Hur tar vi emot fakta?

Det är sannerligen en utmaning, och något jag har verkligen förstått att är svårt också. Inte för att man vill förvanska sanningen, men garanterat för att vi alla vill hitta en förklaringsmodell till det sättet vi valt att leva, så att det ska överensstämma med vår bild.
Vi måste alltid tolka faktan utifrån vem som skriver den, det är inte mer än rätt. Läser jag ett inlägg från kostdoktorn så är jag oerhört försiktig med vissa saker, som att slutatser som dras av kolhydrater hos en person som gjort sig känd för att just minska ner på kolhydrater. Det är ett sätt att vara källkritisk. Det är nödvändigt. Ni behöver absolut se på det jag skriver som att det är skrivet av en person som haft diabetes en väldigt kort tid, och som inte har någon som helst vana med insulinbehandling eller ens tablettbehandling. Men jag vill ändå påpeka att min målsättning inte är att försöka få någon att göra på något särskilt sätt, utan snarare att samla fakta (bara för min egen skull) och sen presentera den. Det ger mig en tillfredsställelse att dela med mig av det jag förstått.

Nog om detta, och till saken. När vi pratar om saker och när vi läser statistik och rekommendationer så finns det en objektiv fakta vi kan hålla oss till. Det är t.ex sant att ett långtidssocker under 48 är att föredra för att minska risken för komplikationer. Det här går att läsa sig till på flera sidor (Min källa den här gången är diabeteshandboken) det som blir intressant i det här scenariot är HUR vi tar till oss den här faktan. Det är där som de absolut största förändringarna sker.

Kring det här numret finns det nu en massa människor, en massa livsöden och en massa andra saker som måste tas i beaktning. Det förstår jag, och jag tror att alla ni andra som läser också förstår det. Men här är inte alla överens om vilken approach man ska ha till en sån patient, eller en sån läsare. Det finns de som tycker att stressen i att informera om såna här saker för en patient som inte lyckas nå de värdena som är optimala, eller bättre, är så stor att det är bättre att sätta ett lägre värde som målsättning. Jag jobbade väldigt länge med pappagrupper på diverse vårdcentraler här i stan förr, och där fanns en liknande argumentation. När man fick mammor som inte klarade av att sluta röka under graviditeten (kanske deras psykiska hälsa, eller andra faktorer gjorde det för svårt) så sas det många gånger att det är okej ändå. Rök så lite du kan bara. Sen jobbade man efter det istället. Det finns ingen funktion att vara elak mot människor. Det ändrar dock inte faktumet att rökning skadar fostret, och att den informationen fortfarande är objektiv. Där hamnar jag ofta när jag hör era historier om diabetes, och sättet som vi stöttar och finns för varandra i den här sjukdomen. Ska vi verkligen skippa den objektiva sanningen? För det är ju så att vi kan äta godis ibland, vi kan skippa träningen ibland, vi kan göra olika saker som inte kanske är det mest lämpade bara vi hanterar de andra dagarna. Då finns det plats för det. Men att peppa någon som har 70 i långtidssocker att ”det viktigaste är att du mår bra” är inte långt ifrån att bara smärtlindra en patient som ligger för döden. Förstå mig rätt, man dör inte på fläcken av 70 i långtidssocker ALLS, men målsättningen borde vara att få ner det. Det är superviktigt att du mår bra. Det hoppas jag verkligen att du kan få göra. Men vi får inte glömma bort att vi ska må bra imorgon också, och en vecka efter det, ett halvår, ett år, ja kanske 30 år.

Vi måste absolut tro på varje människas inneboende förmåga att göra det bästa för deras egna kroppar. Men det är en otrolig balansgång. För ibland nyttjar vi varandra för att få stöd i otroligt dåliga beslut, och givetvis kan vi förstå att någon snaskar för mycket (Jag gör det, så gissar att fler personer gör det också) mellan varven. Vi behöver inte skrika ”Dina nervtrådar tar skada just nu ditt pucko” till den som just ätit för mycket karameller en fredagskväll. Men vi behöver hjälpa varandra tillbaka på den rälsen som kallas hälsa, och vara stöd till varandra som vuxna människor ska vara stöd. Varken för elakt eller för dekadent. Just precis där emellan, där den objektiva sanningen på något sätt får vara det som leder oss framåt.

Det tycker jag i alla fall!

Slutligen vill jag säga att jag har en tendens att låta svinhård ibland, och jag är likadan privat. Jag är en snickarson (som hatade att snickra) och jag är en rätt simpel människa. Jag ber om ursäkt om jag låter hård i kommentarer, eller om jag framstår som att det bara är mitt sätt som är rätt och inget annat. Jag lär mig ohyggligt mycket från er i diabetsgrupperna, och min drivkraft är att samla den kunskap som finns, som är relevant, och se om jag kan överföra den praktiskt till min bättring i min typ2 diagnos. Jag har lyckats vända min neuropati som jag hade i fötterna, och bara det är en sån kick. Jag hoppas nu att en vacker dag kunde ignorera det faktum att jag är diabetiker och äta som vanligt (jag tror det är supernaivt, men om vi siktar högt så kommer vi i alla fall en bit på väg)
Tack för att du läste.

Det är snöigt i Dalarna

Det är snöigt i Dalarna

 

About the author: Kim Larsson

Leave a Reply

Your email address will not be published.