Upplevelsen av att må bra

och att faktiskt må bra behöver inte alls vara samma saker.

Föreställ dig en person med en beroendesjukdom, låt oss säga att denne fiktiva person är alkoholist. Skulle du fråga den personen om dens egna uppfattning om hurvida de mår bra eller inte så skulle du troligtvis få olika svar beroende på om de var berusade eller ej. Det betyder inte att det är vad vi kan gå efter när vi ska ge goda råd till alkoholist. Visst ska vi ta hänsyn, med ett humanistiskt perspektiv, till hur personen upplever sin vård eller situation. Men det finns vissa fundament som vi ändå inte kan släppa på. Det tror jag alla är överens om. När det gäller diabetesbehandling verkar det inte vara lika solklart.

Upplevelsen av lågt blodsocker
Detta är det första som jag kommer att tänka på. I den här gruppen finner vi alla sorters patienter egentligen. Att känna sig låg är jobbigt som satan. Är man dessutom behandlad med insulin så är det en riskfaktor för att hamna i en farlig situation, det måste givetvis respekteras, men de andra personerna som inte ligger under denna risk. Hur ska det resoneras kring dem? Är upplevelsen av att man är låg viktigare än att ha ett bra blodsocker? Vart går gränsen? Det finns de som känner sig låga under 8 i blodsocker. Jag anser att man självfallet får respektera upplevelsen, men att rekommendera en smörgås i det läget är rent förkastligt.

Som kostbehandlad, eller metforminbehandlad är inte (Farligt) lågt blodsocker något man ska behöva oroa sig för. Det är helt enkelt inte en möjlighet om man inte har någon annan sjukdom. Diabetes är att sockret blir för högt, inte för lågt. Vi måste verkligen lära oss det. Så när någon som har den här formen av behandling ligger på 4-6 i blodsocker så är det bara bra. Det är ingen fara. Ingenting kommer att hända av blodsockret i sig, är man sen hungrig eller något annat så är det klart man ska äta. Men man ska inte äta på grund av blodsockret.

Upplevelsen av normalvärden är också samma sak. ”Jag mår bäst på 9 i blodsocker, så nu när jag har 6 efter maten så känns det konstigt” – Vi måste komma ihåg vanans makt. Även om du mår bättre på 9 i blodsocker så borde du inte satsa på att ligga på det. Satsa på att ligga lite lägre, och kanske vänja dig med känslan? Kanske kommer du att må bättre om ett tag. Det finns vetenskap och forskning som visar att det är farligt att ligga på ett värde över 8 under längre tider, varför ska vi uppmuntra folk till det?

Att låta upplevelsen enbart vara det som styr är korkat, och kommer leda till en sämre sjukdomsbild. Men på andra sidan har vi också ett problem, det är dem som bara ser till värden, bara ser till att göra rätt, och inte tar någon hänsyn alls till hur människan självskattat upplever sin behandling. Där kan vi givetvis inte heller befinna oss. Det finns de som hör om någon som äter smörgåsar och efter sin frukost ligger dem på låt oss säga 6.0 i socker. Dvs ett värde som forskning och vetenskap säger att är rimligt. Att då börja skuldbelägga och säga att ”Du hade säkert legat på 5 om du skippat mackan” tycker jag är minst lika pantat och funktionslöst. Men balansgången är uppenbart svår.

Samtidigt överförs och blandas råd så det blir total katastrof mellan varven. En patient har hört att ”Du kan ligga mellan 7 och 10 efter måltid” baserat på deras sjukdom, och baserat på deras problematik. En annan patient berättar att denne efter en måltid ligger på 6 i blodsocker. Nu börjar patient 1 att säga att ”Det är lite lågt, min läkare har sagt att jag ska ligga mellan 7 och 10” och vips så har ett gäng missuppfattningar startat.

Individuella vårdplaner och målvärden är en självklarhet, och vi kan inte blanda ihop med varandra på det sättet. Särskilt inte om vi inte förstår VARFÖR vi fått de värden som vi fått. Men forskningen och vetenskapen pratar sitt tydliga språk om vilka värden som gäller.  Så även om du fått en rekommendation att ligga ”sämre” i något värde, så är det fortfarande inte optimalt.  Det kanske låter tråkigt, men det är sanningen.

Det råder extrem okunskap bland icke-diabetiker, det är uppenbart och det såg man var uppenbart också under diabetesgalan. Men även diabetiker generellt är ganska okunniga om sjukdomen, vi måste vara mer försiktiga. Många menar att de haft sjukdomen lång tid och därför vet svaret på olika saker, och visst finns där mycket erfarenhet. Men även om en sak fungerat för en person så betyder inte det att samma sak fungerar för en annan person. Vi kan inte bara förlita oss på anekdoter. Sen finns det forskning, det finns välgjord och tydlig forskning när det gäller diabetes, både typ 1 och typ 2. DEn forskningen måste vi respektera, och även om någon som haft diabetes i 30 år inte håller med, så är forskning det som måste vara grundmaterialet för de diskussioner som hålls.

Det är tre saker som vi ska vara särskilt varsamma om

– Ett lågt och balanserat blodsocker (som inte blir för lågt eller för högt)
– Vårt blodtryck
– Våra blodfetter

Vi borde inte råda varandra att skippa de faktorerna. Istället hjälpa varandra att fokusera på dessa sakerna utan att det blir för ohållbart hur vi upplever behandlingen naturligtvis.

 

About the author: Kim Larsson