Nyckeln till hälsa

Diabetes är en läskig sjukdom. Jag ser det som en tudelad historia. Men båda sidorna är läskiga. En autoimmun, som slaktar sina egna betaceller och sen är man beroende av mediciner för resten av livet. Sen den andra, som kanske inte riktigt nödvändigtvis behöver vara så grym. Men den har sina sidor också med insulinresistens och andra problem.

När jag fick min sjukdom fick jag mitt liv tillbaka. Jag har spenderat 3-4-5års tid inom vården för att leta efter vad som var fel på min kropp. Fruktansvärda smärtor och domningar i fötterna. Ryggsmärtor. En hunger och ett sötsug som var bortom denna värld. Jag har jämfört mitt sötsug med att behöva kasta vatten. Det har varit lika akut som att vakna på morgonen och ha drömt om att man letar efter en toalett. Dagligen. När jag fick diagnosen bestämde jag mig för att anta att diagnosen hade skapat alla mina problem. Att jag egentligen bara var för hög i blodsockret. Att det sen var sanningen var ren tur, men jag lider fortfarande av vissa saker från diabetesen. Jag är inte helt klar ännu. Men snart.

Det som slog mig var hur jag kunde påverka min kropp på två veckors tid. Jag hade höga blodsockervärden, och jag var extremt insulinresistent (har jag fått förstå i efterhand) och min läkare var så tydlig med mig. Du måste ta dina mediciner. Du kommer att förstöra din kropp om du inte får ner ditt socker. Jag förstod, men jag ville ändå för min egen skull testa vart gränserna gick. Hur mycket beror det här på mitt leverne? För de sista året var det kollaps, jag orkade inte längre stå emot. Jag lät dekadensen ta över mig, var jag sugen så åt jag liksom. Varför försöka kämpa emot när man vaknar dagen efter med smärta ändå.

Efter många om och men, troligen det faktum att min läkare förstod att jag aldrig kommer att ge mig. Så fick jag sex veckor utan medicin. Har ditt hba1c inte blivit märkbart förändrat på två veckor får du lov att ta medicin. Sanningen var att jag hörde att hon inte trodde på det. Jag hade för dåliga värden. Hon ringde mig sex veckor senare, och mitt långtidssocker hade gått ner med 15 enheter. Hon sa ”Vad du än gör, fortsätt” – och det gjorde jag. Sen har jag följt min kropp under dessa två år. Ganska intensivt. Kännt efter. Mätt och klurat. I början om jag hade en fredag när jag åt något extra så vaknade jag med en begynnande känsla i fötter och händer. Som innan diagnos. Som att jag ätit för mycket socker. Men sakta men säkert försvanna den här känslan också, även fast jag åt sött.

Det var också tydligt att min reaktion på söta saker sakterliga förändrades. Både hur jag kände mig dvs min egna upplevelse, men också rent blodsockermässigt. Jag minns mitt första bragokex efter diagnos. 9.3 visade sockermätaren. Jag tänkte ”Jag kommer aldrig att kunna äta såna här saker igen” , och det får vara min sorg. För jag tänker inte sluta leva trots det.

Två kex.

Två kex.

Men jag fortsatte att uppleva att kroppen blev bättre. Att blodsockerrsponsen blev bättre, och jag tänkte har jag inte riktig diabetes eller vad det är frågan om. Jag började läsa om insulinresistens, och först då förstod jag att människor med typ2 diabetes i regel har rätt okej insulinproduktion. Det är liksom i andra ändan som problemet är.  (Det gäller inte alla, men det gäller i alla fall minst 30% av alla som är typ2or) Varför hade ingen sagt det till mig? Eller spelar det ingen roll? Jag hade ingen aning i alla fall, så jag studerade det ganska ordentligt. Insulinresistens är fullt reversibelt. Jasså. Men om det är fullt reversibelt, och jag inte har något problem med min produktion av insulin. Vad innebär det egentligen? Jag frågade min läkare. Hon var noga med att säga att diabetes är en kronisk sjukdom. I den här vevan sa hon också att jag borde äta metformin även om sockernivåerna var bra, eftersom metforminet ger skydd mot följdsjukdomar. Jag frågade henne om det var metforminet, eller det faktum att man faktiskt får ett bättre socker som var mest skyddande. Vi släppte sen diskussionen om medicinen. Det var i alla fall då som jag innan samtalet avslutades frågade om hur bra man kan få sin insulinresistens, stämmer det liksom som det står på nätet att man kan reversera den helt. Det stämde. Varje kilo närmare normalvikt är fördelaktig. Det sporrade mig. Så jag krigade på, och visst stämde det.
För varje kilo jag gick ner tålde jag destå mer saker om jag innan inte tålde alls.

