Vad är det för siffror som gäller?

Det florerar en hel del siffror beträffande diabetes, och jag tänkte att det kunde vara smart att en gång för alla skriva ner vad som gäller. Det finns visserligen undantag, dessa görs individuellt till patienter beroende på hur svår sjukdom de har, och deras ålder. Men nivåerna som gäller är.

Långtidsblodsocker 
Fram till 50 års ålder är HbA1c-värdet hos en person utan diabetes normalt inom området 27 – 42 mmol/mol. För personer över 50 år är 31 – 46 mmol/mol normalt.
För den som har diabetes är den allmänna målsättningen att HbA1c ska vara lägre än 52 mmol/mol. Tillägg: Det verkar som att man nu snarare rekommenderar under 48mmol/mol på grund av risken för bland annat problem med ögonen vid högre siffror

Ett lägre HbA1c, 42 mmol/mol, bör eftersträvas hos unga och hos dem med låg risk för känningar

P-Glukos
Om du inte har fastat och ditt P-Glukos är 12,2 mmol/L eller högre är det sannolikt att du har diabetes.
Om du har fastat och ditt P-Glukos är 7,0 mmol/L eller högre flera gånger kan läkaren ställa diagnosen diabetes.
Får du värden mellan 6,1 och 6,9 mmol/L vid flera tillfällen, trots att du har fastat, kan du få göra andra undersökningar. Det kan vara så att du lider av prediabetes eller insulinresistens då.
Målvärdet för blodsocker två timmar efter maten är lägre än 8 mmol/L. Här florerar dock ett annat värde också som är lägre än 10 mmol/L på bland annat läkemedelverketssida. Detta värdet har jag också sett mycket i grupperna, och enligt läkemedelsverket så har man detta värde när man, jag citerar ”När symtomfrihet (inte prevention av komplikationer) är målet, som t ex hos de mycket gamla

P-glukos vill man i regel ta två separata prov på innan man sätter diagnos.

De högre värdena är skadliga även om de är individanpassade. Värden över 8 mmol under längre tid ökar risken för njurskador, skador kopplat till hjärt och kärl och även på ögonen.

Enligt flera källor så är anledningen till att man sätter högre värden som målsättning inte bara ålder, utan även att man inte vill riskera att patienten bir låg. Det tycker jag är sunt, men ett annat sätt att minska risken för att inte bli låg är förstås att äta mindre socker, mindre snabba kolhydrater och mindre långsamma kolhydrater, då slipper man att ha en så hög mängd insulin och kan minska ner på rekyleffekterna.

Men slutligen, det är väldigt dumt om ni sprider era individuella målvärden som ni fått från eran diabetessköterska eller läkare som om de vore sanningar. Ni kan ha fått ett anpassat värde utifrån andra faktorer som inte gäller andra patienter. Jag tycker att målsättningen ska vara att ha ett så bra blodsocker som möjligt, och justera medicindoser, träning och kost efter att få det. Men det är min personliga åsikt.

Sen finns det förstås en rad saker som gör att detta är väldigt svårt eller omöjligt, men tyvärr upplever jag att de individuella värdena sänker ambitionsnivån hos många patienter. Där man fått höra att det räcker att man ligger under 10 t.ex efter en måltid, då känns det ändå okej att ligga under 11. Men själva fundamentet, att vi skadar våra kroppar när vi ligger så högt det blir liksom glömt där bakom. Som om patienten inte var viktig alls. Eller som om man inte tror på patientens förmåga att ställa in sin diabetes.

Slutklämmen är också, att när man tittar på risk för följdsjukdomar, så är metabol kontroll det absolut viktigaste vi kan göra för att förbättra våra chanser som diabetiker. Så vi borde, utifrån våra förutsättningar, satsa på ett så bra värde som möjligt på långtidssockret, och ett p-glukos som inte hoppar och studsar.

blodsockertest1

(Källor:

https://ssdf.nu/om-diabetes/blodsocker

https://www.diabetes.se/diabetes/leva/blodsockerkontroll/hba1c/

https://www.1177.se/Dalarna/Fakta-och-rad/Undersokningar/P-Glukos–blodsocker/

https://lakemedelsboken.se/kapitel/endokrinologi/diabetes_mellitus.html )

Frustration

Jag har skött om mig själv i två års tid nu. Ett aktivt val varje dag för att jag ska må bra, men en sak från starten, en skada som jag fick indirekt på grund av högt socker och allmän ohälsa, den blir jag inte helt av med.

