Nyckeln till hälsa

Diabetes är en läskig sjukdom. Jag ser det som en tudelad historia. Men båda sidorna är läskiga. En autoimmun, som slaktar sina egna betaceller och sen är man beroende av mediciner för resten av livet. Sen den andra, som kanske inte riktigt nödvändigtvis behöver vara så grym. Men den har sina sidor också med insulinresistens och andra problem.

När jag fick min sjukdom fick jag mitt liv tillbaka. Jag har spenderat 3-4-5års tid inom vården för att leta efter vad som var fel på min kropp. Fruktansvärda smärtor och domningar i fötterna. Ryggsmärtor. En hunger och ett sötsug som var bortom denna värld. Jag har jämfört mitt sötsug med att behöva kasta vatten. Det har varit lika akut som att vakna på morgonen och ha drömt om att man letar efter en toalett. Dagligen. När jag fick diagnosen bestämde jag mig för att anta att diagnosen hade skapat alla mina problem. Att jag egentligen bara var för hög i blodsockret. Att det sen var sanningen var ren tur, men jag lider fortfarande av vissa saker från diabetesen. Jag är inte helt klar ännu. Men snart.

Det som slog mig var hur jag kunde påverka min kropp på två veckors tid. Jag hade höga blodsockervärden, och jag var extremt insulinresistent (har jag fått förstå i efterhand) och min läkare var så tydlig med mig. Du måste ta dina mediciner. Du kommer att förstöra din kropp om du inte får ner ditt socker. Jag förstod, men jag ville ändå för min egen skull testa vart gränserna gick. Hur mycket beror det här på mitt leverne? För de sista året var det kollaps, jag orkade inte längre stå emot. Jag lät dekadensen ta över mig, var jag sugen så åt jag liksom. Varför försöka kämpa emot när man vaknar dagen efter med smärta ändå.

Efter många om och men, troligen det faktum att min läkare förstod att jag aldrig kommer att ge mig. Så fick jag sex veckor utan medicin. Har ditt hba1c inte blivit märkbart förändrat på två veckor får du lov att ta medicin. Sanningen var att jag hörde att hon inte trodde på det. Jag hade för dåliga värden. Hon ringde mig sex veckor senare, och mitt långtidssocker hade gått ner med 15 enheter. Hon sa ”Vad du än gör, fortsätt” – och det gjorde jag. Sen har jag följt min kropp under dessa två år. Ganska intensivt. Kännt efter. Mätt och klurat. I början om jag hade en fredag när jag åt något extra så vaknade jag med en begynnande känsla i fötter och händer. Som innan diagnos. Som att jag ätit för mycket socker. Men sakta men säkert försvanna den här känslan också, även fast jag åt sött.

Det var också tydligt att min reaktion på söta saker sakterliga förändrades. Både hur jag kände mig dvs min egna upplevelse, men också rent blodsockermässigt. Jag minns mitt första bragokex efter diagnos. 9.3 visade sockermätaren. Jag tänkte ”Jag kommer aldrig att kunna äta såna här saker igen” , och det får vara min sorg. För jag tänker inte sluta leva trots det.

Två kex.

Två kex.

Men jag fortsatte att uppleva att kroppen blev bättre. Att blodsockerrsponsen blev bättre, och jag tänkte har jag inte riktig diabetes eller vad det är frågan om. Jag började läsa om insulinresistens, och först då förstod jag att människor med typ2 diabetes i regel har rätt okej insulinproduktion. Det är liksom i andra ändan som problemet är.  (Det gäller inte alla, men det gäller i alla fall minst 30% av alla som är typ2or) Varför hade ingen sagt det till mig? Eller spelar det ingen roll? Jag hade ingen aning i alla fall, så jag studerade det ganska ordentligt. Insulinresistens är fullt reversibelt. Jasså. Men om det är fullt reversibelt, och jag inte har något problem med min produktion av insulin. Vad innebär det egentligen? Jag frågade min läkare. Hon var noga med att säga att diabetes är en kronisk sjukdom. I den här vevan sa hon också att jag borde äta metformin även om sockernivåerna var bra, eftersom metforminet ger skydd mot följdsjukdomar. Jag frågade henne om det var metforminet, eller det faktum att man faktiskt får ett bättre socker som var mest skyddande. Vi släppte sen diskussionen om medicinen. Det var i alla fall då som jag innan samtalet avslutades frågade om hur bra man kan få sin insulinresistens, stämmer det liksom som det står på nätet att man kan reversera den helt. Det stämde. Varje kilo närmare normalvikt är fördelaktig. Det sporrade mig. Så jag krigade på, och visst stämde det.
För varje kilo jag gick ner tålde jag destå mer saker om jag innan inte tålde alls.

Sporrad krigade jag på.

Sporrad krigade jag på.

