Motivation till förändring

Jag ser många som säger att deras motivation är slut, och att det är så svårt att hitta lusten till att träna eller hålla i en schysst diet. Många som påpekar samma sak till mig också, ”Ja hade man haft din motivation så hade det varit lugnt”
Därför tänkte jag att vi skulle prata om det här med motivation, vad är det egentligen?

För med vissa saker tycks motivation vara ett ord som är passande att nyttja medan med andra saker inte så mycket. Ta ett arbete t.ex – inte fan pratar vi om motivation då. ”Jag var så omotiverad idag, så skippade, får ta tag i det imårrn”
”Jag ska börja jobba, tänkte att i April blir nog nice” – näe. Det fungerar ju inte riktigt eller hur.

Tillåter vi motivation att vara en faktor så måste vi ta hand om den faktorn. Vi kan inte säga att vi behöver vara motiverade och sen inte vara det. För då blir det omöjligt. Vi lägger kanske motivationen i andra människors händer. Plötsligt är vår hälsa i kompisens grepp, istället för att den ligger där den hör hemma – hos mig. Men visst kan man också jobba med motivation, som en faktor. Det är inte fel, bara vi tar hand om den som jag säger. Vi får helt enkelt se till att förse oss med de verktyg som krävs för att vara motiverade, så att vi får det jobbet gjort som vi vill. Då är motivation ett jättebra verktyg. Att ta sig till gymmet peppad och köra.

Men annars tycker jag vi ska stryka motivation, jag brukar säga att motivation är bara för den som inte bestämt sig, och jag vidhåller det. Jag är inte alls alltid motiverad att träna – tvärtom tror jag att om jag känner efter så är det oftast skönast att inte göra det. Men det är också för att vi ständigt söker de korta responserna. Det är skönt i tretton minuter att skippa ett träningspass, men känslan av att ha genomfört ett träningspass sitter kvar i en dag, kanske flera. Jag vet om det, så jag väljer att träna.
Samtidigt vet jag vad träningen gör för kroppen, hur den påverkar mina sinnen, och hur den ständigt ställer sig i kamp mot den sjukdom som jag bär på. Jag vet om det, så jag väljer att träna.

Det handlar nog mycket om att sluta vara barnslig och se dom korta fördelarna, och titta på saker och ting mer långsiktigt. Frågar du en unge om han vill ha en karamell nu på direkten eller 5 om 10 minuter, så kommer en unge välja en karamell nu. Ju äldre dem blir så förstår dem vinsten i att vänta 10 minuter. Karameller kanske är en haltande jämförelse när man pratar kost och träning, men det är det resonemanget vi måste ha.

Att skippa passet nu, kommer kännas supergött ett tag. Men att köra det kommer vara och kännas supergött längre.

Avslutningsvis vill jag vara lite hårdare i tonen och påstå att det är ett sätt att skita i sin hälsa man sysslar med när man väntar på lust eller motivation. Det är bara en förklaringsmodell för att slippa erkänna att man bara inte vill. ”Jag hittar verkligen inte motivationen” är bullcrap. Leta bättre eller sluta leta, så ses vi på gymmet!

29103898_10155085050166721_6065181008129425408_n

Loveletter

I’m looking back, more then 10 years of competetive gaming in my life. I played some, casted some more, and i have been around. Some days it feels like i just eat, breath and live Dota. And sometimes i even forget what got me started in the first place. Thats why its amazing to realise that the best team in the world is Virtus Pro. I mean honestly.
How many times have we not seen teams consisting of ”random popular players” with alot of fans trying to reach the top. Or teams that just play perfect, almost lightofheavenly dota, where not making misstakes is the key in their strategy. Teams that doesnt dare to take highground since it might put them in a risky situation. Teams that takes no risks in neither drafts or play. Who cant finish games with over 30K gold lead.

Then there is VP. Sometimes you might think they drafted abit slow, or after a few minutes in the laneplay they seem to be abit off. But then something happens on the map, it might be a TP in, or a movement from on of the supports, and all of a sudden there is full blown chaos going on. Mind you its controlled chaos tho, you see rodjer surviving with his tusk with 50hp left, but instead of fleeing hes on his way in again. He needs one more hit to die, but when the enemy hero is about to finish him, Noone shows up with maybe 110 hp, and makes sure to both rescue Rodjer and himself. In a different part of the fight pasha have made sure to get a couple of kills for himself and Ramzes with a new-swapped-full-hp terrorblade is the only thing looking even remotely under control. But all enemies are dead, and its even hard to follow the fights with 10 years of experience from the game. Actually i even have more. You say things like ”wow thats lucky” or ”so damn close” but if you watch the actual fight again, with lower speed, and see what really is going on its russian perfection.
They have taken the crazyness of players like vigoss, they have made reality of what NS once upon a time thought was possible. They are the russian bear that many of us feared so much. Back in the old days you could bait them into the towers like angry dogs, but not anymore. And even if there was some unstable gaming during one of the games in the finals, they just brought it together when it was needed, got 3 kills and finished roshan and the game was all over from there on.

I’ve always respected what people might call ”Russian” Dota. When i say that i always mean something rare and nice. Something worth watching. Sure they might have lost that game versus optic due to abit overagression. But they won two majors, and they most definently my heart.

Thanks VP

Virtus_Pro