När jag var i USA för mer än två år sedan drog jag på mig rosfeber. En sjukdom en frisk ung människa inte ens ska kunna dra på sig, men som sagt, jag var i riktigt dålig form. Fick den sjukdomen, behandlades akut på sjukhus där och drog i mig MÄNGDER med penicillin. Två lika sorter i hög dos. När jag väl kom hem till Sverige sen oroade sig min Svenska läkare för att jag inte riktigt ätit rätt sort penicillin trots allt, så jag fick äta ännu en dos. Det slog ut min mage totalt, och resultatet av det blev en superliten spricka i ändtarmen. Vi pratar 4-6mm på grund av allt toaspringande.
Ovetandes av min diabetes då kan nämnas, men sårläkningen är dålig även om man inte har diabetes, och sårfanskapet läkte inte. Vilket resulterade i krampartad smärta.

Jag opererades för detta, och lade det bakom mig. Men i Fredags gjorde alltså denna skit sig påmind igen. Ett helt vanligt toabesök, och sen känner jag hur krampen börjar komma. Är mitt i en jättebra period med min stream, jobbet är skitkul, jag älskar mina tittare, så jag försökte tänka att det nog ger sig. Men det blev värre och värre, och vid halv åtta var det outhärdligt. Så hamnade på akuten. Morfin hjälper knappt. Men den här gången fick jag stesolid mot krampen och det hjälpte. Nu har jag legat på sängen hela jävla helgen och tittat på serier, så pass länge att ryggen känns sne. Jag är så sjukt frustrerad. Frustrerad över att jag slitit som ett djur för att hålla min sjukdom under kontroll men ändå får jag tillbaka det här, som en påminnelse om att jag inte skötte mig då. Frustrerad över att jag vill jobba, vara med mina tittare och fortsätta att bygga på streamen. Frustrerad över att jag inte kan träna, och att jag är irriterad och grinig.

Men krampen har lagt sig, och jag har inte längre dödsont. Smärtan är inte påverkad av rörelse så jag kommer kunna träna igen imorgon. Hoppas jag. Medicinerar jag kan jag inte träna, så vill sluta med det så snart som det bara går. Blandningen av stesolid och morfin är liksom ingenting man leker med.

Mitt blodsocker är trots allt under kontroll vilket är jävligt bra. Jag är imponerad över det. Har t.om ätit lite godis, som gammalt tröstbeteende. Men med en topp på 7.4 (1 timme efter) och nere igen under 6 (1.5efter) så är allting så bra som det kan vara.

Detta var ett gnällinlägg. Men också en önskan till er som följer mig och som supportar min kanal och det jag gör, att ni förstår mig. Jag har inte valt detta.
Whatever, hoppas vi ses imårrn.

När blodsockret sen håller sig relativt stabilt så kommer inget jobbigt sockersug efteråt heller

Gratis coaching

Sugen på att bli coachad av mig under en sändning Dota2? Du spelar en pub (och jag finns med som coach för hur du kan utvecklas, ger tips, och avslutningsvis några saker du kan träna på)

– Du är subscriber i min kanal, skriv hur länge du varit med!
– Du har max 3000 mmr
– Du har tillgång till discord
– Du skickar in en ansökan till mig (papadrayich@gmail.com) där det står vem du är, vad du vill träna på för roll, din nuvarande MMR

Vi kör till veckan någon kväll som passar. Skriv gärna vilka kvällar som passar till veckan (Ej tisdag)

Draybba3d698b715197e99S0q2MgADnZTMIquCovyU0uSSGP2U1OLM9LwY_VJDI0NLM0sToGyulaGlQYWRhalOkpWhToGVIQA.pr628476-2-3352822

Definitioner skapar problem

Detta är inget pro-LCHF inlägg. Det är inget anti-LCHF inlägg heller. Det är ett neutralt inlägg om det faktum att vi inte lyckas riktigt förstå varandra när vi pratar om kost. För definitionerna är så olika. Det blir problematiskt när man pratar med vårdinrättningar som ser kosten på ett sätt, och det blir oerhört hård ton i diskussioner mellan personer på olika forum. För man vet inte riktigt vad man pratar om. Så jag tänkte, vi sätter oss ner och tittar på detta, och kanske kan det i slutändan bli en bra lösning.

