ditt socker. Precis som vi först är friska, sen blir pre-diabetiker, och sen blir diabetiker. En process som tar ett tag (även om vi inte mäter och är medvetna om det) så tar ju själva reverseringen ett tag också.

Men även den som har en begränsad insulinproduktion kan ha samma typ av argument. För det är först när du når en normalitet i insulinresistensen som vi verkligen vet hur begränsande din produktion är. Det kanske är så att kost och motion kan få dig att komma väldigt nära en normalitet också. Dessutom ska vi ha det här i åtanke att vi sett betaceller som återväxt på möss. Vem vet vad som händer om vi tar hand om oss väl, under säg en längre tidsperiod. Kanske finns det chans för oss då? Vissa tar detta som en provocerande tanke, att man ger folk för mycket hopp. Må så vara, men vi kan också konstatera att är det så att vi är insulinberoende så spelar det fortsatt roll. Även det insulinet vi tar i sprutform tas emot av kroppen beroende på hur kroppen mår. Alltså är det aldrig ett dåligt val att ta hand om sig själv.

För bakom kulisserna måste vi ha i åtanke en till sak; Insulinproduktion. Det kan vara så att många av oss producerar alldeles för mycket insulin, att få ner dem värdena kan vara minst lika viktig del av tillfriskningen som själva sockret. Jag gjorde ett diagram, som förstås bara är helt påhittat och har ingen vedertagenhet alls. Men hur man kan se det. För att förstå att det finns flera faktorer.

Vid insjuknande Efter 3 månader Efter 6 månader Efter 9 månader
Efter 12 månader
Insulinproduktion 160 150 140 120 120
Insulinresistens 100 90 80 70 60
Övervikt 25 24 22 15 10
Fastesocker 8 8 8 7,4 6
Sockervärde e mat 10 9,8 9,6 8,8  8

Jag vet inte om det går såhär sakta, men allt beror ju på hur hårt man kör och hur mycket kroppen faktiskt kan förändras. Men redan efter 3 månader har ju en anpassning av kosten kunnat ge dig en mycket mindre belastad bukspottskörtel (eftersom den inte behöver producera samma mängd insulin mer) Hurvida det ger det en längre livslängd eller inte vet jag inte, men det är ju lockande att gissa att det faktiskt gör det.

OBS tabellen är helt påhittad, finns ingen logik i den, bara ett exempel på saker vi måste ta i beaktning. Dvs allt är inte blodsocker (även om det förstås är viktigt)

Tittar vi på följdsjukdomarna, så ser vi sannerligen att det är megavärt att få ner sitt långtidssocker, även om det är i de högre regionerna och även om det är med mindre enheter.

12717754-licFV

Bild från diabeteshandboken. Relativ risk för följdsjukdomar kopplat till ditt Hba1c

Här ser vi att risken för följdsjukdomar avsevärt försämras ju högre långtidssocker vi har – men vänd på det. Det avsevärt förbättras när vi får lägre också. Vi kanske kämpar och går från 60 till 50, och jämför oss med någon som har 40. Gör inte det. Jämför dig med dig själv, du har gett dig själv otroligt mycket bättre förutsättningar.

Sen är det givetvis så att vi kanske inte når normalitet. Vi kanske inte ens kommer nära normalitet. Det är också sanningen för många av oss. Men har vi då slösat bort våra liv på att anpassa kost, och att motionera eller träna? Naturligtvis inte, det finns så oerhört många fördelar med att hålla ut och kämpa på, med allt från lägre dödlighet, mindre följdsjukdomar och helt enkelt en bättre tillvaro med att göra så. Så ge inte upp.

Avslutningsvis vill jag också säga, det finns mediciner som fungerar, och vissa av oss behöver dem i en period, och vissa hela livet. Det är inget nederlag att ta medicin, och tar du medicin låt inte det vara ett argument för att inte ta hand om dig. Kost och motion är en fin gåva att ge till din kropp. Särskilt såhär efter ett påskfirande

About the author: Kim Larsson