När nästan ett år passerat började jag uppleva en påtaglig, nästan för stor personlighetsförändring. Jag visste inte vem jag var längre när jag blev så liten. Jag tappade ju vikt, och även om jag ville tappa mer vikt nu med den nya kunskapen, så visste jag också att den viktigaste vikten att tappa är den som är runt magen. Nära levern och bukspottskörteln. Jag behöver inte gå ner i vikt på vågen för att det ska ske. Jag ville inte heller det längre, så jag bestämde mig för att börja styrketräna. Det var då min viktreducering avstannade, på vågen i alla fall.

121321
Vid det här laget hade jag redan kraftigt reverserat min sjukdom. Jag kunde äta vad jag ville, även en pizza eller en påse godis. Men jag kände att jag borde se hur långt jag kan ta det. Det blev lite som en utmaning. Jag menar om jag blev sjuk, inlagd, eller vad som helst så vill jag ju vara tålig nog att klara det liksom. Läste på mycket om muskelmassa också, det visade sig ju att mer muskelmassa innebär ju indirekt att sjukdomen blir mindre synlig i alla fall. Muskler inte bara behöver, dom kräver ju energi, och den energin kommer de ju att ta från blodomloppet om det krävs. Det innebär ett lägre socker, det innebär också att kroppen behöver mer energi i vilande state. Så jag körde på helt enkelt.

På ettårsdagen grät jag som en liten bebis. Alla prover var helt perfekta. Långtidssocker 31 eller 32 (Minns inte nu) och det var toppklass. C-peptid var inom normalvärdet (jag producerade inte längre överdrivet mycket insulin) – och detta var alltså innan jag ens tagit bort allt fett på magen. Jag har fortfarande en del övervikt kvar liksom. Min läkare påminde mig om att jag hade rätt till en bypass-operation för magsäcken, och då slog det mig. För det är ju vad det handlar om. Det handlar ju om statistik. Att rekommendera någon att gå ner i vikt och hålla den är statistiskt rätt dumt. Jag tror 5% klarar av att hålla sin vikt eller något sånt. Med kirurgi blir statistiken väldigt mycket bättre.
Jag har klurat mycket på, om det kanske är därför som trots att kost och motion ska utgöra grunden av all diabetesbehandling så är det knappt att det ens nämns. Man pratar mediciner istället. Eller så är det bara min upplevelse av vården, jag kanske söker efter den här typen av historier vad vet jag.

I alla fall. Jag är som sagt inte i mål ännu, och jag kan lova dig att det är en sån befrielse att förstå vad som var fel på mig. Min värk, mina svampinfektioner, att jag fick rosfeber när jag var utomlands, att jag varit tjock, haft dåliga luftrör. Det mesta försvann på vägen. Men det jag vill förmedla är inte något annat än att vi kan ta mer ansvar för vår hälsa än vad vi tror. Det är inte bara svart eller vitt. Det är absolut inte bara läkarna som har svaren på våra frågor, vi måste våga själv anpassa oss och inte ge efter. Det är värt det.

Troligen är det som jag sade, att min produktion är väldigt lite eller opåverkad och jag hade just svår resistens, men ingenting annat. Så jag har kanske haft tur. Eller så blir jag insulinberoende diabetiker imorgon ändå. Men även den som har problem med produktionen, eller t.om den som är typ1:a och inte har någon produktion kan avesvärt förbättra sin hälsa med bra mat och bra rörelse. Det går. Det är inte skrivet i sten.

29666477_10155124434381721_1424442850_n

#kanjagsåkandu

DAC och casting

Hej!

Jag har tagit beslutet att inte följa gruppspelet till DAC, och att fundera på saken igen till slutspelet istället. Anledningarna som följer (i ordning)

– Jag är rätt sliten, på mediciner, och orkar inte 100%
– Det är otroligt dåliga tider
– Det är väldigt stor risk att det är svårt att följa pga servers

Dessa anledningar gör att jag prioriterar bort gruppspelet, men kan tänka mig att om Optic eller OG tar sig vidare får vi fundera om. Jag behöver vara lite rädd om mig.

En fråga som jag vill ställa till er dock; Kan det vara relevant att titta på såna här matcher i efterhand dvs inte LIVE, t.ex på en mer passande tid. Skulle det vara intressant?

MVH

Kim

Bild för uppmärksamhet

Bild för uppmärksamhet

Hur behandlar vi vår sjukdom

Eftersom jag är omedicinerad, och det finns en hel uppsjö av mediciner, så tyckte jag att det kändes intressant att sätta sig in i det lite extra. Ett starkt argument för att kasta kost och motion i sjön, eller i alla fall inte ta det så hårt, är ju att det finns mediciner. Varför krångla till det liksom.