Det första som ska sägas är att det är svårt att hålla neutralitet i den här frågan, inte för mig personligen men för att andra människor också väldigt snabbt drar slutsatser. ”Jamen du ar ju ätit LCHF, så du tänker säkert såhär” och så vidare. Ge mig respekten att förstå att det som driver mig i frågor relaterat till kost och då särskilt diabetes är driften att hitta ett sätt att leva som är hälsosamt och långsiktigt, som jag kan träna samtidigt som jag gör, som jag orkar med mina barn, kan dansa och älska med min fru och leva i alla fall hyfsat normallångt. Det är min motivation.

Vad är LCHF?

Inte ens här kan vi få ett ordentligt svar, för även inom LCHF är man inte helt överens. Det talar ju sitt tydliga språk om hur mycket debatt det är just gällande detta. Men jag tycker att kostdoktorn får vara den som ”bestämmer” i det här läget. Han delar upp kosten i tre nivåer. Det ska dock tilläggas att det inte räcker att man räknar mängden kolhydrater, utan att man också ska undvika vissa födoämnen helt. Socker, stärkelse, gluten, frukt och margarin.

Strikt (0-20g kolhydrater per dag)
Måttlig (upp till 50g kolhydrater per dag)
Liberal (upp till 100g kolhydrater per dag)

Livsmedelsverket rekommenderar att 45-60% av vår mat kommer från kolhydrater när vi pratar normalkost. Det innebär typ 250-300g kolhydrater

När det gäller lågkolhydratkost så handlar det om att ca 30-40% av vår energi ska komma från kolhydrater. Det innebär 150 – 200g kolhydrater per dag.

Definitionen av kolhydratsreducerad kost är alltså allt under 250g (förstås beroende på ditt totala intag*)

fettinnehåll
kolhydratsinnehåll
Nu vet vi vad definitionerna säger, och då kan vi förstå att ”Extrem lågkolhydratkost” är det som man inom diabeteslitteratur refererar till som LCHF. Även om du äter en liberal LCHF å kommer du att inom litteraturen klassas som extrem lågkolhydratkost. Det är värt att notera dock att när man pratar om riskfaktorer för ketoacidos så pratas inte om extrem lågkolhydratkost, utan extrem lchf eller svält. Hurvida defintionerna är under kontroll i dessa fall kan jag inte svara för, men det bör då vara det som klassas som strikt LCHF som i såna fall är en riskfaktor för detta problem.

(Länkar: http://www.dagensdiabetes.info/index.php/alla-senaste-nyheter/2152-normoglykemisk-ketoacidos-ett-allvarligt-tillstand-forekommer-bland-annat-som-biverkan-av-sglt-2-hamnare-och-lchf-vid-t1dm

http://diabetesportalen.se/om-oss/fraagelaadan/besvarad-fraaga/typ-1-diabetes-lchf-kost-och-syrafoergiftning/

http://www.lakartidningen.se/Klinik-och-vetenskap/Fallbeskrivning/2015/09/Svar-ketoacidos-hos-ammande-kvinna-med-lagt-energi–och-kolhydratintag/ )

Kommentarer på LCHF inom diabeteslitteraturen är att kosten kan initialt leda till viktminskning och förbättring av vissa blodfetter, samtidigt försämring av andra. Det finns inga riktiga långtidsstudier som kan styrka vad som händer om man äter såhär under en lång tid, men man har jämfört två grupper som ena åt mest animaliskt fett och den andra omättade fetter i förstahand, och den andra gruppen hade större överlevnad.

LCHF rekommenderas inte till diabetiker kan vi komma fram till. Det är inga tvivelaktigheter där. Det är vad litteraturen säger. Lågkolhydratkost rekommenderas dock som en del av all diabetes, även för typ1:or, och man har sett kopplingar till bättre långtidssocker och även att den är effektiv mot just insulinresistens. Det finns flera studier som pekar på detta, och det är intressant. Särskilt tänker jag till typ 2 diabetiker som kanske på grund av övervikt och annat har problem att röra på sig, således tappar de en av sina viktigaste funktioner för att behandla eller hantera sin insulinresistens. Då kan lågkolhydratkost vara fördelaktigt.

