Godis, en mänsklig rättighet?

Jag blir konfunderad när det diskuteras godis i diabetesforum och grupper. Ibland är det väl skitnödigt, det kan jag hålla med om. När någon skäller på den andre som ätit potatis, eller för att man har lite pasta på tallriken. Jag håller med. Men vid diskussionerna om godis drar jag öronen åt mig.

Det kan vara att man pratar om sitt diabetessjuka barn, eller sig själv, och då nyttjas ofta orden att ”man inte vill låta sin diabetes styra ens liv” och därför äter man som man vill. Först ska jag säga att jag håller med om att man äter som vederbörande vill. Det är upp till var och en att väga besluten om kost i sina hjärtan, men det är också självklart så att vid stora sockerintag som diabetiker så blir blodsockret svårare att kontrollera. Inte sällan blir det ganska högt först, och sen efter (mycket) insulin blir det lågt igen, och det är lite svajjigt upp och ner. Allt utifrån vem som äter det, och hur mycket man äter naturligtvis.

Jag undrar, är det värt det? För det är den frågan jag ställt mig själv. Jag är inte insulinbehandlad, så jag har tidigare behövt vara mycket mer försiktig. Idagsläget tror jag nästan säkert att jag klarar ett glukosbelastningstest, för så bra är jag i min sjukdom idag. Men jag tycker sällan att det är värt det, trots detta. Godiset (beroende på vad det är och mängd) gör att jag blir mer sugen efteråt, eftersom min helt normala process utan mediciner gör att jag blir lägre efteråt. Det här fungerar lika hos många friska också, att man helt enkelt får en gummibandseffekt, och blir lägre. Sugen på något igen, och det känns bara svårt. Jag föreställer mig att det är lika svårt för andra patienter med samma sjukdom. Men ofta ser jag de som äter upp sig till 20-22 och sen kämpar med att få ordning på sockret, och samma sak får barnen. För det är deras rättighet. Jag håller med om att man ska fira helgen, och äta gott. Det gör jag verkligen, men skulle det inte var bättre om vi lärde oss själva och våra barn att man kan göra det utan socker? Eller kanske med mindre del socker, eller kanske med ett livsmedel som inte gör att man blir väldigt hög i sockret?

Jag vet att det blir skitnödigt, och jag vet att det blir moralkaka och pekpinnar. Det är inte meningen dock, det är sannerligen en helt öppen fråga. Är det inte bättre att vi lär om vad som är att fira, lär om vad som är värt, än att vi fortsätter generation efter generation att yrka rätten att stoppa i oss saker som inte kroppen ens behöver. Ärligt talat nu?

Sen vart man sätter sin gräns, ja, det är ju förstås upp till var och en. Men hur kroppen reagerar på rent socker jämfört med socker som är blandat med lite fett, kan man ju utnyttja. Det blir mindre sockerpåslag av en chokladkaka än en påse med lösgodis. Läsk antar jag på riktigt att ingen dricker, eller saft, men de som gör det. Byt till Zero. Igår! Sen finns det ju glass och annat som inte är 100% rent socker, utan faktiskt består av andra saker som kroppen har nytta av. Är det fel att välja sånt? Är det fel att säga nej till sig själv, eller till sina barn, när de vill stoppa i sig <bara> rent socker?  Jag tror, att ett av de bästa sättena att inte känna sig kontrollerad av sin sjukdom, eller hindrad av sin sjukdom, är att acceptera att den finns där, och hitta en väg som fungerar, utan att man ska behöva oroa sig för att varken bli för låg eller hög. Eller få följdsjukdomar

ladda ned (10)

Vad tänker ni?

About the author: Kim Larsson