Så med hjälp av Fass Vårdpersonal, studerade jag lite mediciner för typ2 diabetes. Bara för att få en bild av vilka förändringar på sjukdomen man kan förvänta sig. Man studerar ett gäng människor, ger dem ett medeltal i Hba1c och sen kikar man hur mycket mindre Hba1c blir i snitt. Vissa tappar förstås mycket mer, och vissa mindre. Det var intressant faktiskt. Medicinerna som jag kikade på var Metformin,  SitagliptinEmpagliflozin och Linagliptin. Jag gjorde inga djupare studier, men en kan väl konstatera att värdena inte riktigt är så superimponerande. Det varierar förstås mycket beroende på hur sjuk patientgruppen är, och vilka doseringar som nyttjas. Men från 5-22 mindre i Hba1c hittar jag bland de olika kontrollgrupperna. För att titta på siffrorna själv, kom ihåg att formatet är Hba1c% vilket betyder att du måste räkna om siffrorna till mmol. Det kan du göra här

Exempel: 7.90 i basvärde ger ett Hba1c som vi räknar det på 63. Snittminskningen var 1.19 -  6.71 alltså. Vilket med vårt sätt att mäta blir 49.8 Hba1c. En märkbar, men inte tillräcklig skillnad.

Exempel: (Glyxambi) 7.90 i basvärde ger ett Hba1c som vi räknar det på 63. Snittminskningen var 1.19 . 7.90-1.19=6.71 alltså. Vilket med vårt sätt att mäta blir 49.8 Hba1c. En märkbar, men inte tillräcklig skillnad. Det är en av de större variationerna, på andra doser och andra mediciner är det inte sällan lägre. 

Det är ganska kraftfulla doser av metformin som ger de riktigt ordentliga sänkningarna, medan många mediciner sänker i snitt Hba1c med runt 10.

Jag kopplar det till mig. Jag hade 63 i långtidssocker när jag kom in, jag hade alltså hamnat på 53 om jag varit en snittpatient. Ganska långt ifrån ett friskt värde, i synnerlighet eftersom jag är så ung. Om jag minns rätt hamnade mitt Hba1c på 43 efter 6 veckor och sen ytterligare lägre efter det. Endast kost och motionsbehandling då.

Det står överallt, på alla seriösa sidor, att grunden till all behandling är kost och motion hos typ 2 patienter. Du kan säkerligen hävda att det inte stämmer i 100% av fallen, men de allra flesta. Trots detta ser vi att patienter och läkare snarare tittar mot läkemedel än något annat. Nästan alla läkemedel har samma text, bilden nedan är från FASS

kostochmotion
Har alla patienter en kost och motionsplan? För de riktigt stora skillnaderna i Hba1c kommer inte att komma från läkemedel, om det nu inte är att du har katastrofala värden, då kan läkemedel vara nog (eller om du tillhör den delen av sjukdomen som har hämmad eller kraftigt hämmad insulinproduktion) dom kommer att komma från livsstilsförändringar. Vi måste komma ihåg det.

Vi måste hjälpa varandra och oss själva att hitta ett nyttigare sätt att leva, även om det är så att vi inte ådragit oss sjukdomen med dåligt leverne, så måste vi anpassa oss efter den här sjukdomen. Jag vet inte hur många gånger jag ska läsa om människor som tar Jardiance, och nu undrar varför de fått svampinfektioner i underlivet. Eller de som tycker att dom tar ju sina mediciner och trots detta kan de inte äta det ena eller det andra. Vi måste acceptera vår sjukdom, och istället göra något åt den.

Så snart vi vet om att vi är sjuka måste vi försöka att förbättra vår situation. De riktigt stora förändringarna i hälsa kommer inte att komma från att du får rätt medicin med allra största sannolikhet utan från att du hittar rätt approach till kost och motion. Precis som det går att läsa om överallt. Precis som din läkare säger. Medicinen för oss typ2:or (i de allra flesta fallen) är det vi tar till när inte kost och motion är tillräckligt. Men så otroligt många av oss har inte ens börjat försöka ordentligt innan vi ändrar våra medicindoser.

Avslutningsvis, för att förtydliga. Jag har själv medicinerat. Jag tycker inte att någon ska sluta med sin medicin, det är absolut inte vad denna text handlar om. Jag anser bara att vi måste veta vad det är som gör skillnad. Kan vi vara utan medicin är det ju fantastiskt, såklart. Men kan vi inte det så är det inte hela världen. Men vi måste söka hälsan i vår livsstil. Vi måste tänka längre än dagens slut. Vi måste göra tid för att röra på oss ibland, och troligen minimera både snabba kolhydrater och socker. Det är jävligt tufft, jag vet. Men det är utan tvivel värt det.

Andra artiklar

Nya sättet att se Diabetes typ 2
Nydebuterad Diabetiker
Ta reda på hur din sjukdom ser ut
Vad är det för siffror som gäller?