Avslutningvis tänkte jag att vi kunde kolla på några missuppfattningar, eller saker som folk tänker om dessa koster, för att kanske slå hål på några myter

Insulin gör oss tjocka är ju en vanlig sak som nämns i de allra flesta sammanhang, och det är en rätt farlig sak att säga. För visst är insulin inblandat i fettinlagringen i vår kropp, men insulin i rätt mängd är också en livsnödvändighet. Väldigt höga doser av insulin (som vid insulinresistens) kan vara negativt för vikten, men det är snarare för att vi inte svarar på insulinet. Höga doser insulin kan om något vara en negativ sak för vårat blodsocker, som kanske blir svajigt eller riskerar rekyleffekter. Men det gör oss inte tjocka, Det gör överdrivet matintag däremot.

All LCHF kan ge oss syraförgiftning , det är faktiskt en myt. Jag har skrivit om detta här också. Som vi ser på definitionerna ovanför så är det på sin höjd den extrema formen, den superstrika formen som skulle kunna sätta oss i den risken. Men det är inte kosten som ger oss ketoacidos, det är insulinbrist som ger oss det. Kopplingen till superstrikt LCHF och ketoacidos är rimligen det faktum att vi äter så otroligt lite kolhydrater att vi helt enkelt tillslut tillför alldeles för lite insulin, och då får en relativ insulinbrist. Men detta är återigen insulinbrist. Det går i de flesta fallen ej heller att utesluta att man ätit för lite överuvudtaget och det är som sagt väldigt ovanligt. Dock värt att ha med i beräkningarna givetvis, vi ska vara rädda om oss.

Kolhydrater är lika farligt som socker är också en myt. Det sägs friskt, för att vi har lärt oss att kolhydrater blir till socker i kroppen. Men det är förstås långt mycket mer avancerat än så. Vissa former av kolhydrater blir socker väldigt snabbt i kroppen, och när dom blir det så kommer de vara snarlika socker. Det är korrekt. Men andra kolhydrater har en mer långsam process och behöver inte alls påverka blodsockret extremt eller nämnvärt. Kolhydrater behöver också sättas i relation till vilken typ av diabetes vi har och vad vi håller på med just nu. Att leva på kolhydrater endast för en stillasittande individ kanske är dumt, att äta havregrynsgröt innan man ska ut och jobba som hantverkare kanske är alldeles utmärkt. Mängden fett avgör också hur kolhydraterna hanteras av kroppen.

Kolhydrater är vårt bränsle sägs också mycket. Även om kolhydrater är ett bränsle som kroppen nyttjar bra så är faktiskt också fett ett bränsle vi kan nyttja som människor. Jag tror att den här meningen kan vara riskabel för att vi fastnar i att tro att det är vår ända väg, och då kan vi (återigen beroende på sjukdomsbild) hamna i ett moment 22 där vi får svårt att få kontroll på vårat blodsocker.

Kolhydrater är det som behöver insulin är också falskt. Det här sägs både av diabetiker som äter normalkost och av LCHF:are som förespråkar låga insulinnivåer. Allt utom vatten som vi stoppar i munnen behöver insulin (nästan). Anledningen till att vi lärt oss att bara räkna kolhydrater är en förenkling för att göra vardagen lättare. Protein behöver också mycket insulin, och det gör fetter med. Däremot kan man väl generellt säga att kolhydrater behöver mest. Det stämmer nästan i alla fall.

Det finns förstås många fler saker som sägs om koster och om matinnehåll hit och dit, problemet är att det också bildas katt i råttan historier. Det är mycket som är anekdotbasera. Någon har botat sin kroniska sjukdom med LCHF, och vi vet inte alls vad det har varit för andra omständigheter runt detta, inte ens om det är sant. Samtidigt på andra sidan ser vi folk som säger ”Jag testade LCHF i ett år, och fick den här sjukdomen” och sen blir det att se som en sanning. Kostförändringar kan ställa till mycket åt alla håll, men har vi haft en annan typ av kosthållning i 35år, så kanske det inte är så lätt som att ”Jamen nu åt jag såhär i två år, och därför blev jag sjuk” Hur vi påverkats innan vet vi ju inte.