Sporrad krigade jag på.

Sporrad krigade jag på.

När nästan ett år passerat började jag uppleva en påtaglig, nästan för stor personlighetsförändring. Jag visste inte vem jag var längre när jag blev så liten. Jag tappade ju vikt, och även om jag ville tappa mer vikt nu med den nya kunskapen, så visste jag också att den viktigaste vikten att tappa är den som är runt magen. Nära levern och bukspottskörteln. Jag behöver inte gå ner i vikt på vågen för att det ska ske. Jag ville inte heller det längre, så jag bestämde mig för att börja styrketräna. Det var då min viktreducering avstannade, på vågen i alla fall.

121321
Vid det här laget hade jag redan kraftigt reverserat min sjukdom. Jag kunde äta vad jag ville, även en pizza eller en påse godis. Men jag kände att jag borde se hur långt jag kan ta det. Det blev lite som en utmaning. Jag menar om jag blev sjuk, inlagd, eller vad som helst så vill jag ju vara tålig nog att klara det liksom. Läste på mycket om muskelmassa också, det visade sig ju att mer muskelmassa innebär ju indirekt att sjukdomen blir mindre synlig i alla fall. Muskler inte bara behöver, dom kräver ju energi, och den energin kommer de ju att ta från blodomloppet om det krävs. Det innebär ett lägre socker, det innebär också att kroppen behöver mer energi i vilande state. Så jag körde på helt enkelt.

På ettårsdagen grät jag som en liten bebis. Alla prover var helt perfekta. Långtidssocker 31 eller 32 (Minns inte nu) och det var toppklass. C-peptid var inom normalvärdet (jag producerade inte längre överdrivet mycket insulin) – och detta var alltså innan jag ens tagit bort allt fett på magen. Jag har fortfarande en del övervikt kvar liksom. Min läkare påminde mig om att jag hade rätt till en bypass-operation för magsäcken, och då slog det mig. För det är ju vad det handlar om. Det handlar ju om statistik. Att rekommendera någon att gå ner i vikt och hålla den är statistiskt rätt dumt. Jag tror 5% klarar av att hålla sin vikt eller något sånt. Med kirurgi blir statistiken väldigt mycket bättre.
Jag har klurat mycket på, om det kanske är därför som trots att kost och motion ska utgöra grunden av all diabetesbehandling så är det knappt att det ens nämns. Man pratar mediciner istället. Eller så är det bara min upplevelse av vården, jag kanske söker efter den här typen av historier vad vet jag.

I alla fall. Jag är som sagt inte i mål ännu, och jag kan lova dig att det är en sån befrielse att förstå vad som var fel på mig. Min värk, mina svampinfektioner, att jag fick rosfeber när jag var utomlands, att jag varit tjock, haft dåliga luftrör. Det mesta försvann på vägen. Men det jag vill förmedla är inte något annat än att vi kan ta mer ansvar för vår hälsa än vad vi tror. Det är inte bara svart eller vitt. Det är absolut inte bara läkarna som har svaren på våra frågor, vi måste våga själv anpassa oss och inte ge efter. Det är värt det.

Troligen är det som jag sade, att min produktion är väldigt lite eller opåverkad och jag hade just svår resistens, men ingenting annat. Så jag har kanske haft tur. Eller så blir jag insulinberoende diabetiker imorgon ändå. Men även den som har problem med produktionen, eller t.om den som är typ1:a och inte har någon produktion kan avesvärt förbättra sin hälsa med bra mat och bra rörelse. Det går. Det är inte skrivet i sten.

29666477_10155124434381721_1424442850_n

#kanjagsåkandu

About the author: Kim Larsson