När det gäller hjärt och kärlsjukdom och LCHF har jag läst och begrundat mycket, och detta är svårt för mig. Framförallt eftersom jag med LCHF har fått total kontroll på min typ2 diabetes. Jag hade mitt högsta värde idag på väldigt länge, 7.4. Efter att ha ätit choklad och ligger på sängen med morfin och sobril i kroppen (på grund av smärta från en skada) Förstå den fantastiska metabola kontrollen jag har. Det är fascinerande. Men hjärtsjukdom är också något som jag funderar över, och som jag ser att det inte riktigt finns något svar på.
Men där tror jag kanske att vi måste titta på ett lite större perspektiv, och kanske i slutändan komma fram till att ”båda sidor har rätt” För det verkar ju utrett att högt socker gör kärl stela och sämre på det sättet, och sen kan då det mättade fettet vara den utlösande faktorn kanske till en hjärtsjukdom. Detta är dock bara vad jag tänker högt om. Så kanske måste vi om vi haft problem med diabetes länge sannerligen respektera det som sägs om fetter och hjärt och kärlsjukdomar. Samtidigt kanske vi inte alls behöver vara så rädda för fetter om inte våra kärl hunnit bli inflammerade och stela. Vad vet jag.

Slutsats

Vi måste vara schysstare mot varandra när vi pratar kost. Det är väl den viktigaste slutsatsen. Vi måste sluta att banna folk för att de äter kolhydrater också, vi är olika och vi gör olika prioriteringar.

Vi vet att blodtryck, långtidssocker, blodfetter är sjukt viktigt för vår framtid. Särskilt som diabetiker. Vi vet också att många har blivit hjälpta genom att äta LCHF med samtliga av dessa saker, samtidigt vet vi att många blivit sämre genom att äta LCHF. Det är sanningen.

Men att dra ner på socker (livsmedelsverket säger max 50g socker per dag, jag tycker det låter sjukt högt även för friska) och de snabba kolhydraterna är jag rätt säker på att är ett led i vägen mot ett mer balancerat socker. Dessutom har många atleter och vänner visat oss att kolhydrater kanske inte är så extremt viktigt som vi trodde för att kunna idrotta eller orka med prestationer. Det är en sanning som vi inte ska ta lätt på. Vi kan hjälpa vårt blodsocker väldigt mycket med justeringer av kolhydrater.

Samtidigt visar sig fett vara den källa till energi som hetsar vårt blodsocker minst, kanske är det något vi kan nyttja också. Vi vet ju dessutom att omättade fetter ger oss bättre förutsättningar när det gäller hjärtsjukdom. Fram med makrillen alltså! Det är ju en sanning som går hand i hand med varandra. Trots att det ena är en LCHF sanning och det andra är en medelhavskostsssanning. Jag tror det är där någonstans vi måste hamna. LCHF (även om det inte rekommenderas till diabetiker) har lärt oss mycket om saker som vi innan sett på ett helt annat sätt. Den kunskapen bör vi nyttja och inte rata. Sen behöver vi ändå inte äta bacon och dricka grädde, för valet är fritt och helt upp till oss!

Ett bakslag med hälsan

Jag har varit medicinfri och mått som en kung på slutet, träning och kost och hanterat det mesta på ett superbt sätt. Men ikväll blev det tvärnit igen. Ni känner säkerligen till att jag haft problem med min ändalykt sen innan. Om inte annat kanske ni hört det i min pod där det skämtats friskt om det. Jag har ju för den oinvigde alltså haft vedervärdiga besvär med röven. En liten spricka, kallad fissur, som uppstod i samband med att jag blev antibiotikabehandlad för rosfeber när jag var i USA. Stora doser antibiotika, och det faktum att jag hade obehandlad diabetes gav mig diarre och påföljden på det blev ett sår som sen inte läkte. I alla fall är det opererat. Jag tar en mjukgörande pensionärsgrej för att ha bra avföring, och lever på som vanligt.

Idag ändrades dock förutsättningarna rätt rejält. Efter ett toabesök så kändes det lite ömt, och det är rätt vanligt. Det kan man rida ut, men när det börjar göra mer ont så blir det en kramp i ringmuskeln. Den krampen leder sen till mer smärta, och den smärtan till mer kramp och ni förstår. Tillslut är det outhärdligt. Det blev en resa till akutmottagningen i Falun. Kom in 20.00 och nu 03.00 är jag hemma igen. Behandlad med stesolid intravenöst (kramplösande och lugnande medel) samt oralt med morfin. Tillslut släppte det och jag kunde åka hem.

Därför missade jag subkvällen som jag skulle ha ikväll, och jag är SUPERLEDSEN för det. Jag lovar att ni ska få igen för det så snart som det går. Det här problemet är en direkt koppling till att jag haft diabetes tidigare, både insjuknandet av rosfebern och det faktum att såret aldrig läkte, så det gör mig jättefrustrerad. För jag har jobbat så hårt för att göra en comeback, men den här skadan är liksom redan skedd. Jag kan inte reversera den. Det gör mig ledsen, besviken på mig själv, och smärtan gör ju att jag inte heller är särskilt tålmodig. Det är så tråkigt. För jag känner att jag verkligen kommit igång med streamandet igen, det är roligt, jag har balans i livet. Så jag tänkte göra en snabb comeback. Men snälla frustreras inte av min tillfälliga bortavaro mer än nödvändigt. Jag har för avsikt att komma tillbaka så snart det går.

27394647_10154973536441721_1748083288_n

Kan vi förlänga livet på bukspottskörteln?

Det är intressant att man utgår från att alla diabetes typ 2 patienter förr eller senare behöver insulin. Att deras produktion av insulin slutligen ger upp. Jag tänkte vi skulle fokusera på den vanliga gruppen här, och spekulera lite. Det är ju så att 80-90% av typ2 diabetikers primära problem är att de är insulinresistenta. Det betyder att insulinet inte kommer in i cellerna, och att blodsockret således stannar i blodet, och blir högt. Insulinet i sig är det inget fel på, inte heller mängden.

highlighted-pancreas-10244605

Detta kontrolleras alltid för att styrka Typ2 diagnosen, nämligen att man har en produktion av insulin. Hos typ 2 är det vanligast att den här produktionen är normal eller förhöjd. Är det därför vi slutligen inte längre producerar insulin är frågan. Kan vi förskjuta tillfället när det är slut i bukspottskörteln genom att avlasta den så snabbt som möjligt?

När det gäller typ1 patienter, även om det är en annan diagnos, så har studier visat att om man går in med en insulinbehandling tidigare, så klarar sig patientens egna produktion bättre än om man går in senare. Läkartidningen (länk nedan) låter tankarna gå till att det kan ha att göra med en avlastning av bukspottskörteln. Detta är alltså hos patienter som har en autoimmon sjukdom som det fungerar så, hur kan det då fungera för oss som inte ens har celler som angriper produktionen? Det är lätt att tänka sig att det skulle kunna fungera ännu bättre.

Läget är förstås olika för olika patienter, och allt beroende på vad man har för olika problem så behöver man se över olika behandlingsmetoder. Men om den här slutsatsen stämmer bör ju framförallt insulinproduktionen snarast gå ner till ”normal” och man bör behandla insulinresistensen så snabbt som möjligt. För att avlasta bukspottskörteln.

Därför funderar jag litegrand över de mediciner som boostar bukspottskörteln, där ser man att också läkare säger att det fungerar bara ett visst tag, sen måste man övergå till insulin. Bör man istället med kost och motion försöka lösa samma sak? Det pratar vi förstås alltid om, men kanske är det ännu viktigare än vi tror i det fallet?

En annan svindlande tanke är ju vad som händer om bukspottskörteln får vila ordentligt länge, det vill säga att den under flera års tid blir hjälpt av anpassad kost och förstås motion, sömn, psykisk hälsa och alla andra faktorer. Kan vi komma tillbaka? Är det kanske t.om av vikt att försöka sikta på en produktion som är åt det låga hållet?

Jag har alltid sagt att frisk eller sjuk är ett begrepp som jag inte hänger fast vid så mycket, men jag kallar mig frisk varje dag som jag är frisk. Idag fick jag reda på att min insulinproduktion mer än halverats sen jag blev sjuk. Det borde vara positivt för min stackars bukspottskörtel. Hurvida jag kan förlänga den här 10-15årsgränsen som läkare pratar om med den här metoden, ja det har jag ingen aning om. Men det är en klar förbättring. Siffran indikerar dock på att jag fortfarande är i överkant när det gäller insulinproduktion, det kanske är rimligt för mig, men jag föreställer mig att ett lägre värde på den siffran bara är gynnsamt. I alla fall om man tittar i långa loppet.

Så när du funderar över din diabetes, även om p-glukos och Hba1c är fundamentala värden, kanske också c-peptid kan vara något som är värt att ha med i bakhuvudet. Även om din läkare har det, kanske det kan vara bra även för dig som patient.

Källa http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=9526

Investera i dina muskler

Så investerar du samtidigt i din diabetes, och för dig som inte har diabetes; Att slippa få det.

Jag har babblat MASSVIS om insulinresistens på den här sidan, och jag tänkte fortsätta med det. Det finns ingen som helst negativ sak med att minska sin insulinresistens, även om man är typ 1 kan det vara väldigt nyttigt för ens behandling. Men som typ 2 är det inte bara nyttigt utan fundamentalt. Men träning ska vi tänka på på flera sätt. ”En promenad om dagen räcker” säger någon, och visst är det väldigt bra start. Men vi kan träna för kortsiktiga resultat och långsiktiga resultat. Nu pratar jag dessutom BARA om metabol kontroll och hälsa.

Kortsiktigt Insulinresistensen droppar som en fluga om vi kör rätt högt tempo och får upp flåset ordentligt. Det finns ett krux i detta, och det är att det är individuellt vart gränserna går för oss alla. Att som en nydebuterad diabetiker köra järnet kan det också betyda att man höjer sitt socker – så vi måste hitta balansen. Vi ska förstås inte hamna på för stora värden (fråga din läkare, men jag skulle säga att det börjar bli dumt över 10-11-12 där) men samtidigt ska vi inte rädas för tillfälliga blodsockerökningar heller. Det händer samma sak hos friska individer faktiskt. Jag har skrivit om det här – droppar sockret inom en rimligt tid och du som känner din kropp mår okej – kör på tänker jag.

Det finns hälsovinster i både konditionsträning och styrketräning och du borde nyttja båda delarna. Muskelmassa gör att vi behöver mer glukos, kortfattat de snaskar i sig sockret som annars är boven i dramat. De gör inte ens det bara just när du tränar, utan även sen i passivt läge. Mycket talar för att det är bättre att vara vältränad och lite rund, än att vara otränad och smal. Trots att BMI är en viktig faktor för insulinresistensen. Utan att kunna backa upp det, så kan man ju gissa på att personer som inte tränar faktiskt har fettmassor på de ställen (runt levern och bukspottskörteln) trots att de vid okulärbesikting ser smala ut.
Men framförallt är det muskelmassan i vår kropp som egentligen berättar vilken basal förbränning vi har. Kan vi öka den, så betyder det att det annars höga sockret faktiskt kan nyttjas till något. Problemet just nu är att det inte behövs delvis, eller hur?
Både konditionsträning och styrketräning sänker långtidssockret.

Motionsträning påverkar inte långtidssockret direkt på samma sätt. Men är jätteviktigt i kombination med detta. Blodfetter, blodtryck blir påverkat, och det påverkar också musklernas förmåga att faktiskt nyttja insulin – så indirekt återigen är vi tillbaka till musklerna.
Dessutom hjälper motionsträning att hålla vikten – vilket förstås också är av vikt för oss (fniss)

Långsiktigt med mer muskelmassa och mer flås blir våra kroppar bättre och bättre på att ta hand om sockret i blodet, och dessutom hålla det inom rimliga gränser. Det finns mer utrymme för ”misstag” i kosten när vi blir starkare, och således mindre situationer där sockret går i taket och man nästan måste börja om. Satsa på 3 pass i veckan åtminstone, och lägg till lite motion / kondition till det. Tungt!

Det viktigaste med gymmet är att vi vågar ta i. Det är tyvärr många som inte riktigt vågar ta i på gymmet, och då blir inte träningen alls lika effektiv förstås. Det handlar om tunga eller riktigt tunga lyft för att få den här effekten. Mitt råd; Ta hjälp av någon för att komma igång med tekniken, men sätt igång sen. Gym är ångest för många, jag vet det. Så skaffa dig en utrustning i källaren annars. Men gör det, för det är värt det!

 

träning

Källor: Vart som helst du kan läsa om träning, men här har du två sidor som berättar om just det här:

https://www.diabetes.fi/sv/diabetesforbundet_i_finland/tidningar_och_material/artikelarkiv/kost_motion_bantning/motion_ar_medicin_vid_typ_2-diabetes.2312.news?1013_o=30

http://www.vetenskaphalsa.se/behall-din-muskelmassa/

Alliance is back!

alliance1

Äntligen är det dags, eller snart i alla fall. Ni kikar på listan av lag som blivit inbjudna till DAC 2018 EU kvalet. Högst tveksamt att The Final Tribe inte blev inbjudna med tanke på de lagen som blivit inbjudna, men det får vara en sidodiskussion. De tar nog en open plats tänker jag.

Så dagen som vi väntat på är äntligen här. Vi följer givetvis kvalet på min kanal